Genomarbetat med både lager och djup
FILMENVi tar elefanten i rummet på en gång: den forna pop- och Mellostjärnan Amy Diamond har gjort en egen tv-serie. Ja, nu kan man ju med lätt förutfattade meningar dra onödiga slutsatser om den elefanten så vi behöver egentligen inte gräva ner oss i det. I stället säger vi: Amy Deasismont har oavsett den tidigare karriären gjort en tv-serie som utmanar tittaren och bjuder på oväntat många lager. Jag vill kalla serien för komplex, men det är inte riktigt det jag menar. Snarare handlar det om att berättelsen är oerhört genomarbetad och förmodligen förfinad in i minsta detalj. Det märks och det imponerar på mig.
Förutom att Amy skrivit samtliga åtta avsnitt och regisserat två av dem, gör hon även huvudrollen som den unga vuxna Sigrid "Sigge" som hela serien kretsar kring. På sätt och vis är det är svårt att beskriva vad serien handlar om. Å ena sidan handlar det om vänskap och relationer som går kors och tvärs mellan Sigge och hennes bästa vänner. Å andra sidan handlar det om lycklig och olycklig kärlek. Å tredje sidan handlar det om gränserna mellan kärlek och vänskap. Å fjärde sidan handlar det om att klara sig själv i övergången från ungdom till vuxen. Å femte sidan handlar det om en kärnfamilj som gått itu. Å sjätte sidan handlar det om en pappa som svikit och svikit igen.
Alla dessa sidor och lager växer fram under seriens gång. Till en början känns berättelsen lite lätt luddig, som att vi bara är tillfälliga besökare i någons liv. Men stegvis kommer vi allt djupare in i karaktärerna och deras berättelser. Vi har Sigge och pojkvännen Edwin (Max Ulveson) som inte vill satsa på kärleken men fortsätter att påverka Sigge efter att de gjort slut. Vi har Sigge och bästa kompisen Sam (Alexander Abdallah) som alltid finns där som en trygg famn, men som har något annat i blicken. Vi har Sigge och andra bästa kompisen Antonia (Julia Lyskova Juhlin) som ställer upp och lyssnar, men lyssnar Sigge tillbaka?
Där har vi en av seriens bra egenskaper, nämligen att Sigge inte är en helt och hållet sympatisk karaktär. Hon har sina brister och hon gör sina misstag, utifrån tittarens synvinkel, och det bidrar till att hon känns mer äkta och på det viset intressant. Hur ska det gå? Vad ska hon göra med sitt liv? Men Sam och Antonia är verkligen inga platta bifigurer utan har också ett liv utanför Sigge, med sina utmaningar, glädjeämnen och problem. Lager på lager, var det.
Amy har fått till riktigt bra skådespelarstall i samtliga bärande roller. Hennes familj gestaltas av veteranerna Gustaf Hammarsten och Helen Sjöholm samt ynglingen Benjamin Shaps som otroligt trovärdigt spelar hennes lillebror. Det går inte att bortse från att Hammarsten spelar en väldigt obehaglig person som skiljer sig väsentligt från de vanligtvis sympatiska och vänliga karaktärer han oftast gör. Det finns många scener där han får glänsa lite extra och samspelet med Amy är riktigt genuint. Och Sjöholm är väldigt bra på att spela skör och trovärdig.
Som synes är jag väldigt positivt inställd till den här serien. I mitt tycke liknar den inget annat men ställer sig jämte till exempel "Älska mig" (också det lustigt nog ett Viaplayoriginal) som moderna svenska serier som känns extra genomarbetade och med både lager och djup. Man kan hoppas på att det är början på en trend och man kan också hoppas på att Amy Deasismont får möjligheten att göra en säsong till, för det här är helt klart värt att spinna vidare på.
Förutom att Amy skrivit samtliga åtta avsnitt och regisserat två av dem, gör hon även huvudrollen som den unga vuxna Sigrid "Sigge" som hela serien kretsar kring. På sätt och vis är det är svårt att beskriva vad serien handlar om. Å ena sidan handlar det om vänskap och relationer som går kors och tvärs mellan Sigge och hennes bästa vänner. Å andra sidan handlar det om lycklig och olycklig kärlek. Å tredje sidan handlar det om gränserna mellan kärlek och vänskap. Å fjärde sidan handlar det om att klara sig själv i övergången från ungdom till vuxen. Å femte sidan handlar det om en kärnfamilj som gått itu. Å sjätte sidan handlar det om en pappa som svikit och svikit igen.
Alla dessa sidor och lager växer fram under seriens gång. Till en början känns berättelsen lite lätt luddig, som att vi bara är tillfälliga besökare i någons liv. Men stegvis kommer vi allt djupare in i karaktärerna och deras berättelser. Vi har Sigge och pojkvännen Edwin (Max Ulveson) som inte vill satsa på kärleken men fortsätter att påverka Sigge efter att de gjort slut. Vi har Sigge och bästa kompisen Sam (Alexander Abdallah) som alltid finns där som en trygg famn, men som har något annat i blicken. Vi har Sigge och andra bästa kompisen Antonia (Julia Lyskova Juhlin) som ställer upp och lyssnar, men lyssnar Sigge tillbaka?
Där har vi en av seriens bra egenskaper, nämligen att Sigge inte är en helt och hållet sympatisk karaktär. Hon har sina brister och hon gör sina misstag, utifrån tittarens synvinkel, och det bidrar till att hon känns mer äkta och på det viset intressant. Hur ska det gå? Vad ska hon göra med sitt liv? Men Sam och Antonia är verkligen inga platta bifigurer utan har också ett liv utanför Sigge, med sina utmaningar, glädjeämnen och problem. Lager på lager, var det.
Amy har fått till riktigt bra skådespelarstall i samtliga bärande roller. Hennes familj gestaltas av veteranerna Gustaf Hammarsten och Helen Sjöholm samt ynglingen Benjamin Shaps som otroligt trovärdigt spelar hennes lillebror. Det går inte att bortse från att Hammarsten spelar en väldigt obehaglig person som skiljer sig väsentligt från de vanligtvis sympatiska och vänliga karaktärer han oftast gör. Det finns många scener där han får glänsa lite extra och samspelet med Amy är riktigt genuint. Och Sjöholm är väldigt bra på att spela skör och trovärdig.
Som synes är jag väldigt positivt inställd till den här serien. I mitt tycke liknar den inget annat men ställer sig jämte till exempel "Älska mig" (också det lustigt nog ett Viaplayoriginal) som moderna svenska serier som känns extra genomarbetade och med både lager och djup. Man kan hoppas på att det är början på en trend och man kan också hoppas på att Amy Deasismont får möjligheten att göra en säsong till, för det här är helt klart värt att spinna vidare på.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag stör mig lite på att serien har en engelsk titel. Det känns nästan som den internationella titeln på serien snarare än originalet. Lite som att "Fucking Åmål" hette "Show Me Love" internationellt. Å andra sidan har jag verkligen inget förslag på en svensk titel, men lik förbannat stör det mig!
2. Amy Deasismont har skådespelat i snart 20 år även om det mesta har gjorts de 5-6 senaste åren. "Thunder in my Heart" är hennes första krediterade manus- och regijobb.
3. Sigges pappa Stefan (Gustaf Hammarsten) skickar i tid och otid SMS till henne med visdomsord på både svenska och engelska. Typiskt motivationsdravel som till slut bara träffar fel. Detta gestaltas genom att texterna läses upp i högtalare eller spelas upp på skärmar i Sigges omgivning. Det är ett effektfullt vis att etablera hur det kan kännas att få och läsa vissa meddelanden. Mycket bättre än att skriva ut text över helbilder på någon som tittar på sin skärm som är så vanligt just nu.
2. Amy Deasismont har skådespelat i snart 20 år även om det mesta har gjorts de 5-6 senaste åren. "Thunder in my Heart" är hennes första krediterade manus- och regijobb.
3. Sigges pappa Stefan (Gustaf Hammarsten) skickar i tid och otid SMS till henne med visdomsord på både svenska och engelska. Typiskt motivationsdravel som till slut bara träffar fel. Detta gestaltas genom att texterna läses upp i högtalare eller spelas upp på skärmar i Sigges omgivning. Det är ett effektfullt vis att etablera hur det kan kännas att få och läsa vissa meddelanden. Mycket bättre än att skriva ut text över helbilder på någon som tittar på sin skärm som är så vanligt just nu.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
