Överstiliserad hysteri
FILMENDen här filmen är helt hysterisk, och detta i mycket negativ bemärkelse. Knappt en scen spelas ut utan att regissören Daniel Lee använder hela sin arsenal av postproduktionsknep i form av stillbilder, snabbspolning, plötsliga flashbacks med mera. Dessa grepp kändes inte ens fräscha för tio år sedan, och blir snabbt så irriterande att det inte går att uppskatta ens de få saker som "Dragon Squad" gör rätt.
Handlingen, som kretsar kring ett gäng unga Interpol-agenter och deras duster med en liga hämndlystna ex-militärer i Hong Kong, rusar på i ett vansinnigt tempo. Detta faktum är en fördel för filmen, då åskådaren inte hinner fundera över att storyn till stor del är helt ologisk och till viss del smått obegriplig. Jag lyckades aldrig riktigt lista ut vad det var skurkarna ville, och varför hjältarna var så fast beslutna att stoppa dem. Men dylika spörsmål är meningslösa. "Dragon Squad" handlar om action, av vilket det levereras i överflöd.
Filmen bjuder på mängder av fint filmade skottdueller, närstridsfajter och jaktsekvenser, samtliga väl utförda men saknande den underliggande emotionella koppling som krävs för att vi ska finna dem intressanta. När exempelvis en hjälte blir ihjälskjuten finner jag mig totalt oberörd. Varför ska jag bry mig om någon jag inte vet ett dugg om?
En märklig sak är att den karaktär som tilldelats mest exposition är huvudskurken Angelo. Han spelas träaktigt Michael "Terminator och Aliens" Biehn, vars prestation inte kan ha underlättats av de stela och löjliga repliker han tvingats stamma fram. Jag får alltid lite dåligt samvete när jag ser Biehn skådespela, hans karriär har ju inte direkt gått spikrakt sedan hans medverkan i två av de bästa 80-tals-filmerna någonsin. Dock förstår jag någonstans varför det förhåller sig så.
Den mest minnesvärda rollen på hjältesidan görs av Sammo Hung, vars polis på dekis åtminstone kommer i närheten av att engagera. Dessutom är det alltid kul att se en snubbe med Hungs midjemått som smidig martial arts-mästare, och i hela två scener får han gå loss med nävar, knivar och plankor på en betydligt smalare motståndare. Detta är underhållande tills Lee börjar klippa in en massa ovidkommande tillbakablickar mitt i renset. Varför?
Resten av skådespelarna är inte mycket att hänga i den berömda granen, utseende verkar ha gått före närvaro när casting-folket fått säga sitt. Jag skulle kunna fortsätta i evighet, då "Dragon Squad" på så många punkter är en riktigt svag film, men jag slutar här. Bra action kan inte väga upp en medioker story och trista karaktärer, och hjälps verkligen inte av ett sinnesjukt överanvändande av stilistiska knep.
Handlingen, som kretsar kring ett gäng unga Interpol-agenter och deras duster med en liga hämndlystna ex-militärer i Hong Kong, rusar på i ett vansinnigt tempo. Detta faktum är en fördel för filmen, då åskådaren inte hinner fundera över att storyn till stor del är helt ologisk och till viss del smått obegriplig. Jag lyckades aldrig riktigt lista ut vad det var skurkarna ville, och varför hjältarna var så fast beslutna att stoppa dem. Men dylika spörsmål är meningslösa. "Dragon Squad" handlar om action, av vilket det levereras i överflöd.
Filmen bjuder på mängder av fint filmade skottdueller, närstridsfajter och jaktsekvenser, samtliga väl utförda men saknande den underliggande emotionella koppling som krävs för att vi ska finna dem intressanta. När exempelvis en hjälte blir ihjälskjuten finner jag mig totalt oberörd. Varför ska jag bry mig om någon jag inte vet ett dugg om?
En märklig sak är att den karaktär som tilldelats mest exposition är huvudskurken Angelo. Han spelas träaktigt Michael "Terminator och Aliens" Biehn, vars prestation inte kan ha underlättats av de stela och löjliga repliker han tvingats stamma fram. Jag får alltid lite dåligt samvete när jag ser Biehn skådespela, hans karriär har ju inte direkt gått spikrakt sedan hans medverkan i två av de bästa 80-tals-filmerna någonsin. Dock förstår jag någonstans varför det förhåller sig så.
Den mest minnesvärda rollen på hjältesidan görs av Sammo Hung, vars polis på dekis åtminstone kommer i närheten av att engagera. Dessutom är det alltid kul att se en snubbe med Hungs midjemått som smidig martial arts-mästare, och i hela två scener får han gå loss med nävar, knivar och plankor på en betydligt smalare motståndare. Detta är underhållande tills Lee börjar klippa in en massa ovidkommande tillbakablickar mitt i renset. Varför?
Resten av skådespelarna är inte mycket att hänga i den berömda granen, utseende verkar ha gått före närvaro när casting-folket fått säga sitt. Jag skulle kunna fortsätta i evighet, då "Dragon Squad" på så många punkter är en riktigt svag film, men jag slutar här. Bra action kan inte väga upp en medioker story och trista karaktärer, och hjälps verkligen inte av ett sinnesjukt överanvändande av stilistiska knep.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Hong Kongs poliskår har nog inte "Dragon Squad" som favoritfilm. Uniformerade poliser kan inte göra något rätt och dör som flugor var de än dyker upp, är vad vi lär oss här.
2. När skurkarna och hjältarna skjuter på obetydliga karaktärer visar de prov på en enorm träffsäkerhet. När de skjuter på varandra träffar de inte ett skit.
3. Varför är skurkarna maskerade vid sitt första framträdande, för att senare gå omkring och visa nunan för varenda polis och agent i stan? För att göra ett häftigt första intryck?
2. När skurkarna och hjältarna skjuter på obetydliga karaktärer visar de prov på en enorm träffsäkerhet. När de skjuter på varandra träffar de inte ett skit.
3. Varför är skurkarna maskerade vid sitt första framträdande, för att senare gå omkring och visa nunan för varenda polis och agent i stan? För att göra ett häftigt första intryck?
JOEL FORNBRANT (2008-07-11)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Michael Biehn (4)
Michael Biehn (4)
