Tarantino-inspirerande samurajaction
FILMENQuentin Tarantino lät sig i mångt och mycket inspireras av "Lady Snowblood: Blizzard From the Netherworld" från 1973 när han gjorde sina två "Kill Bill"-filmer. Och visst känns mycket igen när Yuki Kashima (Meiko Kaji) ger sig ut på en bloddrypande hämndturné i det sena 1800-talets Japan. Artärblod sprutar gejserlikt och högljutt och diverse kroppsdelar flyger all världens väg i filmens många välkoreograferade men något daterade stridsscener.
Yuki föds i fängelse av en mor som behövt se sin fästman mördad och sig själv våldtagen av fyra skurkar. Modern hann dock bara hämnas på en av dessa kretiner, och hennes förhoppning är nu att hennes nyfödda dotter en dag ska kunna fortsätta vedergällningen. Yuki tränas till att bli en iskall och dödlig bitch hos en gammal munk och när tiden är inne börjar hon spåra upp sina offer.
Som hämndfilm betraktad är "Blizzard From the Netherworld" storartad. Den kapitel-uppdelade storyn är driven och engagerande, och man lyckas även filosofera en aning kring hämndens natur. Allt är inte svart och vitt, vilket framgår tydligt i en scen där en ny hämnare föds i dottern till ett av Yukis offer. Den här sortens moraliska komplexitet ger filmen ett välbehövligt extra lager och räddar den från att bli en monoton våldsorgie, något fler filmer skulle kunna dra lärdom från.
Stommen i "Blizzard From the Netherworld" är dock de väljgjorda actionsekvenserna, konstruerade med uppfinningsrikedom och känsla för spänning. Jag uppskattar särskilt det stilistiska blodsprutandet, alltid med någon sekunds fördröjning och ackompanjerat av ett gurglande ljud. Man har även använt kostymen på ett effektfullt sätt, och blod på vita kläder gör sig onekligen bra.
Tiden har dock sprungit ifrån de här scenerna en smula. Tagningarna är relativt långa, vilket innebär inte bara att koreografin, om än bra, stundtals blir lite genomskinlig, utan också att de inte kan upprätthålla den intensitet som vi är vana vid i modernare filmer.
Men vare sig man gillar samurajfilm eller bara är sugen på att se vad Tarantino gick igång på är "Blizzard From the Netherworld" ett säkert kort.
"Lady Snowblood 2: Love Song of Vengeance" kom redan ett år efter sin föregångare, och man inser snabbt att filmskaparna gott kunde ha väntat i alla fall ett år till, så de hade kunnat komma på ett bättre manus. Istället för att fortsätta på hämnd-temat, vilket hade varit det logiska och smartaste, har man kokat ihop en kvasi-politisk soppa som är lika ytlig som den är trist.
Yuki är inledningsvis en jagad kvinna, och efter att vid förtexternas slut givit upp och låtit sig fångas in av polisen, finner lagen att hon ska dömas till döden för sina brott. Hon fritas dock under stor dramatik av den hemliga polisen (varför de inte kan fixa detta på diplomatisk väg begriper jag inte) och ges i uppdrag att spionera på en anarkist och eventuellt stjäla ett viktigt och hemligt brev av honom.
Anarkisten visar sig dock vara en hedersknyffel och tillsammans med honom ger sig Yuki istället på den hemliga polisen, som nu framkommit är ond och förtryckande, och de korrupta politiker som står bakom den. Det blir en utdragen och faktiskt relativt oblodig kamp, för mellan förtexter och slutstriden finns inte en enda svärdsfajt värd namnet, något som ger filmen ett onödigt långsamt tempo. Istället får vi se lite politiskt maktspel och tortyrscener.
Mitt främsta problem med uppföljaren är att det totalt verkar gå emot Yukis karaktär att ge sig in i samhällsomstörtande verksamhet. I första filmen etablerades hon som ointresserad av omvärlden och ej havande något annat syfte än hämnden, men nu blöder hennes hjärta plötsligt för en skock mustaschprydda dissidenter. Nej, det köper jag inte. Det mest förvånande är att man inte ens försöker ge denna karaktärsförändring en rimlig förklaring.
Även stridsscenerna har vattnats ut något i "Love Song of Vengeance", och blodet sprutar inte riktig lika snyggt som i "Blizzard From the Netherworld". Dessutom blir jag mot slutet ganska trött på Yukis till synes osårbara kropp, och när hon skjutits för tredje gången utan att göra mer än grimasera, bestämmer jag mig för att spänningen är försvunnen.
Den första filmen är mycket bra och väl värd att kolla upp, men uppföljaren kan man lika gärna skippa.
Yuki föds i fängelse av en mor som behövt se sin fästman mördad och sig själv våldtagen av fyra skurkar. Modern hann dock bara hämnas på en av dessa kretiner, och hennes förhoppning är nu att hennes nyfödda dotter en dag ska kunna fortsätta vedergällningen. Yuki tränas till att bli en iskall och dödlig bitch hos en gammal munk och när tiden är inne börjar hon spåra upp sina offer.
Som hämndfilm betraktad är "Blizzard From the Netherworld" storartad. Den kapitel-uppdelade storyn är driven och engagerande, och man lyckas även filosofera en aning kring hämndens natur. Allt är inte svart och vitt, vilket framgår tydligt i en scen där en ny hämnare föds i dottern till ett av Yukis offer. Den här sortens moraliska komplexitet ger filmen ett välbehövligt extra lager och räddar den från att bli en monoton våldsorgie, något fler filmer skulle kunna dra lärdom från.
Stommen i "Blizzard From the Netherworld" är dock de väljgjorda actionsekvenserna, konstruerade med uppfinningsrikedom och känsla för spänning. Jag uppskattar särskilt det stilistiska blodsprutandet, alltid med någon sekunds fördröjning och ackompanjerat av ett gurglande ljud. Man har även använt kostymen på ett effektfullt sätt, och blod på vita kläder gör sig onekligen bra.
Tiden har dock sprungit ifrån de här scenerna en smula. Tagningarna är relativt långa, vilket innebär inte bara att koreografin, om än bra, stundtals blir lite genomskinlig, utan också att de inte kan upprätthålla den intensitet som vi är vana vid i modernare filmer.
Men vare sig man gillar samurajfilm eller bara är sugen på att se vad Tarantino gick igång på är "Blizzard From the Netherworld" ett säkert kort.
"Lady Snowblood 2: Love Song of Vengeance" kom redan ett år efter sin föregångare, och man inser snabbt att filmskaparna gott kunde ha väntat i alla fall ett år till, så de hade kunnat komma på ett bättre manus. Istället för att fortsätta på hämnd-temat, vilket hade varit det logiska och smartaste, har man kokat ihop en kvasi-politisk soppa som är lika ytlig som den är trist.
Yuki är inledningsvis en jagad kvinna, och efter att vid förtexternas slut givit upp och låtit sig fångas in av polisen, finner lagen att hon ska dömas till döden för sina brott. Hon fritas dock under stor dramatik av den hemliga polisen (varför de inte kan fixa detta på diplomatisk väg begriper jag inte) och ges i uppdrag att spionera på en anarkist och eventuellt stjäla ett viktigt och hemligt brev av honom.
Anarkisten visar sig dock vara en hedersknyffel och tillsammans med honom ger sig Yuki istället på den hemliga polisen, som nu framkommit är ond och förtryckande, och de korrupta politiker som står bakom den. Det blir en utdragen och faktiskt relativt oblodig kamp, för mellan förtexter och slutstriden finns inte en enda svärdsfajt värd namnet, något som ger filmen ett onödigt långsamt tempo. Istället får vi se lite politiskt maktspel och tortyrscener.
Mitt främsta problem med uppföljaren är att det totalt verkar gå emot Yukis karaktär att ge sig in i samhällsomstörtande verksamhet. I första filmen etablerades hon som ointresserad av omvärlden och ej havande något annat syfte än hämnden, men nu blöder hennes hjärta plötsligt för en skock mustaschprydda dissidenter. Nej, det köper jag inte. Det mest förvånande är att man inte ens försöker ge denna karaktärsförändring en rimlig förklaring.
Även stridsscenerna har vattnats ut något i "Love Song of Vengeance", och blodet sprutar inte riktig lika snyggt som i "Blizzard From the Netherworld". Dessutom blir jag mot slutet ganska trött på Yukis till synes osårbara kropp, och när hon skjutits för tredje gången utan att göra mer än grimasera, bestämmer jag mig för att spänningen är försvunnen.
Den första filmen är mycket bra och väl värd att kolla upp, men uppföljaren kan man lika gärna skippa.
EXTRAMATERIALET
En originaltrailer medföljer till varje film.
TRE SAKER
1. Meiko Kaji spelade inte bara huvudrollen i "Blizzard From the Netherworld", hon sjöng även ledmotivet.
2. Blodet i filmerna ser ut som målarfärg.
3. En del fans av Lady Snowblood irriterar sig på att filmerna överskuggas av "Kill Bill"-rullarna. Egentligen borde de väl vara glada att deras favoritfilmer på grund av detta når ut till en större publik?
2. Blodet i filmerna ser ut som målarfärg.
3. En del fans av Lady Snowblood irriterar sig på att filmerna överskuggas av "Kill Bill"-rullarna. Egentligen borde de väl vara glada att deras favoritfilmer på grund av detta når ut till en större publik?
JOEL FORNBRANT (2008-05-15)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
