Irriterande dålig postapokalyptisk film
FILMENNär såg du senaste en ny postapokalyptisk film? Nej, den genren är inte så vanligt förekommande längre. Runt decennieskiftet när 70-talet blev 80-tal och en bit in på 80-talet gjordes det många filmer i genren, till exempel "Flykten från New York", "Mad Max"-filmerna och så "2019 The New Barbarians". Var det hotet från det kalla kriget som gödde genren med inspiration?
Tja, säg det.
I den här filmen, gjord 1982, är vi framme vid det exotiska året 2019. Kärnvapenkriget är över och i de öde landen finns några överlevare. Det finns människor med hopp, hopp om att någonstans hitta en civilisation igen, någonstans där livet är som det var.
Men det finns även andra grupperingar. Vi har några galningar som springer runt och gruffar på ett otydligt språk, och det finns bus, som barbarerna Tempelbröderna. De har "häftiga" kläder, "fräna" namn och en tro om att världen är död och att det inte finns något annat kvar. Inget liv, inget hopp. Den här bestämda åsikten ger dem tydligen rätten att ha ihjäl alla andra som inte tycker likadant.
I utkanten finns det hårdingar som egentligen inte tagit någon sida. Som vår hjälte Scorpion som tidigare haft något fuffens med Tempelbröderna, speciellt med deras ledare One. Nu ställer han till det för barbarerna genom att störa deras utplåning av oliktänkande, vilket givetvis leder till vedergällning och slutligen en uppgörelse en gång för alla mellan Scorpion och One.
Det är dessvärre nästan Tromavarning på den här filmen. Storyn är tunn och oengagerande, specialeffekterna diskutabla (till exempel varje gång en bil ska åka i väg fort så är det tydligt att filmen är uppsnabbad, vilket blir lite Benny Hill, men å andra sidan har filmen ett par bra "exploderande kroppar"-effekter som balanserar upp det hela), och ljudeffekterna bedrövliga (Tempelriddarna åker runt i några slags elbilar som surrar som myggor, och varje skott som avlossas låter inte helt olikt hur barn tror att skott låter).
Dessutom finns det ingen karaktär i filmen att sympatisera med. Scorpion är ingen bra hjälte. Det gör det hela irriterande dåligt faktiskt.
Tja, säg det.
I den här filmen, gjord 1982, är vi framme vid det exotiska året 2019. Kärnvapenkriget är över och i de öde landen finns några överlevare. Det finns människor med hopp, hopp om att någonstans hitta en civilisation igen, någonstans där livet är som det var.
Men det finns även andra grupperingar. Vi har några galningar som springer runt och gruffar på ett otydligt språk, och det finns bus, som barbarerna Tempelbröderna. De har "häftiga" kläder, "fräna" namn och en tro om att världen är död och att det inte finns något annat kvar. Inget liv, inget hopp. Den här bestämda åsikten ger dem tydligen rätten att ha ihjäl alla andra som inte tycker likadant.
I utkanten finns det hårdingar som egentligen inte tagit någon sida. Som vår hjälte Scorpion som tidigare haft något fuffens med Tempelbröderna, speciellt med deras ledare One. Nu ställer han till det för barbarerna genom att störa deras utplåning av oliktänkande, vilket givetvis leder till vedergällning och slutligen en uppgörelse en gång för alla mellan Scorpion och One.
Det är dessvärre nästan Tromavarning på den här filmen. Storyn är tunn och oengagerande, specialeffekterna diskutabla (till exempel varje gång en bil ska åka i väg fort så är det tydligt att filmen är uppsnabbad, vilket blir lite Benny Hill, men å andra sidan har filmen ett par bra "exploderande kroppar"-effekter som balanserar upp det hela), och ljudeffekterna bedrövliga (Tempelriddarna åker runt i några slags elbilar som surrar som myggor, och varje skott som avlossas låter inte helt olikt hur barn tror att skott låter).
Dessutom finns det ingen karaktär i filmen att sympatisera med. Scorpion är ingen bra hjälte. Det gör det hela irriterande dåligt faktiskt.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är som vanligt när det gäller Njutafilms omfattande med filmografier, bildgallerier och trailers, men det intressanta är en intervju med regissören Enzo G. Castallari. Det är del tre i en längre intervju som är med på denna DVD, den första delen var med på "Keoma" och den andra antar jag är med på "Inglorious Bastards" som släpps i augusti.
Dessvärre är det blott de fem första minuterna av denna intervju som handlar om "2019 The new barbarians", och under dessa får vi höra att ambitionen var att göra en western satt i framtiden, och det har han lyckats ganska väl med. Vi får också veta att filmen gjordes strax utanför Rom, vilket jag aldrig hade kunnat gissa.
Dessvärre är det blott de fem första minuterna av denna intervju som handlar om "2019 The new barbarians", och under dessa får vi höra att ambitionen var att göra en western satt i framtiden, och det har han lyckats ganska väl med. Vi får också veta att filmen gjordes strax utanför Rom, vilket jag aldrig hade kunnat gissa.
TRE SAKER
1. Att regissören Enzo G. Castellari har en hel del spagettiwestern innanför västen, till exempel ovan nämnda "Keoma", visar sig tydligt när Scorpion och One står som två revolvermän redo att dra sina vapen under slutstriden.
2. Jag funderar ofta på varför tuffingarna alltid måste se ut som fåntrattar i sådana här filmer. Tempelbröderna, med galna frisyrer och dräkter de lånat från George Lucas Stormtroopers, är en sak, men även hjälten Scorpion ser för taskig ut i slutstriden när han har på sig en sorts rustning i plexiglas...
3. Mannen på omslaget är inte Scorpion utan hans betydligt mer sympatiske medhjälpare Nadir, som tillsammans med en flinande liten pojke med tekniska kunskaper är Scorpions enda vänner.
2. Jag funderar ofta på varför tuffingarna alltid måste se ut som fåntrattar i sådana här filmer. Tempelbröderna, med galna frisyrer och dräkter de lånat från George Lucas Stormtroopers, är en sak, men även hjälten Scorpion ser för taskig ut i slutstriden när han har på sig en sorts rustning i plexiglas...
3. Mannen på omslaget är inte Scorpion utan hans betydligt mer sympatiske medhjälpare Nadir, som tillsammans med en flinande liten pojke med tekniska kunskaper är Scorpions enda vänner.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA