Sentimentalt och storslaget krigsdrama
FILMENDet hör kanske inte till vanligheterna att man bänkar sig i soffan för att titta på en japansk krigsfilm på två och en halv timme, men när "Yamato" beskrivs som en enorm biosuccé i Japan och landets dyraste film någonsin är det klart att man blir lite intresserad av vad det är frågan om.
Yamato är namnet på världens största slagskepp från andra världskriget - ett riktigt monster lika högt som ett 18-våningshus och arbetsplats för 3000 japanska soldater, de flesta väldigt unga. Yamato skulle vara osänkbar och oemotståndlig. Den 7:e april 1945 sänktes skeppet efter en blodig strid där i princip samtliga ombord satte livet till.
60 år senare söker en ung kvinna efter någon som kan köra en båt ut till platsen där skeppet sjönk. Hennes far var sergeanten Uchida, en envis men rättvis soldat på skeppet. Detta faktum lyckas få 75-åriga Kamio, en av överlevarna, att köra ut henne till platsen. Under resan bubblar många gamla minnen upp till ytan för Kamio och han kommer slutligen fram till varför just han överlevde, samtidigt som Uchidas dotter lär sig mer om sin far.
Denna ramhistoria har en hel del likheter med "Titanic" och står för filmens sentimentala del med en gråtmild final.
I filmens stora tillbakablick får vi se hur Kamio lämnar sin mamma och flickvännen Taeko för att mönstra på Yamato som 15-åring. Han och de jämngamla kompisarna drillas hårt av de äldre soldaterna och pryglas när de gör fel. Det är under en prygling där Kamio faktiskt offrat sig själv för en svagare kompis skull, som han stöter ihop med Uchida, något som är väsentligt för storyn.
Ganska snart börjar amerikanerna attackera och det hela kulminerar i den stora striden där Yamato sänks.
"Yamato" har storslagna och realistiska stridsscener, men känns inte helt övertygande. Till exempel har man inte riktigt lyckats etablera skeppets enormhet. Det går aldrig riktigt fram att det var ett jättebygge trots avancerade kameraåkningar över skeppets yta.
Som film sett är två och en halv timme naturligtvis ganska långt, och nog hade det gått att trimma filmen ytterligare, men ändå måste jag säga att man sugs in i historien i princip på en gång och historien är bra. Kamratskap, rädsla och i viss mån kärlek är teman som går igen, och det är sådant man lätt kan relatera till.
Yamato är namnet på världens största slagskepp från andra världskriget - ett riktigt monster lika högt som ett 18-våningshus och arbetsplats för 3000 japanska soldater, de flesta väldigt unga. Yamato skulle vara osänkbar och oemotståndlig. Den 7:e april 1945 sänktes skeppet efter en blodig strid där i princip samtliga ombord satte livet till.
60 år senare söker en ung kvinna efter någon som kan köra en båt ut till platsen där skeppet sjönk. Hennes far var sergeanten Uchida, en envis men rättvis soldat på skeppet. Detta faktum lyckas få 75-åriga Kamio, en av överlevarna, att köra ut henne till platsen. Under resan bubblar många gamla minnen upp till ytan för Kamio och han kommer slutligen fram till varför just han överlevde, samtidigt som Uchidas dotter lär sig mer om sin far.
Denna ramhistoria har en hel del likheter med "Titanic" och står för filmens sentimentala del med en gråtmild final.
I filmens stora tillbakablick får vi se hur Kamio lämnar sin mamma och flickvännen Taeko för att mönstra på Yamato som 15-åring. Han och de jämngamla kompisarna drillas hårt av de äldre soldaterna och pryglas när de gör fel. Det är under en prygling där Kamio faktiskt offrat sig själv för en svagare kompis skull, som han stöter ihop med Uchida, något som är väsentligt för storyn.
Ganska snart börjar amerikanerna attackera och det hela kulminerar i den stora striden där Yamato sänks.
"Yamato" har storslagna och realistiska stridsscener, men känns inte helt övertygande. Till exempel har man inte riktigt lyckats etablera skeppets enormhet. Det går aldrig riktigt fram att det var ett jättebygge trots avancerade kameraåkningar över skeppets yta.
Som film sett är två och en halv timme naturligtvis ganska långt, och nog hade det gått att trimma filmen ytterligare, men ändå måste jag säga att man sugs in i historien i princip på en gång och historien är bra. Kamratskap, rädsla och i viss mån kärlek är teman som går igen, och det är sådant man lätt kan relatera till.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består enbart av fyra trailers på filmen utan undertexter. Det känns som det hade varit befogat med en rejäl titt bakom kulisserna och lite dokumentärt material, och kanske finns det något sådant på den japanska originalutgåvan, men här får man nöja sig med lite trailers.
TRE SAKER
1. Ett problem man stöter på som recensent när det gäller film på ett språk man inte talar eller förstår är att det är lite knepigt att avgöra om skådespelarinsatserna är bra eller inte. Agerandet är en sak, men mycket ligger i hur repliker levereras. "Yamato" uppfattar jag som hyfsat välspelad, men en japansk kommentator på IMDB säger att skådespelarinsatserna är snudd på usla. Så kan det gå.
2. Rött blod på grått skepp är ett estetiskt grepp som både är effektivt och otäckt på samma gång.
3. Även i tunga dramer som detta finns det ofrivillig humor. Repliken "Ut med röven!" i samband med pryglingarna är faktiskt komisk.
2. Rött blod på grått skepp är ett estetiskt grepp som både är effektivt och otäckt på samma gång.
3. Även i tunga dramer som detta finns det ofrivillig humor. Repliken "Ut med röven!" i samband med pryglingarna är faktiskt komisk.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
