Inte ett totalt haveri
FILMENInnan jag sätter mig för att se "The Fanatic" har jag fått med mig information om att det ska vara en urusel film skriven och regisserad av Limp Bizkit-sångaren Fred Durst. Jag har också hört att John Travolta har sagt att huvudrollen som Moose är hans egen personliga favorit i hela sin karriär. Det är en ekvation som inte riktigt går ihop. Men om det är något jag lärt mig efter mer än 2600 recensioner på DVDKritik.se så är det inte låsa fast sig vid förutfattade meningar. Med det sagt är filmen inte det haveri jag hade förväntat mig.
Travolta spelar en medelålders man i Los Angeles. Han kallas Moose och är ett autografsamlande fan som även dras med någon sorts autism. Han är lite som ett stort barn som emellanåt saknar social baskunskap om hur man ska bete sig i vissa situationer. Trots det fungerar han i samhället där han samlar autografer och prylar och rör sig bland andra människor som livnär sig på kändisar och Hollywoodturister.
En autograf saknas. Skådespelaren Hunter Dunbar (Devon Sawa) som är Mooses stora favorit. När chansen att få den efterlängtade signaturen uppenbarar sig går det inte helt rätt och idolen verkar till och med att vara ett litet as. Men Moose ger inte upp och kliver över flera gränser för att komma nära Dunbar.
Ricky Gervais har gjort en grej i någon av sina ståuppspecialer där han gör en generisk autografsamlare, vilket blev en föregångare till hans karaktär Derek. De figurerna är inte speciellt långt borta från den Travolta spelar. Är Gervais något på spåret i sin cyniska generalisering? Jag vet inte, men Travolta gör en bra insats. Problemet är nog att större delen av filmens publik bara garvar åt karaktären. Synd, även om det är lätt att förstå varför. Personligen lyckas jag se Moose som en tragisk karaktär, inte som en tramsig parodi.
Upplägget med maniska fans som tappar kontrollen när de försöker uppfylla sina drömmar är kanske inte superunikt, men ändå ett intressant koncept. Bitvis har den här historien något, men filmen landar i en thriller som inte riktigt får ihop alla pusselbitar. Det blir lite sladdrigt och omspännande. Återigen synd, för det finns ändå delar av det här supersågade och Razzienominerade spektaklet som är bra.
Travolta spelar en medelålders man i Los Angeles. Han kallas Moose och är ett autografsamlande fan som även dras med någon sorts autism. Han är lite som ett stort barn som emellanåt saknar social baskunskap om hur man ska bete sig i vissa situationer. Trots det fungerar han i samhället där han samlar autografer och prylar och rör sig bland andra människor som livnär sig på kändisar och Hollywoodturister.
En autograf saknas. Skådespelaren Hunter Dunbar (Devon Sawa) som är Mooses stora favorit. När chansen att få den efterlängtade signaturen uppenbarar sig går det inte helt rätt och idolen verkar till och med att vara ett litet as. Men Moose ger inte upp och kliver över flera gränser för att komma nära Dunbar.
Ricky Gervais har gjort en grej i någon av sina ståuppspecialer där han gör en generisk autografsamlare, vilket blev en föregångare till hans karaktär Derek. De figurerna är inte speciellt långt borta från den Travolta spelar. Är Gervais något på spåret i sin cyniska generalisering? Jag vet inte, men Travolta gör en bra insats. Problemet är nog att större delen av filmens publik bara garvar åt karaktären. Synd, även om det är lätt att förstå varför. Personligen lyckas jag se Moose som en tragisk karaktär, inte som en tramsig parodi.
Upplägget med maniska fans som tappar kontrollen när de försöker uppfylla sina drömmar är kanske inte superunikt, men ändå ett intressant koncept. Bitvis har den här historien något, men filmen landar i en thriller som inte riktigt får ihop alla pusselbitar. Det blir lite sladdrigt och omspännande. Återigen synd, för det finns ändå delar av det här supersågade och Razzienominerade spektaklet som är bra.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Detta är Fred Dursts tredje långfilm.
2. Självklart har han sett till att bättra på Stim-pengarna genom att peta in sin egen musik i filmen. Det ackompanjeras av ganska stel dialog från Devon Sawa.
3. John Travolta hade en autistisk son, Jett, som dog 2009. Han gjorde rollen som en hyllning till sonen. Kanske är det därför han rankar den så högt.
2. Självklart har han sett till att bättra på Stim-pengarna genom att peta in sin egen musik i filmen. Det ackompanjeras av ganska stel dialog från Devon Sawa.
3. John Travolta hade en autistisk son, Jett, som dog 2009. Han gjorde rollen som en hyllning till sonen. Kanske är det därför han rankar den så högt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
