Anders Jakobsons blogg

Kort resumé: Förra årets sommar/höst projekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 23 av 23...

...men först lite ursäkter och sådant... Ja, det känns ju väldigt märkligt att avsluta FÖRRA årets sommarprojekt strax innan årets sommar börjar, men nu blev det så. På sätt och vis var det logiskt att stanna efter "Avengers: Endgame" och låta den sjunka in. Och det var väl kanske ett halvår mellan den filmen och den här filmen när de kom så alltså var väntan befogad. Men lite pinsamt är det. Strunt samma!

SPIDER-MAN: FAR FROM HOME (2019)
Regi: Jon Watts

Kommentar:
"Spider-Man: Far From Home" blev lite som en epilog till hela Phase 3 samtidigt som den lägger grunden för framtiden. Peter Parker slåss mot olika känslor. Dels sorgen efter mentorn Tony Stark, dels ett oombett ansvar för Avengers och dels klassisk tonårskärlek. Detta kombineras med en Europaresa som synkas med de fyra elementen-baserade monster angrepp och en hjälte från en annan dimension - Mysterio - som blir lite av en ny mentor för Peter Parker. Men är allt som det ska vara? När jag såg filmen de första gångerna blev jag störd av hur den anstränger sig lite väl mycket för att vara rolig, med lite slapstick och skojiga repliker. Med lite distans tycker jag denna omtittning var lite mer givande, även om det är lite svårt att dras in i berättelsen när jag vet vad som händer.

Kontinuiteten:
Som sagt är det en liten epilog till "Endgame" men det är även fortsättningen på Spider-Mans story och med tanke på bonusscenen och det minst sagt oväntade gästspelet i den samma finns det en fortsättning att se fram emot.

Daterad eller inte?
Actionsekvenserna är stora och maffiga och dessutom finns det teknik inom filmen som är väldigt fräck. Snyggt gjort!

Fruns kommentar:
För det första är det ju helt sinnes att det gått så lång tid tills vi fick ändan ur och såg den här filmen. Roligt att vara tillbaka i den här världen igen. Det är en bra film, lagom underhållande. Jag märker att jag fått ett annat tänk nu efter att ha sett de tidigare filmerna. Till exempel hajade jag till och sa: "Vänta nu, han verkar ond" om en viss karaktär. Och så var det ju. Det ska bli kul att se fortsättningen, extrascenerna var verkligen speciella.

Slutknorr:
Då är det här projektet över, men lyckligtvis är Marvels filmuniversum långt ifrån över. Två serier har gått på Disney+, en tredje kommer snart och så börjar filmsviten att rulla vidare med "Black Widow" följt av inte mindre än tio filmer och otaliga tv-serier inom de närmaste 2-3 åren. Helt vansinnigt, men finfint för fansen! Och med det sätter vi den sista bocken - 23 sedda, 0 kvar. Just nu.

Vi har gått in i 2021 och det är dags för mig att sammanfatta min egen film- och tv-konsumtion med den traditionsenliga listan baserat på det jag recenserat på DVDKritik.se under det gånga året.

2020 var ju ett annorlunda år för alla, men för mig var det det av flera anledningar. Framför allt en som heter Ralf och som föddes några veckor innan årsskiftet 2019/2020. Jag har alltså ägnat hela 2020 som nybliven pappa med allt vad det innebär. Det vill säga att det innebär att dagarna då man kunde dega en hel dag i soffan och klämma en halv tv-serie är förbi.

Men när jag tittar på min lista över det jag sett under 2020 är det många titlar under den första delen som jag starkt kopplar ihop med mitt faderskap. Under några veckor hade jag sonen i ett bärsele och stod framför tv:n och såg serier och filmer tills det var dags att lämna över honom till "serveringspersonalen" vid tvåtiden på natten. Framför allt kopplar jag tv-serierna "Ballers - Säsong 5" och "Dracula" samt filmerna "Once upon a time in Hollywood" och "Marriage Story" till dessa veckor. Jag kan så här knappt ett år senare sakna den perioden.

Några månader senare hade utvecklingen lett till nya rutiner och jag och Ralfs mamma fick plötsligt tillbaka våra gemensamma kvällar och kunde dra igång ett ambitiöst sommarprojekt där vi tittade på samtliga filmer i Marvels filmuniversum, vilket jag bloggat om. Ett kul projekt.

2020 har dock förändrat DVDKritik.se av andra skäl. Några av de distributörer som förser oss med recensionsex har inte kunnat skicka i samma utsträckning som tidigare, mest på grund av Corona. I andra fall har bolag bytt distributör till sådana som inte skickar ut alls eller inte heller har en digital lösning för oss recensenter. Det har med andra ord varit övervägande material från streamingtjänsterna bland recensionerna. Netflix, HBO, CMORE, Viaplay, Prime och Disney+ har gått varma. Så lär det kanske fortsätta framöver. Nu i höst är det dessutom 15 år sedan DVDKritik.se drog igång. Vi får se om det uppmärksammas...

Nåja, det var lite allmänt om 2020. Rent konkret så har det för mig handlat om totalt 186 sedda titlar och 133 publicerade recensioner. Det är en minskning sedan tidigare år och det beror på de anledningar jag redan listat, kanske främst på föräldraskapet. En godkänd anledning till mindre film- och tv-tittande, förmodar jag.

Nåväl, med det sagt kommer här...

...DE 20 BÄSTA RECENSERADE SLÄPPEN PÅ DVD/BLU-RAY/STREAMAT UNDER 2020

Bäckström - Säsong 1 (Kriminaldrama)
Ett mildare svin i spännande deckargåta
- Leif GW Perssons legendariska skitstövel Bäckström lever igen! Efter en misslyckad satsning i USA har Sverige fått tillbaka karaktären i Kjell Bergkvists tappning. Mildare än i böckerna men deckargåtan var utsökt. Får vi en andra omgång inom kort? Jag hoppas på det.

Better Call Saul - Säsong 5 (Drama)
I stället för Jimmy: Saul
- Spinoffserien som jag initialt avfärdade som onödig och överflödig går från klarhet till klarhet och utmanar sitt storasyskon ”Breaking Bad” ordentligt. Kanske är det bara en säsong kvar men oj vad bra den här serien är!

Björnstad - Säsong 1 (Drama)
Sverigeskildring bland puckar och hat
- Fredrik Backmans hockeyroman blev i filmat utförande HBO Nordics stora svenska succé. Krocken mellan ett litet samhälles tilltro till sin idrottsrörelse och konsekvenserna av ett övergrepp innebar både spänning och eftertanke.

Blinded by the light (Dramakomedi)
Hur en pakistanier drabbas av Springsteen
- Kombinationen av musikens (och texternas) makt och skildringen av rasismen i 80-talets England var sannerligen effektiv i detta musikdrama där den bredbenta arbetarklassrocken från Bruce Springsteen sätter tonen för historien.

Dark Waters (Thriller)
I de mörkaste vatten finns vidrigheterna
- Det är något fascinerade med historier där ambitiösa advokater gör allt de kan för den lilla människans kamp mot de stora företagens hjärtlöshet. Denna Mark Ruffalo-frontade film försvann lite i myllret men är mycket sevärd.

Doctor Sleep (Skräck)
En lyckad uppföljare till två förlagor
- Mike Flanagan hade ingen lätt uppgift: att både filmatisera Stephen Kings bokuppföljare till ”The Shining” och följa upp Stanley Kubricks fria tolkning av den samma. Men han lyckades med båda bitarna på ett galant vis.

En komikers uppväxt (Drama)
En oerhört sevärd nyversion
- Jonas Gardells roman filmades redan på 90-talet men den nya versionen är kanske ännu bättre. En historia om uppväxt och identitet, barns sociala spel, bitterljuv förortsromantik, förtyckta minnen, vänskap och tragedi. Mycket sevärt.

Fatman (Actionkomedi)
Omedelbar ond jul-klassiker
- Filmarkiven behöver fler onda julskildringar som balans till det glittrande och glada. "Fatman" känns som en omedelbar klassiker med sin drypande svarta humor och sköna anslag. Vem hade trott att Mel Gibson skulle bli en utmärkt jultomte?

Framåt (Animerad)
En lekfull toppenfilm från mästarna
- Pixar är mästare på att skildra relationer. Här handlar det om relationen mellan två bröder och en hädangången far, i en magisk värld där alla tappat tron. Resultatet? Ja, lysande och givetvis magiskt. Vad annars?

Jojo Rabbit (Dramakomedi)
Lyckad svart komedi med allvarlig botten
- Hitler som Hemliga Mållgan är roligt nog bara att skriva, men i ”Jojo Rabbit” är det så. Det är en annorlunda skildring av Nazityskland. Absurd men även gripande när en liten tysk pojke ifrågasätter vad det egentligen är han får lära sig om livet.

Joker (Thriller)
När vansinnet tar över
- Superskurkarnas superskurk är en garvande galning vars bakgrundshistoria finns i många varianter. Den här har mer gemensamt med ”Taxi Driver” och ”King Of Comedy” än traditionella Batman-filmer. Joaquin Phoenix är obehagligt bra.

Kärlek & anarki - Säsong 1 (Dramakomedi)
Galet, underhållande och naket
- Sveriges andra originalserie för Netflix blev en absurt rolig och vågad serie utan hämningar. En anarkistisk kärlekshistoria, precis som titeln indikerar. Man vill verkligen se mer av detta och jag håller tummarna för mer.

The Mandalorian - Säsong 1 / Säsong 2 (Science fiction)
En riktig fullträff / Från topp tre till topp ett
- Båda säsongerna av ”The Mandalorian” kom under 2020 och det är inte möjligt att skilja dem åt. ”Star Wars” har aldrig varit bättre än vad den är i denna obeskrivligt utmärkta tv-serie. En anledning att skaffa Disney+!

Normala människor (Drama)
Varmt rekommenderad tittning
- Ibland behöver man en bra kärlekshistoria ett kanske rättare sagt en kärleks histoir och den här om ett mycket komplicerat förhållande mellan två unga irländska normala människor var helt underbar och innehöll även en liten avstickare till Sverige.

Orca (Drama)
Den definierande svenska 2020-filmen
- Det var ett år som utmanade filmskaparna över världen. Hur skulle man jobba när allting stängde ned? Genom att göra en film om det. Josephine Bornebusch skrev och regisserade en film som mer än något annat var året 2020.

The Queen's Gambit (Drama)
Oväntat rafflande schackdrama
- Vem hade trott att en våg av schackintresse skulle sprida sig över världen under 2020? Det var precis vad som hände när Netflix-minin etablerade schack som en utmärkt filmsport i ett välgjort perioddrama. Väl spelat!

Quick (Thriller)
Förskräcklig historia blir fantastisk film
- Det är ett av modern tids mest uppmärksammade kriminalvårdsfall, där just vården skapade en massmördare ur nästan ingenting. En otrolig historia och en utmärkt film med ett strålande skådespel från den svenska eliten.  

Richard Jewell (Drama)
Årets bästa verklighetsbaserade film?
- Clint Eastwood drar inte ned på arbetstempot eller kvaliteten på sina produktioner. Denna verklighetsbaserade historia håller tittaren på halster: är titelns Richard Jewell en oväntad hjälte eller en inhemsk terrorist?

Själen (Animerad)
Själsligt jazzande med eftertanke
- Pixars kanske mest vuxna film hamnade direkt i streamingtjänsten och handlade om meningen med livet och jazz och varvade en realistisk New York-miljö med en fullständigt unik själsvärld. Rolig, tänkvärd och hela tiden underhållande.

Tenet (Action)
Tillbaka fram till tiden
- Christopher Nolan stod för ett årets största filmupplevelser när han utmanade tittaren med sin scifidoftande actionfilm där tid och verklighet bänds bortom det normala. Klassisk Nolan i varenda ruta, men å så bra!

Tidigare år:

Årssammanfattning av 2019
Årssammanfattning av 2018
Årssammanfattning av 2017
Årssammanfattning av 2016
Årssammanfattning av 2015
Årssammanfattning av 2014
Årssammanfattning av 2013
Årssammanfattning av 2012
Årssammanfattning av 2011
Årssammanfattning av 2010

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 22 av 23...

AVENGERS: ENDGAME (2019)
Regi:Anthony Russo och Joe Russo

Kommentar:
Äntligen har vi kommit till "Avengers: Endgame"! Det känns ju lite märkligt att avverka 20+ filmer för att landa i en som faktiskt kom förra året med känslan av ”äntligen”, men så är det. Detta är det stora avslutet för MCU:s tre första faser. Jag minns från det efterlängtade biobesöket i april 2019 att jag efter 20 minuter insåg att ”Oj, trailern har verkligen inte avslöjat någonting!” och efteråt kände jag att de tre timmarna hade flugit i väg och att filmen sannolikt var den bästa i hela sviten. Det tycker jag fortfarande. Om man han investerat 40-50 timmar (betydligt mer om man sett alla relaterade tv-serier) i MCU så är det här finalen man väntat på. Otroligt bra!

Kontinuiteten:
Ja, vad ska man säga? Det är ju finalen på allt och många trådar knyts ihop, men jag tycker fortfarande att det är lite märkligt att det förutsätts att tittaren sett bonusscenen till "Captain Marvel" eftersom hon helt plötsligt bara är en del av gänget. Knepigt!

Daterad eller inte?
Det roliga med filmen är att den tittar tillbaka på en del nyckelsekvenser ur tidigare filmer fast från en lite annorlunda vinkel. Jag minns att jag gillade det extremt mycket vid första titten. Det har förstås krävt lite smarta lösningar för att få till scenerna. I vissa fall kanske gammalt material återanvänts. Jag vet inte. Men snyggt är det i alla fall.

Fruns kommentar:
Innan vi började titta drog du upp förväntningarna genom att säga att det var den bästa filmen i serien. Jag förstår varför du känner så efter att ha sett serien på bio under tio år medan jag har sett den hemma på fyra månader. Men: Den var väldigt bra och jag blev inte besviken. Utöver allt det vanliga med att den är snygg och häftigt gjord, tycker jag att det är fantastiskt att en superhjältefilm kan få mig att börja gråta då det är så fint och äkta i allt det konstiga. Likväl som det känns snopet att viktiga personer dör tycker jag ändå att det är bra då man som tittare aldrig kan vara säker. Det gör det mer spännande. Det ska bli intressant att se nya filmer nu eftersom det här är ett bra avslut.

Slutknorr:
Jaha, då är det faktiskt bara en film kvar innan det här projektet är över. Om allt hade varit som vanligt detta bedrövliga 2020 hade vi haft två eller tre till att se. Nåja, livet går vidare, bara lite försenat. 22 sedda, en kvar.

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 21 av 23...

CAPTAIN MARVEL (2019)
Regi: Anna Boden och Ryan Fleck

Kommentar:
Dags för den sista "nya" karaktären att göra entré i MCU inom de första 23 filmerna. Captain Marvel som karaktär var ingen jag hade någon speciellt relation till, men det som på förhand var spännande var att det var MCU:s första solofilm för en kvinnlig hjälte och att den skulle utspela sig på 90-talet. Det var nog tur att filmen kom när den kom för annats skulle dess "kosmiska" touch känts lite avig. Den inleds nämligen på planet Hala och kriget mellan Kree och Skrull och med vår huvudperson Vers på Kree-sidan. Men när Vers så småningom ramlar ned - bokstavligt talat - på jorden, finner hon spår på att hon har ett förflutet där och sakta men säkert hamnar alla minnesfragment rätt och sanningar uppenbarar sig. Några som också uppenbarar sig är välbekanta MCU-männen Agent Fury och Agent Coulson som manipulerats med smink och data för att se 25 år yngre ut. Det som jag gillar med "Captain Marvel" är det inte riktigt är den vanliga "origin storyn" men att den ändå landar i ögonblicket då hon hittar sitt fulla potential och därmed blir den absolut mäktigaste av alla karaktärer i MCU. Då förstår man verkligen varför filmen kom när den kom i filmkontinuiteten.

Kontinuiteten:
Förutom Fury och Coulsons medverkan så ser vi även Tesserakten och vi knyter ihop trådarna med Furys sista insats i "Avengers: Infinity War". Dessutom får vi en liten pusselbit till varför Furys initiativ heter vad det heter. Lustigt nog är filmens bonusscen en otroligt viktig del i övergången till "Avengers: Endgame" då det i princip förutsätts att tittarna sett scenen när de ser "Endgame". Lite väl iskallt tänkt av Marvel Studios...

Daterad eller inte?
Det här är ju lite kul eftersom det är en retrofilm. Jag tycker det är otroligt charmigt med alla passningar till 90-talet - från kläderna och musiken till sega datorer och Stan Lees cameo där han sitter och läser manuset till Kevin Smiths "Mallrats". Dataföryngringen av Samuel L Jackson är kanske inte helt perfekt men jag tycker att det fungerar.

Fruns kommentar:
Den här har jag sett tidigare, men att se den nu i sitt sammanhang blir något helt annat. Jag är ärligt talat lite mättad och avtrubbad nu och blir inte lika överraskad längre. Jag blev mer överraskad när jag såg den första gången, men nu är allting så självklart. Kul med passningarna till "Top Gun", inte bara namnet på katten: Goose. Jag gillar Angela Bennett och tycker om de "gröna", speciellt Talos som är jävligt rolig. Inte minst hans rädsla för Flerken. 90-talsmusiken gillar jag också. Den fick mig att längta tillbaka till 90-talets musikutbud. Det är en helt okej och underhållande film. Inte den sämsta och inte den bästa, utan någonstans i mitten. Men jag förstår att den är viktig för fortsättningen.

Slutknorr:
Då är alla spelpjäser på plats inför "Endgame". Känns bra. Kul att återse "Captain Marvel" trots att det bara var "förra året" den kom. Det ska bli intressant att se mer av henne i framtiden, och då syftar jag förstås inte på nästa film utan nästa solofilm alltså. 21 sedda, två kvar...

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 20 av 23...

ANT-MAN AND THE WASP (2018)
Regi: Peyton Reed

Kommentar:
"Ant-Man" var ju en frisk fläkt i MCU när den förde in både humor och heistgenren. Den här gången är det inte så mycket heist kvar, men givetvis den speciella humorn. I "Ant-Man and the Wasp" behövs det inte så mycket uppbyggnad utan vi går direkt in i storyn där tråden plockas upp från sist. Ant-Man lyckades ju återvända från kvantvärlden vilket föder ett hopp hos Hank Pym och Hope Van Dyne om att lokalisera och hämta hem frun/mamman Janet som försvann där för 30 år sedan. De börjar bygga en tunnel till kvantvärlden som andra krafter vill ha tag på och Ant-Man får rycka in, men tillsammans har han kanske den snäppet vassare Wasp - det vill säga Hope som en av de där få kvinnliga hjältarna i MCU. Resultatet blir action i olika storlekar...

Kontinuiteten:
Likt många andra uppföljare inom MCU plockar "Ant-Man and the Wasp" upp tråden efter den första filmen men väver in Ant-Mans andra framträdande i "Captain America: Civil War" som skapade vissa konsekvenser för karaktärens vardag. Men det berättar också varför Ant-Man är frånvarande i "Avengers: Infinity War". Exakt när filmen utspelar sig avslöjas först i bonusscenen.

Daterad eller inte?
Ant-Man-filmerna sticker ju ut i MCU tack vare sina unika actionscener där karaktärernas förmåga att krympa och växa används för att besegra bovarna. Jag kan inte förstå hur man koreograferar dessa scener. Det som är bra med "Ant-Man and the Wasp" är att hjältarna står mot en motståndare som inte har samma krafter, vilket var fallet med första filmen. Skurken Ghost är minst lika unik och svårbesegrad. Fina effekter. Dessutom är kvantvärlden läcker, inte minst i 3D.

Fruns kommentar:
Jag tycker mer eller mindre om alla filmer i serien, så även denna. Som jag säkert sa om förra "Ant-Man" så gillar jag ju Paul Rudd och har alltid gjort. Att Evangeline Lillys karaktär skulle bli en superhjälte kändes både naturligt och förväntat. Det är fortfarande lika kul när de krymper saker och Ant-Mans kompis Luis är en underhållande bikaraktär. Men filmen slutar ju sjukt obehagligt i extrascenen!

Slutknorr:
Som vissa andra titlar i denna omtittning uppskattar jag "Ant-Man and the Wasp" bättre nu än när det först begav sig. De irritationsmoment jag hade har slätat ut sig och jag njuter mer av storyn och drivet i filmen. Den utspelar ju sig under några få dagar och det bidrar på något vis till tempot. Men jag kan samtidigt inte komma förbi att jag är sugen på att komma vidare till ”Avengers: Endgame”. Ett stopp till bara.
20 sedda, tre kvar...

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 19 av 23...

AVENGERS: INFINITY WAR (2018)
Regi: Anthony Russo och Joe Russo

Kommentar:
Som jag har längtat efter att komma till finalen på den här filmsviten. "Avengers: Infinity War" är ju visserligen bara första delen av finalen, men vilken film det är! Det är garanterat en topp-3 inom sviten för mig. 2,5 timmar ren Avengers-glädje där vi direkt kastas in i elden utan utdragna uppbyggnader och så vidare. Det är en actionpackad film som vinner på att det enorma karaktärsstallet är utspritt i flera olika grupperingar i fajten mot Thanos och hans strävan att få tag på alla evighetsstenar och därmed bli så kraftfull att han kan genomföra sin plan: Att skapa balans i universum genom att utrota 50 procent av alla levande personer. Thanos har smugits in i franchisen stötvis men när han nu har huvudrollen är det som den absolut tuffaste motståndare Avengers stått mot. Det är otroligt bra och när filmen landar i ett deprimerande mörkt slut känner jag på nytt den oro jag kände i i biosalongen 2018. Hur ska det gå?

Kontinuiteten:
Det här ju den mest ihopsamlande franchisefilmen hittills. En direkt uppföljare till "Captain America: Civil War", "Thor: Ragnarök", "Guardians of the Galaxy Vol. 2" och "Black Panther" och som dessutom plockar upp passningar och referenser från så mycket mer. I och med att hjältarna grupperas lite kors och tvärs blir det en hel del roliga kombinationer som gör gott. Helt perfekt enligt mig.

Daterad eller inte?
Jag sa till min fru medan vi tittade på filmen att Thanos är en så otroligt bra CGI-karaktär att jag har svårt att förstå att det inte är levande person. Det gör att det är extremt lätt att ta in karaktären och hade Thanos bara varit lite sämre gjord hade det fått ganska tunga konsekvenser.

Fruns kommentar:
Du har ju tjatat om att något stort väntat och filmen är maffig på sitt sätt. Det är kanske lite för många fajter för min smak. De avlöser varandra och jag hinner knappt andas. Jag gillar att nästan alla är samlade i den här filmen även om jag inte trodde att de skulle vara så utspridda och jag uppskattar att man aldrig vet vilka som kan dö, att även hjältarna kan försvinna. Jag fick en annan känsla för Thanos, en djupare förståelse för honom. Vem han är och varför han är som han är. Det är ju en bra film och den slutar jättespännande och det ska som vanligt bli kul att se fortsättningen.

Slutknorr:
I mitt huvud hade jag spelat upp en scen om att efter 18 filmer så skulle "Infinity War" landa starkare hos min fru. De stora reaktionerna uteblev, men så kan det vara. Mig berör den fortfarande och som jag redan sagt är detta absolut en av de bästa i serien. Det känns lite segt att inte kliva på "Avengers: Endgame" på en gång, men de två filmer som ligger mellan är förstås viktiga pusselbitar. 19 sedda, fyra kvar...

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 18 av 23...

BLACK PANTHER (2018)
Regi: Ryan Coogler

Kommentar:
När "Black Panther" kom blev det en formidabel kassasuccé. Den är i dag den fjärde mest inkomstdrivande filmen genom tiderna med $700 426 566 och därmed tvåa i den interna MCU-ligan. En viss "Avengers: Endgame" ligger två placeringar över med 160 miljoner dollar mer på kontot. Enorma siffror. Jag minns att jag inte blev totalt golvad av filmen, vare sig på bio eller när jag såg den hemma första gången. Nu tycker jag betydligt mer om filmen. Det är en film som breddar MCU något enormt och ger oss en bra första film av en ganska smal karaktär utan att behöva traggla med en klassisk originstory. Den här filmen tar vid efter "Captain America: Civil War" i vilken prins T'Challa (Chadwick Boseman) förlorade sin far i ett terrordåd och i denna film ska han krönas och bli Wakandas styrande kung och Black Panther. Men det ska visa sig finnas andra som vill åt tronen och använda landets hemliga resurser i form av teknologiskt avancerade vapen till ett globalt styre. Ett inbördeskrig står för dörren och den nyblivna kungen får fullt upp. Filmen breddar som sagt MCU dels genom helt nya miljöer och dels genom att öka antalet färgade och kvinnliga karaktärer i universumet rejält. Efterlängtat.

Kontinuiteten:
Filmen tar vid efter Black Panthers introduktion i "Civil War", men i övrigt är det inte speciellt många band till det övriga universumet, i alla fall när det gäller hjältarna. En ser vi visserligen bland bonusscenerna och vi får återse CIA-agenten Ross (Martin Freeman) och den i serietidningarna återkommande fienden till Black Panther, Ulysses Klaue (Andy Serkis) som först sågs i "Avengers: Age of Ultron". Även om filmen har sin plats i tidslinjen, är den verkligen sin egen och det är bra.

Daterad eller inte?
Utseendet på filmen är helt otroligt. Afrofuturistiskt var ett ord som dök upp när filmen kom och som jag använde i min recension. Det är sjukt snyggt hur afrikanska färger och mönster kombineras med hypermoderna byggnader och tingestar. Det ser unikt ut, men samtidigt självklart. Här finns det inget att klaga på.

Fruns kommentar:
Jag tyckte jättemycket om filmen. Filmerna blir bara snyggare och snyggare och här är det jäkligt coolt att det känns väldigt afrikanskt men samtidigt futuristiskt. Jag har varit i Uganda och Kenya och vissa miljöer kändes därför extra mycket bekanta och det var en del saker i filmen som gjorde mig varm i hjärtat eftersom att det kändes äkta. Det är sorgligt att jag upptäcker Chadwick Boseman nu, efter hans död och då inser att han inte kommer att vara med i ”Black Panther 2”. Han var en fantastisk skådespelare. Jag uppskattade verkligen hur skurken Killmonger kändes amerikansk i sin uppsyn och sina rörelser. Det blev en kontrast mot de som inte bott i USA och med små medel lyckades de visa skillnaden mellan dem.

Slutknorr:
Att återse "Black Panther" gav mer än vad jag hade trott. Kul att omvärdera en film, om än bara lite grann. Det var lite samma sak som med "Guardians of the Galaxy Vol. 2" som också kändes bättre nu än då. Som min fru skriver är det extremt sorgligt att Boseman inte kommer att kunna göra rollen något mer och hur det löses visar sig om några år. Lyckligtvis finns han med i några MCU-filmer till, bland annat i den som står näst på tur... Vi är framme vid första delen av finalen. Som jag längtat! 18 sedda, fem kvar...

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 17 av 23...

THOR: RAGNARÖK (2017)
Regi: Taika Waititi

Kommentar:
"Thor: Ragnarök" är ytterligare en av de filmer som frun sett tidigare. Detta skedde när vi var i New York i november 2017 och passade på att gå på 4DX-film igen. Ett dyrt spektakel, men en rolig film att se på det viset. Ja, den tredje "Thor"-filmen vilar tungt på det komiska med roliga Taika Waititi i registolen och en Chris Hemsworth i toppform som verkligen kan sin karaktär utan och innan. Den här historien, som egentligen handlar om hur Thor och Lokes äldre syster Hel återkommer till Asgård och vill återinstifta ett forna terrorvälde, har en helt annan film i filmen, när Thor och Loke hamnar på skräpplaneten Sakaar där ingen annan en Hulken finns (efter hans oklara sorti i "Avengers: Age of Ultron"). Här finns även Jeff Goldblum som självutnämnda härskaren Grandmaster som arrangerar gladiatorspel med Hulken som mästare. Oerhört kul och i MCU-sammanhang en väldigt avvikande film, som med facit i handen ska visa sig vara ganska avgörande för framtiden. Jag gillade "Thor: Ragnarök" väldigt mycket vid första titten. Nu tycker jag att den är lite på gränsen, men skrattar ändå gott åt väldigt många skämt.

Kontinuiteten:
Dels fortsätter den den pågående historien om bröderna Thor och Loke och dels får vi en liten avvikare till New York och ett gästspel av Doctor Strange. Att sedan Hulken är med i väldigt stor utsträckning är ju bra. Jag har väl tidigare skrivit någon gång att jag gillar att vissa karaktärer stannar på en sorts andrafiolposition och inte behöver egna filmer. Det är perfekt för Hulken. Slutscenen sätter förstås tonen för vad som kommer att utvecklas om två filmer och jag längtar redan!

Daterad eller inte?
Till skillnad mot tidigare "Thor"-filmer tycker jag faktiskt att denna känns betydligt mer greenscreen. Vissa scener har den där känslan av att karaktärerna är klistrade på bakgrunden. Lite trist. I övrigt är filmen väldesignad och färgsprakande så det räcker och blir över. Väldigt bra.

Fruns kommentar:
Tre år senare är det kul att se filmen. Jag har ju haft fragment från den som poppat upp medan vi tittat på de andra filmerna, men jag hade ändå glömt huvudstoryn. Det är en bra film och det är mäktigt med en ond kvinna som skurk. Nu börjar jag gilla Thor. Karaktären har växt och blivit skön och rolig. Jag gillar även Hulken nu. Det ska bli intressant att se hur det tas vidare, vad som händer med folket i Asgård.

Slutknorr:
Nu börjar slutet på projektet att komma allt närmare. Jag ska inte klaga, men det tar ändå lite tid och energi att åta sig ett sådant här projekt, även om det är roligt att dels se om filmerna och dels dela upplevelsen med min närmaste. Härnäst drar vi till Wakanda. 17 sedda, sex kvar...

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 16 av 23...

SPIDER-MAN: HOMECOMING (2017)
Regi: Jon Watts

Kommentar:
Nu jädrar går det undan i projektet! Två filmer på två kvällar, lite som i början... Apropå början - när Marvel drog igång sitt filmuniversum fanns det inte på kartan att en av Marvels mest älskade och ikoniska figurer skulle ingå i det. Spider-Man tillhörde filmstudion Sony och därmed var det stopp. Men nästan tio år senare kom "Spider-Man: Homecoming", efter två omgångar filmatiseringar hyfsat tätt inpå, som en del i MCU. Perfekt. Filmen tar rygg på Spider-Mans introduktion i "Captain America: Civil War" och skildrar den som hjälte lite bortkomna Peter Parker som väntar på nästa uppdrag. Det dröjer och under tiden gör Spider-Man insatser i grannskapet i Queens. Allt från att ta fast cykeltjuvar och hjälpa damer över gatan. Parallellt har en påhittig man (Michael Keaton) inlett en illegal vapenhandel med specialgjorda vapen gjorda med den utomjordiska teknologi som hamnat på jorden sedan "The Avengers". Det blir så småningom uppdraget. Filmen har en betydligt yngre upplaga av Peter Parker vilket gör att det är mer av en ungdomsfilm än tidigare versioner. Så här i denna omtittning upplever jag filmen som lite seg inledningsvis, men det tar sig.

Kontinuiteten:
Som sagt - filmen tar verkligen rygg på ”Civil War” och innehåller Peter Parkers hemmavideos från sitt äventyr i Tyskland. Sen i och med att filmen även berör det som lämnades kvar efter tidigare Avengers-insatser knyter den verkligen ihop trådarna. Och med Tony Stark som en sorts mentor till Peter Parker blir det väldigt tydligt att den här versionen av Spider-Man ingår i filmuniversumet. Även kul med de små Captain America-filmer som dyker upp här och där.

Daterad eller inte?
Det går inte att komma förbi att många av scenerna där Spider-Man svingar sig hit och dit känns lite dataspel, men det är bara att tugga i sig. Jag tycker designen av Spider-Man är kalas med serietidningarnas uttrycksfulla ögon och en avsevärt mer högteknologisk dräkt än tidigare, eller ”hajteck” som det står i den riktigt usla översättningen på blu-ray:en.

Fruns kommentar:
Detta är också en av de filmer jag sett tidigare och det var kul att se om den efter tre år i sitt rätta sammanhang. Det är inte en av favoritfilmerna men Michael Keaton var bra som skurk. Det ska blir roligt att se nästa Spider-Man och se vad som händer.

Slutknorr:
Jag är lite besviken på den här återtittningen. Jag minns filmen som mycket bättre. Vissa av hjältarna känns som de har ett bättre syfte när är med i ett större sammanhang än i sina egna solofilmer. Lite av den känslan får jag av Spider-Man denna gång. Men jag gillar den i alla fall och speciellt att man lyckats få den i serietidningarna så osannolika skurken Gamen att bli avsevärt mer sannolik. Väldigt kul. 16 sedda, sju kvar...

Kort resumé: Årets sommarhöstprojekt är att se om alla 23 filmer i Marvels filmuniversum (MCU), denna gång tillsammans med min fru som bara sett en handfull, spridda titlar. Jag bloggar om upplevelsen utifrån en återkommande mall. Dags för film 15 av 23...

GUARDIANS OF THE GALAXY VOL. 2 (2017)
Regi: James Gunn

Kommentar:
Återigen har det tagit tid mellan nedslagen i MCU och det har delvis berott på att "Guardians of the Galaxy Vol. 2" stått på tur. Den första filmen var ingen favorit för frun men jag har gång på gång sagt att filmsviten är pusselbitar och det är bara att tugga i sig för att komma vidare. Till slut var det dags och jag ska erkänna att jag var lite orolig själv då jag inte tyckte att filmen hörde till de bättre när jag såg den första gångerna. Men det blev en stor överraskning i soffan - dels för att jag tyckte att den var bättre än jag mindes och dels för att frun engagerat tittade och skrattade mer än hon gjort till någon annan del i serien hittills. Filmen tar vid efter den första och etablerat Guardians of the Galaxy som ett gäng som blivit tajtare men med utrymme för sarkasmer och tjafs. Den fortsätter att utforska gåtan om vem som är Quills pappa, nämligen celestialen Ego (spelad av Kurt Russell). Större delen av filmen utspelar sig på Egos planet (där nytillskottet Mantis också finns) men det är mer äventyr än så. Filmen lutar sig på att vi "kan" karaktärerna sen förra filmen och ger dessutom mer djupt åt bifigurer som Nebula och Yondu, vilket förstås är bra.

Kontinuiteten:
Än så länge är Guardians of the Galaxy ganska långt bort från resten av Avengers. Thanos nämns förstås men så mycket mer än så är det. Det är väldigt många bonusscener som möjligen ger en hint om den framtida "Vol. 3" men jag vet inte. Den stora kontinuiteten är ju Groot som är småbarn i den här filmen vilket är otroligt gulligt och underhållande.

Daterad eller inte?
Utseendet på filmen är helt makalöst och jag tycker fortfarande att det är helt genialt att ha en otroligt episk fajt mot ett jättemonster rulla i bakgrunden under förtexterna. Snyggt och smart gjort.

Fruns kommentar:
Jag var väldigt negativt inställd innan eftersom jag inte gillade första filmen. Det har förhalat det hela och därför är det ironiskt att jag tyckte denna film var svinbra. Jag skrattade mycket, blev kär i Groot och grät en hel del i slutet. På något sätt har man lärt känna figurerna. Drax var till exempel skitrolig. Sen: Är man sinnes om man tycker att ens egen tiomånaderspojke är lik ett litet animerat träd?

Slutknorr:
När jag såg filmen på bio i april 2017 var det en dryg månad efter att vi förlorat vårt första barn halvvägs i graviditeten. En pojke som vi kallar Folke. I och med att faderskap och relationen mellan far och son är ett tema i filmen kunde jag inte hålla tårarna borta i biosalongen under filmens avslutning. Jag trodde inte att det skulle ske igen men så blev det. Vissa saker går inte att glömma. Hur som helst var det oväntat kul att återse "Guardians of the Galaxy Vol. 2" och filmen blev en liten energiskjuts för det här projektet. Nu kör vi vidare! 15 sedda, åtta kvar...