Femtio nyanser av societet och skvaller
FILMEN"Familjen Bridgerton" är i skrivande stund den mest sedda serien på Netflix. Någonsin. Ja, någon måste ju vara det också. Det pratas om att 82 miljoner hushåll har sett serien och ett av de hushållen är mitt. Jag är egentligen inget större fan av kostymdramer i "Stolthet och fördom"-stil - en referens jag drar till med bara för att både den och "Familjen Bridgerton" utspelar sig under Regency-perioden för drygt 200 år sedan. I "Familjen Bridgertons" fall finns det även betydligt mer moderna referenser att dra till med - "Gossip Girl" och "Femtio nyanser av..." till exempel. Båda på goda grunder.
Vi befinner oss i den brittiska societeten under The London Season när unga män och kvinnor från olika familjer ska uppvakta eller uppvaktas för att så småningom landa i bröllop. I familjen Bridgerton är det äldsta dottern Daphne (Phoebe Dynevor) som är den som ska bli lady och hitta en lämplig fästman. Det borde inte vara helt omöjligt eftersom hon är i det närmaste perfekt, vilket irriterar både syskon och grannar.
Grannfamiljen Featherington har inte samma förutsättningar. Till att börja med har de ingen vidare smak, men matriarken Portia (Polly Walker) tror stenhårt på sina äldsta döttrar Philipa (Harriet Cains) och Prudence (Bessie Carter) medan den tredje, Penelope (Nicola Coughlan) mest får hänga med. Situationen förvärras lite när en avlägsen kusin till Lord Fetherington, Marina Thompson (Ruby Barker), ansluter och är betydligt mer attraktiv och populär. Lorden själv (Ben Miller) bryr sig inte om någonting och ägnar sig helst åt att röka pipa, läsa tidning och spel och dobbel.
I familjen Bridgerton är det äldsta sonen Anthony som är patriarken efter pappans död och han är benhård med vilka unga män ur societeten som är värdiga att uppvakta Daphne. Det är inte många och hon blir arg och frustrerad. Men då kommer Simon, Hertingen av Hastings (Regé-Jean Page), till stan. Det läckraste som gått i ett par skor och ett hett villebråd för samtliga familjer med flickor i rätt ålder. Daphne är inte intresserad och Simon är heller inte förtjust i att vara jagad och tillsammans gör de en överenskommelse. Genom att spela ett par slipper Simon oönskad uppmärksamhet och Daphne blir som "upptagen" betydligt mer intressant för giftassugna män.
Men man behöver vara född i går för att inte förstå vartåt det barkar, och när det barkat dit blir serien allt mer intresserad av att klämma in så mycket sexscener det bara går, vilket givetvis bara är spännande under en begränsad tidsperiod. Mitt i all kärlek och passion bubblar hemligheter fram som ställer allt på ända.
Parallellt med allt detta pågår ett mysterium i serien. En hemlig person som kallar sig Lady Whistledown publicerar en liten skvallertidning där det emellanåt avslöjas obekväma sanningar om de olika familjerna. Vem är hon? Detta intresserar sig Eloise Bridgerton (Claudia Jessie) extra mycket för och får till och med i uppdrag av självaste drottningen (Golda Rosheuvel) att avslöja henne. Eloise bollar sina tankar mest med Penelope Fetherington som har sina egna problem.
Serien börjar lite trevande och rörigt men allt efter som man lär känna karaktärerna blir det mer tydligt och engagerande. Även om historien trillar ned i en sexfälla under andra hälften vänder det lite och tack vare ett rikt persongalleri och många sidohistorier blir det ganska underhållande ändå.
Min absoluta favoritkaraktär är Eloise Bridgerton som är härligt "quirky" i en stram värld som hon inte riktigt vill foga sig i. Från att vara en ren sidokaraktär i början får hon mer plats ju längre säsongen går. Även andra karaktärer växer och från att ha varit lite av en motvillig tittare i början av säsongen känner jag mig till och med lite intresserad av att se var serien kan ta vägen i framtiden.
Vi befinner oss i den brittiska societeten under The London Season när unga män och kvinnor från olika familjer ska uppvakta eller uppvaktas för att så småningom landa i bröllop. I familjen Bridgerton är det äldsta dottern Daphne (Phoebe Dynevor) som är den som ska bli lady och hitta en lämplig fästman. Det borde inte vara helt omöjligt eftersom hon är i det närmaste perfekt, vilket irriterar både syskon och grannar.
Grannfamiljen Featherington har inte samma förutsättningar. Till att börja med har de ingen vidare smak, men matriarken Portia (Polly Walker) tror stenhårt på sina äldsta döttrar Philipa (Harriet Cains) och Prudence (Bessie Carter) medan den tredje, Penelope (Nicola Coughlan) mest får hänga med. Situationen förvärras lite när en avlägsen kusin till Lord Fetherington, Marina Thompson (Ruby Barker), ansluter och är betydligt mer attraktiv och populär. Lorden själv (Ben Miller) bryr sig inte om någonting och ägnar sig helst åt att röka pipa, läsa tidning och spel och dobbel.
I familjen Bridgerton är det äldsta sonen Anthony som är patriarken efter pappans död och han är benhård med vilka unga män ur societeten som är värdiga att uppvakta Daphne. Det är inte många och hon blir arg och frustrerad. Men då kommer Simon, Hertingen av Hastings (Regé-Jean Page), till stan. Det läckraste som gått i ett par skor och ett hett villebråd för samtliga familjer med flickor i rätt ålder. Daphne är inte intresserad och Simon är heller inte förtjust i att vara jagad och tillsammans gör de en överenskommelse. Genom att spela ett par slipper Simon oönskad uppmärksamhet och Daphne blir som "upptagen" betydligt mer intressant för giftassugna män.
Men man behöver vara född i går för att inte förstå vartåt det barkar, och när det barkat dit blir serien allt mer intresserad av att klämma in så mycket sexscener det bara går, vilket givetvis bara är spännande under en begränsad tidsperiod. Mitt i all kärlek och passion bubblar hemligheter fram som ställer allt på ända.
Parallellt med allt detta pågår ett mysterium i serien. En hemlig person som kallar sig Lady Whistledown publicerar en liten skvallertidning där det emellanåt avslöjas obekväma sanningar om de olika familjerna. Vem är hon? Detta intresserar sig Eloise Bridgerton (Claudia Jessie) extra mycket för och får till och med i uppdrag av självaste drottningen (Golda Rosheuvel) att avslöja henne. Eloise bollar sina tankar mest med Penelope Fetherington som har sina egna problem.
Serien börjar lite trevande och rörigt men allt efter som man lär känna karaktärerna blir det mer tydligt och engagerande. Även om historien trillar ned i en sexfälla under andra hälften vänder det lite och tack vare ett rikt persongalleri och många sidohistorier blir det ganska underhållande ändå.
Min absoluta favoritkaraktär är Eloise Bridgerton som är härligt "quirky" i en stram värld som hon inte riktigt vill foga sig i. Från att vara en ren sidokaraktär i början får hon mer plats ju längre säsongen går. Även andra karaktärer växer och från att ha varit lite av en motvillig tittare i början av säsongen känner jag mig till och med lite intresserad av att se var serien kan ta vägen i framtiden.
EXTRAMATERIALET
På Netflix ligger något tramsigt eftersnacksprogram som jag bara orkade se några minuter av innan jag stängde av. Ovärt!
TRE SAKER
1. En sak som är väldigt bra med serien är att den struntar helt och hållet i ras och hudfärg. Givetvis helt orealistiskt utifrån verkligheten men väldigt befriande i detta sammanhang. Samtidigt är det lite skrämmande att man som tittare ens reflekterar över det, som om det vore självklart att de svarta karaktärerna tillhörde en lägre klass.
2. Den mesta, om inte all, musik som spelas i serien är moderna låtar men framförda med tidens instrumentering och sound.
3. Det kommer en andra säsong. Givetvis.
2. Den mesta, om inte all, musik som spelas i serien är moderna låtar men framförda med tidens instrumentering och sound.
3. Det kommer en andra säsong. Givetvis.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
