Många känslor i zigenarfilm
FILMENOm man som jag började titta på tv i slutet av 70-talet så minns man "Katitzi", serien som skildrade svenska zigenare med en mustaschprydd Janne "Loffe" Carlsson som mustig zigenarpappa. (Kjell Bergkvist var också med ser jag nu när jag gör lite research). I retrospekt måste man väl erkänna att det var en lite tillrättalagd bild man fick, även om allting baserades på böcker av Katarina Taikon som ju var zigenare i grunden.
Dessvärre minns jag också en rad fördomar som poppade upp då. Det fanns zigenare där jag bodde och ryktet gick att de stoppade snattade varor under de stora kjolarna och "Taikon" blev ett skällsord. Inga minnen jag är speciellt glad över idag.
Huvudpersonen i "Gadjo Dilo", Stéphane, är dock ingen zigenare utan en fransman som tagit sig ut på den rumänska landsbygden för att försöka lokalisera sångerskan Nora Luca som han haft en livslång kärlek till. När han inte längre orkar gå längs de frusna landsvägarna i sina trasiga skor hamnar han i en zigenarby där han snabbt mer eller mindre blir adopterad av Izidor (filmens "Loffe"-karaktär), en musiker och allmänt glad prick i byn. Han presenterar Stéphane för sina vänner som "min fransman", men vännerna är måttligt förtjusta. Stéphane är - oavsett var han kommer ifrån - en representant för fienden och borde åka tillbaka till Tyskland, som en annan mustaschprydd herre säger.
Den språkliga förbristningen, där Stéphane försöker förklara på franska vad han vill medan resten av samlingen kacklar vitt och brett på romani, är tydlig, men han tror ändå att han fått fram sin önskan om att få komma till Nora Luca. I sinom tid växer Stéphane in i gemenskapen och lär sig lite romani och till och med den hårda men vackra Sabina smälter så småningom. Stéphane trivs i byn där sång och dans har en central del i vardagen och börjar dokumentera musiken med hjälp av en DAT-bandspelare. Han tar efter zigenarnas egenheter allt mer, men undrar så klart om han någonsin kommer att hitta Nora Luca.
Även om filmen utspelar sig i en miljö som är allt annat än munter så finns det en vansinnigt stor värme i den. Färgstarka karkaktärer, svängig musik och en gemenskap som man blir avundsjuk på. Detta öppnar upp för alla möjliga sorters känslor - filmen har både oerhört rolig humor och svart och bister tragedi. Jag ska inte säga att båda delarna har lika stor plats i filmen, men vilket känsloregister den än spelar på så gör den det bra.
Framför allt tilltalas jag av humorn i historien som inte alls baseras på några skrivna skämt utan hittar det roliga i verkligheten och i karaktärerna, som till exempel den både ox- och yxtokige pappan som vägrar ge ifrån sig sin dotter till ett giftemål, men efter att ha fått en slurk sprit vänder totalt och välkomnar den blivande svärsonen med öppna armar.
Det är inte ofta man ser sådant i filmer nu för tiden så ur den synvinkeln är den 12 år gamla filmen fortfarande fräsch.
Dessvärre minns jag också en rad fördomar som poppade upp då. Det fanns zigenare där jag bodde och ryktet gick att de stoppade snattade varor under de stora kjolarna och "Taikon" blev ett skällsord. Inga minnen jag är speciellt glad över idag.
Huvudpersonen i "Gadjo Dilo", Stéphane, är dock ingen zigenare utan en fransman som tagit sig ut på den rumänska landsbygden för att försöka lokalisera sångerskan Nora Luca som han haft en livslång kärlek till. När han inte längre orkar gå längs de frusna landsvägarna i sina trasiga skor hamnar han i en zigenarby där han snabbt mer eller mindre blir adopterad av Izidor (filmens "Loffe"-karaktär), en musiker och allmänt glad prick i byn. Han presenterar Stéphane för sina vänner som "min fransman", men vännerna är måttligt förtjusta. Stéphane är - oavsett var han kommer ifrån - en representant för fienden och borde åka tillbaka till Tyskland, som en annan mustaschprydd herre säger.
Den språkliga förbristningen, där Stéphane försöker förklara på franska vad han vill medan resten av samlingen kacklar vitt och brett på romani, är tydlig, men han tror ändå att han fått fram sin önskan om att få komma till Nora Luca. I sinom tid växer Stéphane in i gemenskapen och lär sig lite romani och till och med den hårda men vackra Sabina smälter så småningom. Stéphane trivs i byn där sång och dans har en central del i vardagen och börjar dokumentera musiken med hjälp av en DAT-bandspelare. Han tar efter zigenarnas egenheter allt mer, men undrar så klart om han någonsin kommer att hitta Nora Luca.
Även om filmen utspelar sig i en miljö som är allt annat än munter så finns det en vansinnigt stor värme i den. Färgstarka karkaktärer, svängig musik och en gemenskap som man blir avundsjuk på. Detta öppnar upp för alla möjliga sorters känslor - filmen har både oerhört rolig humor och svart och bister tragedi. Jag ska inte säga att båda delarna har lika stor plats i filmen, men vilket känsloregister den än spelar på så gör den det bra.
Framför allt tilltalas jag av humorn i historien som inte alls baseras på några skrivna skämt utan hittar det roliga i verkligheten och i karaktärerna, som till exempel den både ox- och yxtokige pappan som vägrar ge ifrån sig sin dotter till ett giftemål, men efter att ha fått en slurk sprit vänder totalt och välkomnar den blivande svärsonen med öppna armar.
Det är inte ofta man ser sådant i filmer nu för tiden så ur den synvinkeln är den 12 år gamla filmen fortfarande fräsch.
EXTRAMATERIALET
Här finns lite information om manusförfattaren och regissören Tony Gatlif, samt lite annat småplock.
TRE SAKER
1. En riktig feel good-scen är när Stéphane på bästa MacGyver-vis bygger ihop en skivspelare så att Izidor kan få lyssna på en skiva med sin faders röst.
2. Kvinnorna i byn tror inte sina ögon när Stéphane passar på att städa i Izidors hus när han är borta och konstaterar skrattande att "han är bög".
3. Jag kan inte förstå att jag skriver detta men... I filmen finns exakt samma ljudeffekt för att återge en kalkon som TV4-sporten använder i sin "Kanon och kalkon"... Eller så låter alla kalkoner så, men jag kan nästan svära på att det är exakt samma ljudeffekt!
2. Kvinnorna i byn tror inte sina ögon när Stéphane passar på att städa i Izidors hus när han är borta och konstaterar skrattande att "han är bög".
3. Jag kan inte förstå att jag skriver detta men... I filmen finns exakt samma ljudeffekt för att återge en kalkon som TV4-sporten använder i sin "Kanon och kalkon"... Eller så låter alla kalkoner så, men jag kan nästan svära på att det är exakt samma ljudeffekt!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Romain Duris (5)
Romain Duris (5)
