Frihetskämpe i mustig hockeyfrilla
FILMENJag har alltid tyckt att uttrycket "spagettiwestern" är mycket underhållande. Westernfilmer gjorda av italienare. Om det är definitionen av en "spagettiwestern" så är "Keoma" en sådan, men jag är osäker på om den egentligen uppfyller alla kriterier.
Det är lika bra att vara brutalt ärlig på en gång. "Keoma" är en rätt dålig film. Jag ska inte säga att den är bedrövlig, men den är inte bra. Problemet är att karaktären Keoma saknar rätt mycket trovärdighet - eller snarare reaktionerna på hans agerande är osannolika.
Det är efter det amerikanska inbördeskriget. Keoma, en halvindian, stred för den segrande sidan och nu återvänder han hem. Men trakten har förändrats. När ex-soldaterna återvände var de förändrade. En man med namnet Caldwell har genom tvång köpt upp trakten och håller folket i ständig skräck. Till råga på allt har en pest drabbat större delen av befolkningen och Caldwell samlar ihop alla sjuka i en gammal gruva.
Då kommer Keoma in i bilden. Han fritar en gravid kvinna som tros vara pestsmittad (vilket hon inte är). På kuppen har han ihjäl ett gäng män utan att det blir något direkt efterspel. Strax därpå har han ihjäl ytterligare ett lass män när han försöker hitta någonstans att bo med kvinnan. Snart sprider sig ordet om den mystiska främlingen med den kraftiga hockeyfrillan och når slutligen Caldwell.
Han inleder en hetsjakt som blir en rent personlig affär för i hans gäng finns Keomas tre halvbröder som aldrig tyckt om sin oäkte bror.
Historien berättas lite småmärkligt med inbakade tillbakablickar (jodå, Keoma hade hockeyfrilla redan som barn), och titt som tätt dyker Keomas mor in i handlingen i de mest osannolika situationer. Man får anta att hon är någon sorts hjärnspöke för Keoma.
Till en början är Keoma en överdrivet klichéartad hårding, men under filmens gång förvandlas han till en klassisk frihetskämpe med något drag av Jesus (mot slutet av filmen korsfästs Keoma och med det långa håret och skägget är likheten slående - om man ska gå efter den klassiska gestaltningen av Jesus). Men poängen med hans agerande faller bort någonstans längs med vägen och det blir bara en tradig western som varken engagerar eller ger något till tittaren.
Det är lika bra att vara brutalt ärlig på en gång. "Keoma" är en rätt dålig film. Jag ska inte säga att den är bedrövlig, men den är inte bra. Problemet är att karaktären Keoma saknar rätt mycket trovärdighet - eller snarare reaktionerna på hans agerande är osannolika.
Det är efter det amerikanska inbördeskriget. Keoma, en halvindian, stred för den segrande sidan och nu återvänder han hem. Men trakten har förändrats. När ex-soldaterna återvände var de förändrade. En man med namnet Caldwell har genom tvång köpt upp trakten och håller folket i ständig skräck. Till råga på allt har en pest drabbat större delen av befolkningen och Caldwell samlar ihop alla sjuka i en gammal gruva.
Då kommer Keoma in i bilden. Han fritar en gravid kvinna som tros vara pestsmittad (vilket hon inte är). På kuppen har han ihjäl ett gäng män utan att det blir något direkt efterspel. Strax därpå har han ihjäl ytterligare ett lass män när han försöker hitta någonstans att bo med kvinnan. Snart sprider sig ordet om den mystiska främlingen med den kraftiga hockeyfrillan och når slutligen Caldwell.
Han inleder en hetsjakt som blir en rent personlig affär för i hans gäng finns Keomas tre halvbröder som aldrig tyckt om sin oäkte bror.
Historien berättas lite småmärkligt med inbakade tillbakablickar (jodå, Keoma hade hockeyfrilla redan som barn), och titt som tätt dyker Keomas mor in i handlingen i de mest osannolika situationer. Man får anta att hon är någon sorts hjärnspöke för Keoma.
Till en början är Keoma en överdrivet klichéartad hårding, men under filmens gång förvandlas han till en klassisk frihetskämpe med något drag av Jesus (mot slutet av filmen korsfästs Keoma och med det långa håret och skägget är likheten slående - om man ska gå efter den klassiska gestaltningen av Jesus). Men poängen med hans agerande faller bort någonstans längs med vägen och det blir bara en tradig western som varken engagerar eller ger något till tittaren.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet rymmer lite trailers och filmografier och sådant småplock, men det finns också något betydligt mer intressant, nämligen en färsk intervju med regissören Enzo G. Castellari. Det står sist i intervjuen att den gjordes 2007 så då är den verkligen färsk.
I dryga 20 minuter redogör Castellari för sin karriär och landar i "Keoma" mot slutet. När man inte känner till en filmmakares övriga produktion är det lagom intressant att höra om det, så det är först när samtalet går in på "Keoma" som min uppmärksamhet spetsas.
Här får vi bland annat veta att filmmanuset var så kasst att Castellari fick skriva om morgondagens scener varje kväll, men ändå tycker han att filmen sitter ihop som en riktigt genomarbetad historia. I beg to differ, som man säger på engelska.
Han nämner även olika influenser, bland annat från Ingemar Bergmans "Det sjunde inseglet" när Keoma möter döden (vilket illustreras med hans mor, alltså var min spökteori inte helt fel).
Något upprörande är de lovord han häller över den hemska musiken (se Tre saker här nedan), något som jag inte alls kan förstå, men han säger också att inspirationen till musiken kom från Bob Dylan och Leonard Cohen och att de som gjorde "Keoma"-musiken ombads att kopiera det så gott det gick. Det förklarar varför mansrösten låter som den gör - en tafflig Cohen-kopia.
Men Castellari verkar glad och stolt över sin film och det kan man inte ta ifrån honom. Verkar vara en trevlig typ.
I dryga 20 minuter redogör Castellari för sin karriär och landar i "Keoma" mot slutet. När man inte känner till en filmmakares övriga produktion är det lagom intressant att höra om det, så det är först när samtalet går in på "Keoma" som min uppmärksamhet spetsas.
Här får vi bland annat veta att filmmanuset var så kasst att Castellari fick skriva om morgondagens scener varje kväll, men ändå tycker han att filmen sitter ihop som en riktigt genomarbetad historia. I beg to differ, som man säger på engelska.
Han nämner även olika influenser, bland annat från Ingemar Bergmans "Det sjunde inseglet" när Keoma möter döden (vilket illustreras med hans mor, alltså var min spökteori inte helt fel).
Något upprörande är de lovord han häller över den hemska musiken (se Tre saker här nedan), något som jag inte alls kan förstå, men han säger också att inspirationen till musiken kom från Bob Dylan och Leonard Cohen och att de som gjorde "Keoma"-musiken ombads att kopiera det så gott det gick. Det förklarar varför mansrösten låter som den gör - en tafflig Cohen-kopia.
Men Castellari verkar glad och stolt över sin film och det kan man inte ta ifrån honom. Verkar vara en trevlig typ.
TRE SAKER
1. En stor behållning med filmen är den otroligt vackra Olga Karlatos som spelar den gravida kvinnan. Vilken skönhet!
2. Filmens handling bärs även fram av musik. Då och då kommer en hemsk låt in och berättar taffligt vad som händer i patetiska texter. För att göra det ännu värre sjunger kvinnan (som sjunger ur Keomas mors perspektiv tror jag) och mannen (Keomas perspektiv) helt bedrövligt. Speciellt mannen som låter som en full Arnold Schwarzenegger.
3. Filmen har en del fräcka filmlösningar men även en del fåniga. Så fort någon blir skjuten kastar den sig akrobatiskt bakåt (gärna i slow-motion) vilket bara är ytterligare ett av de mindre trovärdiga inslagen i filmen.
2. Filmens handling bärs även fram av musik. Då och då kommer en hemsk låt in och berättar taffligt vad som händer i patetiska texter. För att göra det ännu värre sjunger kvinnan (som sjunger ur Keomas mors perspektiv tror jag) och mannen (Keomas perspektiv) helt bedrövligt. Speciellt mannen som låter som en full Arnold Schwarzenegger.
3. Filmen har en del fräcka filmlösningar men även en del fåniga. Så fort någon blir skjuten kastar den sig akrobatiskt bakåt (gärna i slow-motion) vilket bara är ytterligare ett av de mindre trovärdiga inslagen i filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Massimo Vanni (4)
Massimo Vanni (4)
