Två timmar utmärkt film
FILMENVad händer om man korsar "Disturbia", "Paranormal Activity" med lite 80-talshumor? Jo, man landar i Christopher Landons "We Have a Ghost". Exemplen är inte slumpmässigt valda - Landon ligger bakom manusen till både "Disturbia" och fem av sju "Paranormal Activity"-filmerna och har regisserat en av dem, så summan av kardemumman är allt annat än ologisk. Det enda avvikande är 80-talshumor och med det menar jag den typ av skräckkomedier som kom på 80-talet, som "Titta vi spökar". Med det sagt är filmen trots sin genremix en samlad historia som engagerar, underhåller, skapar spänning och till och med får till vissa sentimentala inslag som är snubblande nära att få mina tårkanaler att kapitulera.
Familjen Presley flyttar in i ett stort hus som de får för en spottstyver. Anledningen tiger mäklaren om, men redan i en smålustig och oväntat snygg inledningsscen har vi fått se hur de tidigare ägarna lämnat huset i skrikande panik ett år tidigare. Det är ett spökhus alltså. Det är tydligt att familjen Presley gått igenom några kriser, men pappa Frank (Anthony Mackie) och mamma Melanie (Erica Ash) har tagit sitt ansvar och gått i terapi och satsat på nystart efter nystart och flytten är ännu en. Äldsta tonårssonen Fulton (Niles Fitch) verkar mest gilla läget och fokuserar på yta och att jaga brudar, medan yngsta tonårssonen Kevin (Jahi Di'Allo Winston) är tillsluten och introvert och vill helst dra sig undan med sin musik.
Det är förstås Kevin som noterar att det är något skumt i huset och han som hittar ett livslevande (nåja) spöke (David Harbour) på vinden. Men i stället för att bli panikslagen av spökets stönande faller han i skratt. Ett spöke är knappast mer skrämmande än hans vardag. Så småningom börjar han kommunicera med spöket som han döper till Ernest efter ett broderat namn på hans bowlingskjorta. Ernest kan inte uttrycka ord och minns heller inte vem han var och vad som hände honom och varför han är kvar som spöke. Det är ett mysterium som Kevin börjar nysta i. Dessvärre har han filmat Ernest och dessvärre får både Fulton och Frank redan på det och blir överlyckliga: Äntligen något att kapitalisera på! Och filmen på Ernest blir snabbt viral och väcker intressen från alla möjliga håll.
Ett är från en före detta CIA-agent (Tig Notaro) som lade många år och miljoner på ett hemligt spökforskningsprojekt som avslöjades och omedelbart lades ned. Ernest är beviset på att projektet var något på vägen. Ett annat är från ett vidrigt tv-medium (Jennifer Coolidge) som snabbt vill dra nytta av familjen Presleys fynd. Den enda som tar Ernest på allvar är Kevin som verkligen vill ta reda på sanningen, även om det sätter honom själv i fara.
Netflix originalfilmer kan variera oerhört i kvalitet men det här måste jag faktiskt säga är en av de bättre jag har sett. Jag känner mig engagerad i filmen från start. Den börjar med en riktig rivstart, den saken är klar, men det den seriösa skildringen av en familj i kris som fångar mig. Det är inte drypande svart gjort utan med finlir och försiktigt skådespel. Små detaljer som pappa Franks försök att släta över gamla känslor och påtvingade "ryck upp dig"-försök och hur Kevin genomskådar allt gång efter gång.
Sen blir det plötsligt roligt när spöket dyker upp och Kevins granne Joy (Isabella Russo) visar sig vara en frisk fläkt. David Harbour som vanligtvis är en verbal skådis får här hålla tyst och agera med gester och ögonen och gör det mycket fint.
Via lite nutidssatir om det virala samhällsklimatet kommer vi så småningom in i en hyfsat actionfylld och spännande tonalitet och det är inte slut på variationen där. Nej, det finns utrymme för gripande sentimentalitet innan filmen är slut och jag lyfter på den obefintliga spökhatten och tackar för två timmar utmärkt film.
Två månader av 2023 har gått när jag skriver detta. Jag blir inte förvånad om filmen är kvar och har en säker plats på min topplista när året är slut.
Familjen Presley flyttar in i ett stort hus som de får för en spottstyver. Anledningen tiger mäklaren om, men redan i en smålustig och oväntat snygg inledningsscen har vi fått se hur de tidigare ägarna lämnat huset i skrikande panik ett år tidigare. Det är ett spökhus alltså. Det är tydligt att familjen Presley gått igenom några kriser, men pappa Frank (Anthony Mackie) och mamma Melanie (Erica Ash) har tagit sitt ansvar och gått i terapi och satsat på nystart efter nystart och flytten är ännu en. Äldsta tonårssonen Fulton (Niles Fitch) verkar mest gilla läget och fokuserar på yta och att jaga brudar, medan yngsta tonårssonen Kevin (Jahi Di'Allo Winston) är tillsluten och introvert och vill helst dra sig undan med sin musik.
Det är förstås Kevin som noterar att det är något skumt i huset och han som hittar ett livslevande (nåja) spöke (David Harbour) på vinden. Men i stället för att bli panikslagen av spökets stönande faller han i skratt. Ett spöke är knappast mer skrämmande än hans vardag. Så småningom börjar han kommunicera med spöket som han döper till Ernest efter ett broderat namn på hans bowlingskjorta. Ernest kan inte uttrycka ord och minns heller inte vem han var och vad som hände honom och varför han är kvar som spöke. Det är ett mysterium som Kevin börjar nysta i. Dessvärre har han filmat Ernest och dessvärre får både Fulton och Frank redan på det och blir överlyckliga: Äntligen något att kapitalisera på! Och filmen på Ernest blir snabbt viral och väcker intressen från alla möjliga håll.
Ett är från en före detta CIA-agent (Tig Notaro) som lade många år och miljoner på ett hemligt spökforskningsprojekt som avslöjades och omedelbart lades ned. Ernest är beviset på att projektet var något på vägen. Ett annat är från ett vidrigt tv-medium (Jennifer Coolidge) som snabbt vill dra nytta av familjen Presleys fynd. Den enda som tar Ernest på allvar är Kevin som verkligen vill ta reda på sanningen, även om det sätter honom själv i fara.
Netflix originalfilmer kan variera oerhört i kvalitet men det här måste jag faktiskt säga är en av de bättre jag har sett. Jag känner mig engagerad i filmen från start. Den börjar med en riktig rivstart, den saken är klar, men det den seriösa skildringen av en familj i kris som fångar mig. Det är inte drypande svart gjort utan med finlir och försiktigt skådespel. Små detaljer som pappa Franks försök att släta över gamla känslor och påtvingade "ryck upp dig"-försök och hur Kevin genomskådar allt gång efter gång.
Sen blir det plötsligt roligt när spöket dyker upp och Kevins granne Joy (Isabella Russo) visar sig vara en frisk fläkt. David Harbour som vanligtvis är en verbal skådis får här hålla tyst och agera med gester och ögonen och gör det mycket fint.
Via lite nutidssatir om det virala samhällsklimatet kommer vi så småningom in i en hyfsat actionfylld och spännande tonalitet och det är inte slut på variationen där. Nej, det finns utrymme för gripande sentimentalitet innan filmen är slut och jag lyfter på den obefintliga spökhatten och tackar för två timmar utmärkt film.
Två månader av 2023 har gått när jag skriver detta. Jag blir inte förvånad om filmen är kvar och har en säker plats på min topplista när året är slut.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är baserad på novellen "Ernest" skriven av Geoff Manaugh som publicerades på vice.com i oktober 2017. Går att läsa på länken.
2. Kul att se både Tig Notaro och Jennifer Coolidge i filmen. Kanske inte otroligt oväntat, men ändå roligt.
3. Det är ett kul soundtrack till filmen, delvis triggat av Kevins musikintresse och musiksmak och delvis anpassat efter det som händer i storyn. Kan bli en bra spellista om man så vill.
2. Kul att se både Tig Notaro och Jennifer Coolidge i filmen. Kanske inte otroligt oväntat, men ändå roligt.
3. Det är ett kul soundtrack till filmen, delvis triggat av Kevins musikintresse och musiksmak och delvis anpassat efter det som händer i storyn. Kan bli en bra spellista om man så vill.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
