Oscarsvibbar för skådespeleriet
FILMENJane Campion är en sådan där filmskapare som inte riktigt strör filmer omkring sig. Det är förhållandevis få som gjorts under hennes snart 40-åriga karriär och det är nästan 30 år sedan den film som jag anser är hennes mest kända, "Pianot", kom. Nu tycker jag i och för inte att bristen på kvantitet är en garant för att det blir kvalitet, men det har ändå varit en del snack om "The Power of the Dog" och det är befogat. Det är en film som sticker ut, helt klart.
Året är 1925 och vi följer två bröder i Montana som lever på boskap. Bröderna kunde inte var mer olika. George Burbank (Jesse Plemons) är den samlade av dem, kanske den mer affärsmässiga som kan snygga till sig inför viktiga möten och som har både hyfs och hjärta. Phil (Benedict Cumberbatch) är högutbildad och smart men den som sliter hårt i sitt anletes svett och som sätter respekt och skräck i de han möter med sin hårda ton. Omständigheter gör att deras vägar korsas med änkan Rose Gordon (Kirsten Dunst) och hennes son Peter (Kodi Smit-McPhee). Phil beter sig som han gör och George blir förälskad.
Snart har George gift sig med änkan och Phil kokar av vrede. Inget blir bättre av att de alla bor under samma tak på ranchen. Phil har inget alls till övers för sin nyblivna svägerska som han är övertygad om är ute efter deras pengar och han gör livet surt för henne genom att dra ned stämningen som bara han kan. Resultatet blir att Rose börjar smygsupa i allt högre utsträckning. Sonen Peter är också på Phils shitlist men det hela vänder över en natt och han intresserar sig för pojken. Plötsligt är han angelägen om att lära den mer akademiskt lagda pojken om ranchlivet, vilket gör den allt mer fragila Rose orolig. Vad har Phil för avsikter egentligen?
Det är nästan lite av ett psykologisk thriller-skimmer över filmen. Det finns ett gnagande obehag och en påtaglig känsla av att allt inte riktigt är som det ska. Det understryks av filmens upplösning som skapar en hel del tankar. Allt detta är ett resultat av en bra regi och flertalet bra skådespelarinsatser. Benedict Cumberbatch rör sig i något sorts Daniel Day-Lewis-område här och det är inte alls dumt. Britten är väldigt bra på att spela obehaglig. Den fortfarande ganska unga Kodi Smit-McPhee (nåja, han är faktiskt 25 nu) går från klarhet till klarhet. Jag läser mig till att Jane Campion har varit ett fan av Kirsten Dunst under lång tid och velat jobba med henne. Då hade jag önskat att Campion hade varit lite tuffare mot Dunst för i vissa scener känns skådespelet halvdant och det är lite trist.
Jag skulle kanske inte placera filmen på min topp-10-lista över årets bästa filmer, men jag kan ändå förstå varför det pratats om filmen och jag tycker att det är ett bra drama med många imponerande beståndsdelar.
Året är 1925 och vi följer två bröder i Montana som lever på boskap. Bröderna kunde inte var mer olika. George Burbank (Jesse Plemons) är den samlade av dem, kanske den mer affärsmässiga som kan snygga till sig inför viktiga möten och som har både hyfs och hjärta. Phil (Benedict Cumberbatch) är högutbildad och smart men den som sliter hårt i sitt anletes svett och som sätter respekt och skräck i de han möter med sin hårda ton. Omständigheter gör att deras vägar korsas med änkan Rose Gordon (Kirsten Dunst) och hennes son Peter (Kodi Smit-McPhee). Phil beter sig som han gör och George blir förälskad.
Snart har George gift sig med änkan och Phil kokar av vrede. Inget blir bättre av att de alla bor under samma tak på ranchen. Phil har inget alls till övers för sin nyblivna svägerska som han är övertygad om är ute efter deras pengar och han gör livet surt för henne genom att dra ned stämningen som bara han kan. Resultatet blir att Rose börjar smygsupa i allt högre utsträckning. Sonen Peter är också på Phils shitlist men det hela vänder över en natt och han intresserar sig för pojken. Plötsligt är han angelägen om att lära den mer akademiskt lagda pojken om ranchlivet, vilket gör den allt mer fragila Rose orolig. Vad har Phil för avsikter egentligen?
Det är nästan lite av ett psykologisk thriller-skimmer över filmen. Det finns ett gnagande obehag och en påtaglig känsla av att allt inte riktigt är som det ska. Det understryks av filmens upplösning som skapar en hel del tankar. Allt detta är ett resultat av en bra regi och flertalet bra skådespelarinsatser. Benedict Cumberbatch rör sig i något sorts Daniel Day-Lewis-område här och det är inte alls dumt. Britten är väldigt bra på att spela obehaglig. Den fortfarande ganska unga Kodi Smit-McPhee (nåja, han är faktiskt 25 nu) går från klarhet till klarhet. Jag läser mig till att Jane Campion har varit ett fan av Kirsten Dunst under lång tid och velat jobba med henne. Då hade jag önskat att Campion hade varit lite tuffare mot Dunst för i vissa scener känns skådespelet halvdant och det är lite trist.
Jag skulle kanske inte placera filmen på min topp-10-lista över årets bästa filmer, men jag kan ändå förstå varför det pratats om filmen och jag tycker att det är ett bra drama med många imponerande beståndsdelar.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Titeln kommer ur Psaltaren 22, rad 21: "Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld."
2. Det görs en grej av att Phil Burbank är en riktig lortgris som inte tvättar sig. Benedict Cumberbatch tog rollen på allvar och skippade duscharna under några veckor.
3. Man kan ana att det kommer att bli ett visst Oscarsbuzz om filmen. Den är i dagsläget nominerad i sju kategorier till Golden Globe och de brukar ju vara rätt lika varandra när det gäller vilka titlar som premieras.
2. Det görs en grej av att Phil Burbank är en riktig lortgris som inte tvättar sig. Benedict Cumberbatch tog rollen på allvar och skippade duscharna under några veckor.
3. Man kan ana att det kommer att bli ett visst Oscarsbuzz om filmen. Den är i dagsläget nominerad i sju kategorier till Golden Globe och de brukar ju vara rätt lika varandra när det gäller vilka titlar som premieras.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
