Från topp tre till topp ett
FILMENNär Disney+ öppnade sina svenska portar i höstas recenserade jag den första säsongen av "The Mandalorian" som då var nästan ett år gammal. Jag gillade serien mycket och skrev bland annat: "Det är helt klart topp-3 bland allt som gjorts under 'Star Wars'-flagg." Efter en ännu starkare andrasäsong vill jag uppgradera serien till det bästa som - i mitt tycke - gjorts inom "Star Wars"-franchisen. Det är en otroligt bra och fanvänlig serie där den säsongen avslutas med en final som innehåller både action, nostalgi och tårar. Det är 100 procent "Star Wars" och det är bara att böja sin nacke i respekt.
Snabb rekapitulering av första säsongen: Prisjägaren Din Djarin (Pedro Pascal), eller The Mandalorian/Mando, tillhör det nästintill utplånade krigarsläktet mandalorianer och gör sina uppdrag mycket effektivt i sin ensamhet. När han får i uppdrag att hämta ett speciellt barn, hamnar han i visst moraliskt tvivel och väljer att skydda barnet från uppdragsgivaren och andra som vill åt det. Barnet är av ett okänt släkte (vi tittare vet att det är av samma slag som Yoda) och snart ska det visa sig att barnet har oförklarliga krafter och är värdefullt för onda parter, som främst representeras av Moff Gideon (Giancarlo Esposito). I slutet av första säsongen får Mando ett nytt uppdrag om att återföra barnet till sitt eget släkte.
Serien har en episodartad känsla där varje avsnitt rymmer sina egna specifika gästkaraktärer, men successivt byggs ett miniuniversum upp, vilket gör att vi återser en del karaktärer från sist även denna gång. Samtidigt som nya tillkommer. Mando försöker först och främst hitta andra mandalorianer och det är då han kommer i kontakt med Boba Fett (Temuera Morrison). Han blir även instruerad att leta efter jedis och då hittar han Ahsoka Tano (Rosario Dawson) som tidigare har setts i den animerade "Star Wars Rebels". Ahsoka är enbart med i ett avsnitt men bidrar med den där jedi-mäktigheten som här skildras på ett sätt som jag inte riktigt tycker mig ha sett tidigare. Hon strider nämligen i mörkret på ett elegant och uppenbarligen svårstoppat vis. Boba Fett har en större roll i historien, även om det dröjer ett slag innan han kommer in i handlingen. Det är bra, för även om det är en poäng i att Mando är ensam blir det bättre när det blir ett litet gäng runt honom.
Episodkänslan gör att varje avsnitt blir som en liten minifilm med något form av klimax som lätt hade kunnat vara en viktig sekvens i någon av originaltrilogins filmer. Till exempel är Mando med att dräpa en drake (!), bryter in sig på hemliga anläggningar eller är med i en annorlunda "biljakt". Det är jäkligt bra hela tiden och jag kan inte släppa hur rätt Lucasfilm/Disney+ och framför allt skaparen Jon Favreau träffat med serien. Jag brukar ofta återkomma till att jag egentligen inte är ett superfan av "Star Wars", men jag har ju ändå levt med den här världen i 30+ år och med allt som jag fått under tiden med mig i bagaget är det omöjligt att inte njuta till fullo av "The Mandalorian".
Och barnet - The Child, Baby Yoda eller... (nej, jag ska inte avslöja dess namn) - är en oemotståndligt gullig karaktär. I och med att jag själv har ett barn som på något plan är jämngammalt med Baby Yoda (eller, ja, definitivt inte!) så är det så många gester och blickar som jag känner igen. När jag ser finalavsnittet längtar jag ihjäl mig efter min son som sover sött i sitt rum. Det hade jag inte räknat med att något "Star Wars"-relaterat skulle framkalla för 30+ år sedan!
Snabb rekapitulering av första säsongen: Prisjägaren Din Djarin (Pedro Pascal), eller The Mandalorian/Mando, tillhör det nästintill utplånade krigarsläktet mandalorianer och gör sina uppdrag mycket effektivt i sin ensamhet. När han får i uppdrag att hämta ett speciellt barn, hamnar han i visst moraliskt tvivel och väljer att skydda barnet från uppdragsgivaren och andra som vill åt det. Barnet är av ett okänt släkte (vi tittare vet att det är av samma slag som Yoda) och snart ska det visa sig att barnet har oförklarliga krafter och är värdefullt för onda parter, som främst representeras av Moff Gideon (Giancarlo Esposito). I slutet av första säsongen får Mando ett nytt uppdrag om att återföra barnet till sitt eget släkte.
Serien har en episodartad känsla där varje avsnitt rymmer sina egna specifika gästkaraktärer, men successivt byggs ett miniuniversum upp, vilket gör att vi återser en del karaktärer från sist även denna gång. Samtidigt som nya tillkommer. Mando försöker först och främst hitta andra mandalorianer och det är då han kommer i kontakt med Boba Fett (Temuera Morrison). Han blir även instruerad att leta efter jedis och då hittar han Ahsoka Tano (Rosario Dawson) som tidigare har setts i den animerade "Star Wars Rebels". Ahsoka är enbart med i ett avsnitt men bidrar med den där jedi-mäktigheten som här skildras på ett sätt som jag inte riktigt tycker mig ha sett tidigare. Hon strider nämligen i mörkret på ett elegant och uppenbarligen svårstoppat vis. Boba Fett har en större roll i historien, även om det dröjer ett slag innan han kommer in i handlingen. Det är bra, för även om det är en poäng i att Mando är ensam blir det bättre när det blir ett litet gäng runt honom.
Episodkänslan gör att varje avsnitt blir som en liten minifilm med något form av klimax som lätt hade kunnat vara en viktig sekvens i någon av originaltrilogins filmer. Till exempel är Mando med att dräpa en drake (!), bryter in sig på hemliga anläggningar eller är med i en annorlunda "biljakt". Det är jäkligt bra hela tiden och jag kan inte släppa hur rätt Lucasfilm/Disney+ och framför allt skaparen Jon Favreau träffat med serien. Jag brukar ofta återkomma till att jag egentligen inte är ett superfan av "Star Wars", men jag har ju ändå levt med den här världen i 30+ år och med allt som jag fått under tiden med mig i bagaget är det omöjligt att inte njuta till fullo av "The Mandalorian".
Och barnet - The Child, Baby Yoda eller... (nej, jag ska inte avslöja dess namn) - är en oemotståndligt gullig karaktär. I och med att jag själv har ett barn som på något plan är jämngammalt med Baby Yoda (eller, ja, definitivt inte!) så är det så många gester och blickar som jag känner igen. När jag ser finalavsnittet längtar jag ihjäl mig efter min son som sover sött i sitt rum. Det hade jag inte räknat med att något "Star Wars"-relaterat skulle framkalla för 30+ år sedan!
EXTRAMATERIALET
Kompletterande material finns att se på StarWars.com.
TRE SAKER
1. En tredje säsong kommer förstås, men det kommer även ytterligare tre liveactionserier som spinoffs på "The Mandalorian": "The Rangers of the New Republic", "Ahsoka" och "The Book of Boba Fett". Nu växer tv-universumet duktigt under "Star Wars"-flaggen!
2. Jag tycker att serien generellt sett är mycket välgjord, men ibland märks det att det är en tv-produktion med begränsad budget och produktionstid. Det jag tänker på är vissa av actionscenerna som inte känns helt färdigkoreograferade jämför med filmerna. Vissa karaktärer springer runt med sina vapen utan att riktigt veta vad de ska göra.
3. En reflektion som gäller hela franchisen: Stormtroopers måste vara världens sämsta soldater. Ren kanonmat. Undantaget är Finn i senaste trilogin förstås.
2. Jag tycker att serien generellt sett är mycket välgjord, men ibland märks det att det är en tv-produktion med begränsad budget och produktionstid. Det jag tänker på är vissa av actionscenerna som inte känns helt färdigkoreograferade jämför med filmerna. Vissa karaktärer springer runt med sina vapen utan att riktigt veta vad de ska göra.
3. En reflektion som gäller hela franchisen: Stormtroopers måste vara världens sämsta soldater. Ren kanonmat. Undantaget är Finn i senaste trilogin förstås.
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
Streamat
