En ångestladdad uppvisning
FILMENLite lätt oväntat, men absolut inte onödigt, återkommer Amy Deasismonts välskrivna och välspelade dramaserie med en andra omgång. Likt den första säsongen smyger berättelsen igång för att sedan förfinas i lager på lager tills man som tittare är totalt investerad i den och tagen av dramats allvar. När jag ser det åttonde och sista avsnittet bekymras jag av att serien är lite undangömd på Viaplay. Hade detta varit en SVT-serie hade det definitivt pratats mer om den.
Amy Deasismonts karaktär Sigrid ("Sigge") har blivit lite av femte hjulet i sitt gäng. Hennes bästa kompis Sam (Alexander Abdallah) har blivit sambo med Louise (Maia Hansson Bergqvist) och fogat sig lite efter hennes intressen. Även Sigges andra bästa kompis Antonia (Julia Lyskova Juhlin) har blivit sambo med sin flickvän Janice (Malin Persson) och även om det är passionerat och gulligt finns det en underliggande svartsjuk oro hos Antonia. Sam oroar sig också, men inte över sin relation, utan över sin pappa (Hani Ihssan Abdallah) som säger att han mår bra, men Sam är övertygad om att han är deprimerad och han är inte säker på att brodern Alex (Simon Korkis Malki) har full koll på pappan.
Sigge oroar sig också. Hon har brutit kontakten med sin pappa Stefan (Gustaf Hammarsten) som dock umgås allt mer och intensivt med Sigges lillebror Benjamin (Benjamin Shaps) vilket leder till att Benjamin börjar distansera sig från mamma Annika (Helen Sjöholm), givetvis triggat av den manipulativa och farliga Stefan. Situationen växer successivt till att bli laddad och obehaglig och om det finns någon kärna i säsong två så är det den här delhistorien.
Jag skrev inledningsvis att serien är välspelad. Det är den sannerligen. Bara det här familjedramat är rena uppvisningen från samtliga inblandade. Gustaf Hammarsten är briljant obehaglig i en roll som skiljer sig ganska mycket från de han brukar göra. Minst lika imponerande är unga Benjamin Shaps som var bra redan i förra säsongen men som här är övertygande trovärdig som en ung pojke som hamnat i kläm. Helen Sjöholm gör även hon en stabil insats som en kvinna som tryckts ned enligt ett mönster hon upplevt tidigare och Amy Deasismont är den som försöker lösa alla problem som uppstår eftersom hon vet vad det innebär att drabbas av pappan.
När serien är som mest intensiv är det svårt att komma ihåg att Amy Deasismont dubbelarbetat som regissör också. Snacka om att leverera på alla punkter! Åter igen: Hade det här varit en SVT-serie hade "Thunder in my Heart" uppmärksammats mer. Det är en serie som inte duckar för svåra och tunga ämnen, men samtidigt hanterar dem med värdighet och skicklighet.
Det är svårt att veta om vi kommer få mer eller om serien tar slut i och med denna säsong. Det kan vara så, och i så fall slutar vi på ett bra ställe, men det kan också bli mer och jag tackar inte nej till det. "Thunder in my Heart" är en så pass bra svensk dramaserie att jag rekommenderar folk att skaffa Viaplay enbart för att se den. Gör det, ni kommer inte att bli besvikna.
Amy Deasismonts karaktär Sigrid ("Sigge") har blivit lite av femte hjulet i sitt gäng. Hennes bästa kompis Sam (Alexander Abdallah) har blivit sambo med Louise (Maia Hansson Bergqvist) och fogat sig lite efter hennes intressen. Även Sigges andra bästa kompis Antonia (Julia Lyskova Juhlin) har blivit sambo med sin flickvän Janice (Malin Persson) och även om det är passionerat och gulligt finns det en underliggande svartsjuk oro hos Antonia. Sam oroar sig också, men inte över sin relation, utan över sin pappa (Hani Ihssan Abdallah) som säger att han mår bra, men Sam är övertygad om att han är deprimerad och han är inte säker på att brodern Alex (Simon Korkis Malki) har full koll på pappan.
Sigge oroar sig också. Hon har brutit kontakten med sin pappa Stefan (Gustaf Hammarsten) som dock umgås allt mer och intensivt med Sigges lillebror Benjamin (Benjamin Shaps) vilket leder till att Benjamin börjar distansera sig från mamma Annika (Helen Sjöholm), givetvis triggat av den manipulativa och farliga Stefan. Situationen växer successivt till att bli laddad och obehaglig och om det finns någon kärna i säsong två så är det den här delhistorien.
Jag skrev inledningsvis att serien är välspelad. Det är den sannerligen. Bara det här familjedramat är rena uppvisningen från samtliga inblandade. Gustaf Hammarsten är briljant obehaglig i en roll som skiljer sig ganska mycket från de han brukar göra. Minst lika imponerande är unga Benjamin Shaps som var bra redan i förra säsongen men som här är övertygande trovärdig som en ung pojke som hamnat i kläm. Helen Sjöholm gör även hon en stabil insats som en kvinna som tryckts ned enligt ett mönster hon upplevt tidigare och Amy Deasismont är den som försöker lösa alla problem som uppstår eftersom hon vet vad det innebär att drabbas av pappan.
När serien är som mest intensiv är det svårt att komma ihåg att Amy Deasismont dubbelarbetat som regissör också. Snacka om att leverera på alla punkter! Åter igen: Hade det här varit en SVT-serie hade "Thunder in my Heart" uppmärksammats mer. Det är en serie som inte duckar för svåra och tunga ämnen, men samtidigt hanterar dem med värdighet och skicklighet.
Det är svårt att veta om vi kommer få mer eller om serien tar slut i och med denna säsong. Det kan vara så, och i så fall slutar vi på ett bra ställe, men det kan också bli mer och jag tackar inte nej till det. "Thunder in my Heart" är en så pass bra svensk dramaserie att jag rekommenderar folk att skaffa Viaplay enbart för att se den. Gör det, ni kommer inte att bli besvikna.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I den här seriens universum är Fars dag inte andra söndagen i november utan snarare någon gång under sensommaren. Inte så noga kanske.
2. En udda bifigur i serien är den äldre kvinnan Agnetha som Sigge är inneboende hos. Hon spelas lite oväntat av Christina Schollin som är riktigt bra i sina få scener. Det är härligt att se att Schollin fortfarande kan gå in i roller och skådespela.
3. En annan ännu mindre biroll görs av Uje Brandelius som lär Sigge en metod för att hantera sin ångest. Han kallar den för 5-4-3-metoden men egentligen heter den 5-4-3-2-1-metoden och är en mindfullnessövning. Den fungerar även bra om man vill lugna ned sig i samband med läggdags, kan jag intyga.
2. En udda bifigur i serien är den äldre kvinnan Agnetha som Sigge är inneboende hos. Hon spelas lite oväntat av Christina Schollin som är riktigt bra i sina få scener. Det är härligt att se att Schollin fortfarande kan gå in i roller och skådespela.
3. En annan ännu mindre biroll görs av Uje Brandelius som lär Sigge en metod för att hantera sin ångest. Han kallar den för 5-4-3-metoden men egentligen heter den 5-4-3-2-1-metoden och är en mindfullnessövning. Den fungerar även bra om man vill lugna ned sig i samband med läggdags, kan jag intyga.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
