Annorlunda film från actionregissören
FILMENIbland blir jag lite störd på citat på DVD-fodralet. Till " I’m a cyborg, but that’s ok" finns citaten "Olik allt annat du sett" och "En kvinnlig koreansk ’Gökboet’". Då det första citatet känns oerhört klichéaktigt så är det andra tidstypiskt på fel sätt. Det är allt vanligare numera med "kvinnliga" versioner av filmer. Varför göra skillnad?
Dock: båda citaten är sanna i det här fallet. Filmen är olik det mesta jag sett och en kvinnlig koreansk "Gökboet" är ingen dum beskrivning. Så mycket för den kritiken…
Som ni redan kunnat lista ut befinner vi oss i dårhusmiljö, och de flesta karaktärerna är patienter. De "normala" som figurerar i filmen driver inte alls historien framåt, utan en berättas helt utifrån "galningarnas" sida, vilket borgar för rätt så märkliga visuella scener. Dock inte i negativ bemärkelse.
Young-Goon (Su-jeong Lim) har sedan unga år trott att hon är en cyborg, vilket har varit en välbevarad hemlighet. Men efter att hon kopplat el rätt in i sig själv på radiofabriken blir hon inlagd, till en början helt katatonisk och omöjlig för doktorerna att tränga igenom. Men på nätterna lever hon upp. Hon pratar med de elektroniska maskinerna och tar emot sändningar genom sin radio. Hon kämpar mot de sju robotdödssynderna, där det gäller att bland annat inte visa medlidande eller tveka.
I botten finns en ganska tragisk historia om hennes schizofrena mormor som akut lades in och som Young-Goon nu försöker leta rätt på för att ge henne de löständer hon lämnade efter sig.
Samtidigt vill Young-Goon hämnas "de vita" som lade in henne, och i hennes fantasi – eller på riktigt – förvandlas hon till den mördarcyborg med kulsprutor som fingrar hon vill vara. Här lyser regissören Chan-Wook Parks förflutna med filmer som "Old boy" och "Lady vengeance" igenom, men i övrigt är filmen väldigt annorlunda, ibland visuellt utmanande med riktigt konstnärligt komponerade bilder. Dessutom är de specialeffekter som finns med riktigt bra.
Givetvis finns det andra patienter i filmen, som mannen som går baklänges för att visa ödmjukhet och dessutom tar på sig skulden för allt som går fel, men den viktigaste patienten är Park Il-Sun (Rain) som är en delvis maskerad kleptoman som påstår sig kunna stjäla egenskaper från de andra patienterna, vilket i denna dårhusvärld faktiskt fungerar. Det är Park Il-Sun som är den som ska komma Young-Goon närmast, den som ska hjälpa henne att komma underfund med alla de frågor hon bär inom sig.
Alltså utvecklas "I’m a cyborg, but that’s ok" till en liten söt kärlekshistoria, men filmen rymmer väldigt många olika inslag: absurd humor, överdrivet våld (utan att bli snaskigt), snurriga fantasier och vänskap och kärlek, allting berättat på ett garanterat annorlunda sätt.
Dock: båda citaten är sanna i det här fallet. Filmen är olik det mesta jag sett och en kvinnlig koreansk "Gökboet" är ingen dum beskrivning. Så mycket för den kritiken…
Som ni redan kunnat lista ut befinner vi oss i dårhusmiljö, och de flesta karaktärerna är patienter. De "normala" som figurerar i filmen driver inte alls historien framåt, utan en berättas helt utifrån "galningarnas" sida, vilket borgar för rätt så märkliga visuella scener. Dock inte i negativ bemärkelse.
Young-Goon (Su-jeong Lim) har sedan unga år trott att hon är en cyborg, vilket har varit en välbevarad hemlighet. Men efter att hon kopplat el rätt in i sig själv på radiofabriken blir hon inlagd, till en början helt katatonisk och omöjlig för doktorerna att tränga igenom. Men på nätterna lever hon upp. Hon pratar med de elektroniska maskinerna och tar emot sändningar genom sin radio. Hon kämpar mot de sju robotdödssynderna, där det gäller att bland annat inte visa medlidande eller tveka.
I botten finns en ganska tragisk historia om hennes schizofrena mormor som akut lades in och som Young-Goon nu försöker leta rätt på för att ge henne de löständer hon lämnade efter sig.
Samtidigt vill Young-Goon hämnas "de vita" som lade in henne, och i hennes fantasi – eller på riktigt – förvandlas hon till den mördarcyborg med kulsprutor som fingrar hon vill vara. Här lyser regissören Chan-Wook Parks förflutna med filmer som "Old boy" och "Lady vengeance" igenom, men i övrigt är filmen väldigt annorlunda, ibland visuellt utmanande med riktigt konstnärligt komponerade bilder. Dessutom är de specialeffekter som finns med riktigt bra.
Givetvis finns det andra patienter i filmen, som mannen som går baklänges för att visa ödmjukhet och dessutom tar på sig skulden för allt som går fel, men den viktigaste patienten är Park Il-Sun (Rain) som är en delvis maskerad kleptoman som påstår sig kunna stjäla egenskaper från de andra patienterna, vilket i denna dårhusvärld faktiskt fungerar. Det är Park Il-Sun som är den som ska komma Young-Goon närmast, den som ska hjälpa henne att komma underfund med alla de frågor hon bär inom sig.
Alltså utvecklas "I’m a cyborg, but that’s ok" till en liten söt kärlekshistoria, men filmen rymmer väldigt många olika inslag: absurd humor, överdrivet våld (utan att bli snaskigt), snurriga fantasier och vänskap och kärlek, allting berättat på ett garanterat annorlunda sätt.
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Galenskapen verkar verkligen ligga i Young-Goons släkt. I början av filmen pratar hennes mamma med doktorn och avbryter samtalet för att svara i sin mobil där hon beställer enorma mängder inälvskött med en obehaglig iver.
2. Man blir bra lurad när Young-Goon vallas runt på sjukhuset och får veta allt om de övriga patienterna, då det plötsligt visar sig att den som vallar runt henne är en annan patient som lider av svår mytomani.
3. Chan-wook Park väljer fullt natuligt att följa upp "I'm a cyborg..." med vampyrskräckisen "Thirst"...
2. Man blir bra lurad när Young-Goon vallas runt på sjukhuset och får veta allt om de övriga patienterna, då det plötsligt visar sig att den som vallar runt henne är en annan patient som lider av svår mytomani.
3. Chan-wook Park väljer fullt natuligt att följa upp "I'm a cyborg..." med vampyrskräckisen "Thirst"...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Rain (2)
Rain (2)
