Multiuniversumfilm med extra allt
FILMENMultiuniversum är verkligen i ropet i dessa tider. Det är en stor del av Marvels filmuniversum just nu och till exempel något ständigt återkommande i den skruvade animerade serien "Rick & Morty" med mera, med mera. Då kommer den här totalt vansinniga men djupt fascinerande filmen lite från sidan och blir multiuniversumfilmernas multiuniversumfilm bara så där.
Trots det börjar "Everything Everywhere All at Once" som en "vanlig" film. Evelyn Wang (Michelle Yeoh) är en slutkörd kvinna som försöker rodda familjens tvätteri och parerar sin smånaiva man Waymond (Ke Huy Quan) - som har skilsmässopappren i handen, deras revolterande dotter Joy (Stephanie Hsu) - som till råga på allt har blivit gay och sin gamla pappa (James Hong) - som är traditionellt rotad, samtidigt som företagets deklaration ska lämnas in till IRS.
Det är när familjen sitter där och skatterevisorn Deirdre Beaubeirdre (Jamie Lee Curtis) ringar in ett tveksamt inköp av en karaokeanläggning som ett helt nytt liv för Evelyn börjar. Alldeles precis innan har Waymond förvandlats för ett ögonblick till en helt annan version av sig själv. Han är från Alfa-universumet och menar att i hans universum är Evelyn är en viktig person som kommit på ett sätt för människor att hoppa mellan olika universum och låna egenskaper från sina alternativa jag. Men Alfa-Evelyn lyckades skapa något av ett monster genom att överstimulera en person så att den nu kan hoppa mellan universum och manipulera massa hur den vill. Den kallas Jobu Tupaki och Alfa-Waymond är övertygad om att det bara är Evelyn som kan stoppa den innan total kaos bryter ut och förstör hela multiuniversumet.
Blixtsnabbt måste Evelyn hantera den plötsliga situation hon hamnat i och när det visar sig att Jobu Tupaki förstås inte är vem som helst blir det redan skarpa läget ännu skarpare.
Medan jag ser "Everything Everywhere All at Once" och den börjar bli riktigt skruvad funderar jag hur man ska kunna beskriva filmen och hur jag ska kunna recensera den. Jag får lätta minnen av "Cloud Atlas" som gav liknande problem. Jag tro att det bästa sättet att ta in filmen är att helt enkelt släppa på alla begränsningar som format och genre vanligtvis skapar och bara följa med historien vart den nu tar vägen. Vi får acceptera att i ett universum har vi sladdriga varmkorvar som fingrar och i ett annat existerar vi som stenar. Eller som piñatadockor. Det är inget konstigt med det. I den här filmen.
Jag läser mig till att vissa absurda inslag i filmen börjat som skämt men som sedan utvecklats och blivit något konkret i all sin dumhet. Den här lättsamma lekfullheten hos skaparna är tydlig och man förstår att de haft kul när de hittat på alla de oväntade saker en person måste gör för att accessa sin förmåga att universumhoppa.
"Everything Everywhere All at Once" är helt klart en av årets stora filmupplevelser. Den vrider ut och in på hur man kan berätta en historia som egentligen handlar om familjeförhållanden och empati. Under alla lager av spektakulära och fantasifulla inslag finns det ändå en emotionellt laddad historia som kärna. Det är alltså inte enbart en uppvisning om hur fräckt man kan berätta eller visualisera en film.
Trots det börjar "Everything Everywhere All at Once" som en "vanlig" film. Evelyn Wang (Michelle Yeoh) är en slutkörd kvinna som försöker rodda familjens tvätteri och parerar sin smånaiva man Waymond (Ke Huy Quan) - som har skilsmässopappren i handen, deras revolterande dotter Joy (Stephanie Hsu) - som till råga på allt har blivit gay och sin gamla pappa (James Hong) - som är traditionellt rotad, samtidigt som företagets deklaration ska lämnas in till IRS.
Det är när familjen sitter där och skatterevisorn Deirdre Beaubeirdre (Jamie Lee Curtis) ringar in ett tveksamt inköp av en karaokeanläggning som ett helt nytt liv för Evelyn börjar. Alldeles precis innan har Waymond förvandlats för ett ögonblick till en helt annan version av sig själv. Han är från Alfa-universumet och menar att i hans universum är Evelyn är en viktig person som kommit på ett sätt för människor att hoppa mellan olika universum och låna egenskaper från sina alternativa jag. Men Alfa-Evelyn lyckades skapa något av ett monster genom att överstimulera en person så att den nu kan hoppa mellan universum och manipulera massa hur den vill. Den kallas Jobu Tupaki och Alfa-Waymond är övertygad om att det bara är Evelyn som kan stoppa den innan total kaos bryter ut och förstör hela multiuniversumet.
Blixtsnabbt måste Evelyn hantera den plötsliga situation hon hamnat i och när det visar sig att Jobu Tupaki förstås inte är vem som helst blir det redan skarpa läget ännu skarpare.
Medan jag ser "Everything Everywhere All at Once" och den börjar bli riktigt skruvad funderar jag hur man ska kunna beskriva filmen och hur jag ska kunna recensera den. Jag får lätta minnen av "Cloud Atlas" som gav liknande problem. Jag tro att det bästa sättet att ta in filmen är att helt enkelt släppa på alla begränsningar som format och genre vanligtvis skapar och bara följa med historien vart den nu tar vägen. Vi får acceptera att i ett universum har vi sladdriga varmkorvar som fingrar och i ett annat existerar vi som stenar. Eller som piñatadockor. Det är inget konstigt med det. I den här filmen.
Jag läser mig till att vissa absurda inslag i filmen börjat som skämt men som sedan utvecklats och blivit något konkret i all sin dumhet. Den här lättsamma lekfullheten hos skaparna är tydlig och man förstår att de haft kul när de hittat på alla de oväntade saker en person måste gör för att accessa sin förmåga att universumhoppa.
"Everything Everywhere All at Once" är helt klart en av årets stora filmupplevelser. Den vrider ut och in på hur man kan berätta en historia som egentligen handlar om familjeförhållanden och empati. Under alla lager av spektakulära och fantasifulla inslag finns det ändå en emotionellt laddad historia som kärna. Det är alltså inte enbart en uppvisning om hur fräckt man kan berätta eller visualisera en film.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmens triviasida på IMDB är oväntat lång och jag fastnar speciellt för den första punkten om att alla visuella effekter är gjorda av ett team på nio personer som lärt sig hantverket genom att titta på tutorials på nätet. Jisses!
2. Bland de nio personerna hittar vi regissörerna och manusförfattarna Dan Kwan och Daniel Scheinert, eller Daniels som de kallar sig som team. De har tidigare gjort absurda "Swiss Army Man" och det ska bli spännande att se vad de kan göra härnäst.
3. Det kanske allra roligaste med filmen är att det är något av en comeback för Ke Huy Quan. Han gjorde två ikoniska roller under mitt tonårs 80-tal som Short Round i "Indiana Jones och de fördömdas tempel" (1984) och Data i "The Goonies - Dödskallegänget" (1985). Det var hans två första filmer, sedan gjorde han lite spridda roller till början av 90-talet och försvann sedan mer eller mindre som skådespelare under nästan 30 år.
2. Bland de nio personerna hittar vi regissörerna och manusförfattarna Dan Kwan och Daniel Scheinert, eller Daniels som de kallar sig som team. De har tidigare gjort absurda "Swiss Army Man" och det ska bli spännande att se vad de kan göra härnäst.
3. Det kanske allra roligaste med filmen är att det är något av en comeback för Ke Huy Quan. Han gjorde två ikoniska roller under mitt tonårs 80-tal som Short Round i "Indiana Jones och de fördömdas tempel" (1984) och Data i "The Goonies - Dödskallegänget" (1985). Det var hans två första filmer, sedan gjorde han lite spridda roller till början av 90-talet och försvann sedan mer eller mindre som skådespelare under nästan 30 år.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
