En på alla vis utmärkt film
FILMENDet är inte jätteofta komedigeniet Judd Apatow regisserar spelfilmer. I jämförelse med alla hans insatser som manusförfattare och framför allt producent så är de ganska blygsamma. I fallet "The King of Staten Island" delar han de två senare rollerna med huvudrollsinnehavaren Pete Davidson.
Min egen erfarenhet av Staten Island begränsas till ett besök på max två timmar 2017 då jag hängde lite i en serietidningsaffär och sedan åt en onyttig och i ärlighetens namn inte speciellt supergod lunch. Staten Island är kanske för de flesta New York-turister bara andra änden på gratisfärjan, som man tar från Manhattans södra spets om man vill få en gratistitt på Frihetsgudinnan på hyfsat nära håll från vattnet. Det sägs skämtsamt i filmen att Staten Island bara finns för att folk i New Jersey ska ha någonting att se ner på. Just den informationen kan jag av förklarliga skäl inte bekräfta eller dementera, men det är en ganska talande bild om att livet där är lite annorlunda.
Det är något speciellt med filmer som lyckas kombinera komedi och drama och samtidigt skildra människor som söker sin identitet under en jobbig period i livet. Huvudpersonen Scott (Davidson) är en typisk slackertyp i 24-årsåldern som varken har gått ut skolan eller skaffat sig ett vettigt jobb. Han aspirerar på att bli tatuerare, lite mer specifikt öppna en "tatueringsrestaurang" där folk kan äta och bli tatuerade samtidigt. En ganska märklig idé som sannolikt aldrig kommer bli verklighet. Han har en alldeles för snäll och förstående mamma (Marisa Tomei) som han fortfarande bor hos och han har en ambitiös lillasyster (Maude Apatow). Någon pappa finns inte förutom i det "minnesaltare" som finns i familjens vardagsrum. Pappan var brandman och omkom under en utryckning, något som 17 år senare fortfarande påverkar Scott även om han menar att så inte är fallet.
Dagarna rullar på med gräsrökning och blandade drogintag med polarna som är i ungefär samma situation som Scott, eller häng med bästa tjejkompisen (Bel Powley), som han inte vill ha ett förhållande med trots att de gör allt som man gör när man har ett förhållande med någon. Livet förändras när brandmannen Ray (Bill Burr) kommer in i Scotts liv - och i hans mammas liv. Omständigheter gör att Scott omedvetet parar ihop mamman med en ny brandman och det är inledningsvis katastrofalt dåligt, men det är också startskottet på en förändring för Scott som han absolut inte hade räknat med, men som ska visa sig vara avgörande. För att komma vidare i livet, ta tag i skiten och kanske faktiskt göra något vettigt.
Det är väl det här att man brukar kalla coming of age, i alla fall till viss del och filmen är sannolikt inspirerad av Pete Davidsons verkliga liv. Hans pappa var en av alla de brandmän som omkom i 911. Då var Pete sju år och jag kan bara anta att pappans död har påverkat honom djupt. Då är det ganska fantastiskt att han lyckats ta sin egen berättelse och omvandla den till den här överraskande bra filmen. Jag hade ärligt talat inte räknat med att jag skulle dras in så i den här berättelsen, varken innan jag såg filmen eller när jag väl hade börjat titta, men den hittar verkligen helt rätt i sitt tonfall och har även något att berätta. Utöver utveckling av Scott-karaktären handlar den om vänskap i olika former som jag verkligen gillar hur det tar sig uttryck i berättelsen.
Jag får vibbar av de filmer från 90-talet som gjorde stort avtryck på mig när jag var i 20-årsåldern. "Reality Bites", "Slacker" och Kevin Smiths debut "Clerks". Jag tror att "The King of Staten Island" kan ha samma funktion på de som är runt 20 nu och kanske fortfarande letar efter sin väg i livet. En klockren film.
Min egen erfarenhet av Staten Island begränsas till ett besök på max två timmar 2017 då jag hängde lite i en serietidningsaffär och sedan åt en onyttig och i ärlighetens namn inte speciellt supergod lunch. Staten Island är kanske för de flesta New York-turister bara andra änden på gratisfärjan, som man tar från Manhattans södra spets om man vill få en gratistitt på Frihetsgudinnan på hyfsat nära håll från vattnet. Det sägs skämtsamt i filmen att Staten Island bara finns för att folk i New Jersey ska ha någonting att se ner på. Just den informationen kan jag av förklarliga skäl inte bekräfta eller dementera, men det är en ganska talande bild om att livet där är lite annorlunda.
Det är något speciellt med filmer som lyckas kombinera komedi och drama och samtidigt skildra människor som söker sin identitet under en jobbig period i livet. Huvudpersonen Scott (Davidson) är en typisk slackertyp i 24-årsåldern som varken har gått ut skolan eller skaffat sig ett vettigt jobb. Han aspirerar på att bli tatuerare, lite mer specifikt öppna en "tatueringsrestaurang" där folk kan äta och bli tatuerade samtidigt. En ganska märklig idé som sannolikt aldrig kommer bli verklighet. Han har en alldeles för snäll och förstående mamma (Marisa Tomei) som han fortfarande bor hos och han har en ambitiös lillasyster (Maude Apatow). Någon pappa finns inte förutom i det "minnesaltare" som finns i familjens vardagsrum. Pappan var brandman och omkom under en utryckning, något som 17 år senare fortfarande påverkar Scott även om han menar att så inte är fallet.
Dagarna rullar på med gräsrökning och blandade drogintag med polarna som är i ungefär samma situation som Scott, eller häng med bästa tjejkompisen (Bel Powley), som han inte vill ha ett förhållande med trots att de gör allt som man gör när man har ett förhållande med någon. Livet förändras när brandmannen Ray (Bill Burr) kommer in i Scotts liv - och i hans mammas liv. Omständigheter gör att Scott omedvetet parar ihop mamman med en ny brandman och det är inledningsvis katastrofalt dåligt, men det är också startskottet på en förändring för Scott som han absolut inte hade räknat med, men som ska visa sig vara avgörande. För att komma vidare i livet, ta tag i skiten och kanske faktiskt göra något vettigt.
Det är väl det här att man brukar kalla coming of age, i alla fall till viss del och filmen är sannolikt inspirerad av Pete Davidsons verkliga liv. Hans pappa var en av alla de brandmän som omkom i 911. Då var Pete sju år och jag kan bara anta att pappans död har påverkat honom djupt. Då är det ganska fantastiskt att han lyckats ta sin egen berättelse och omvandla den till den här överraskande bra filmen. Jag hade ärligt talat inte räknat med att jag skulle dras in så i den här berättelsen, varken innan jag såg filmen eller när jag väl hade börjat titta, men den hittar verkligen helt rätt i sitt tonfall och har även något att berätta. Utöver utveckling av Scott-karaktären handlar den om vänskap i olika former som jag verkligen gillar hur det tar sig uttryck i berättelsen.
Jag får vibbar av de filmer från 90-talet som gjorde stort avtryck på mig när jag var i 20-årsåldern. "Reality Bites", "Slacker" och Kevin Smiths debut "Clerks". Jag tror att "The King of Staten Island" kan ha samma funktion på de som är runt 20 nu och kanske fortfarande letar efter sin väg i livet. En klockren film.
EXTRAMATERIALET
Utöver en kvart med bortklippt material, vilket troligen bara en bråkdel av det som faktiskt togs bort (den ursprungliga klippningen var dryga 45 minuter längre än den slutgiltiga filmen) finns det några alternativa slut till filmen, som - enligt DVD-menyn - "inte fungerade". Säg inte det.
Det ligger även ett block med bloopers och ett kommentarspår med Pete Davidson och Judd Apatow. Känns värt att lyssna på om man har tiden.
Det ligger även ett block med bloopers och ett kommentarspår med Pete Davidson och Judd Apatow. Känns värt att lyssna på om man har tiden.
TRE SAKER
1. Det är så kul att se Maude Apatow nu som ung vuxen. Hon och lillasystern Iris spelade ofta barnen i Judd Apatows tidigare filmer ("På smällen", "Funny People" och "This is 40") och hon har verkligen blivit en trovärdig skådespelare. Riktigt bra.
2. Det är en del kända ansikten i några mindre roller. Bland annat spelar Steve Buscemi veteranbrandmannen Papa, vilket han förstås gör lysande.
3. Till skillnad från Apatows tidigare filmer är "The King of Staten Island" inte alls lika grov i skämten. Det gillar jag.
2. Det är en del kända ansikten i några mindre roller. Bland annat spelar Steve Buscemi veteranbrandmannen Papa, vilket han förstås gör lysande.
3. Till skillnad från Apatows tidigare filmer är "The King of Staten Island" inte alls lika grov i skämten. Det gillar jag.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
