Annorlunda och fantasifullt
FILMENOm jag ska beskriva "Beasts of the Southern Wilds" stil och story, så är det om den återger vad en sexåring vet och tror sig veta om livet. Det sätter oerhörda ramar för vad man kan berätta och inte, och filtreras stundtals genom sexåringens fantasi vilket gör filmen smått surrealistisk. Titelns bestar i söderns vildmarker kan vara människorna som filmen skildrar, eller de enorma uroxarna som - möjligen i sexåringens fantasi - väcks upp ur sin isdvala när en rejäl storm skapar oreda i södern. Symbolik eller inte, titeln ger inget konkret svar.
Sexåringen är Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) som lever med sin pappa Wink (Dwight Henry) på en liten ö utanför Louisianas kust. Ön kallas för Badkaret och bebos av människor som självvalt ställt sig utanför civilisationen och dess regler och traditioner. När Wink ser storstaden långt bortom skyddsvallarna säger han att det är en ful plats och att de som bor där är rädda för vatten. Han tänker inte lämna Badkaret vad som än händer.
Men något händer. En rejäl storm dränker Badkaret i vatten och många flyr på förhand, men de som blir kvar får klara sig bäst de kan. För de vill inte få hjälp. De vill inte bli evakuerade och hamna i civilisationens härbärgen. Men samtidigt har de knappt något val, och Wink är uppenbart allvarligt sjuk och lilla Hushpuppy måste göra någonting innan det är för sent.
När jag såg "Winter’s Bone" blev jag lite lätt förskrämd av de bistra förhållanden som skildras i filmen. Här är det snäppet värre, men möjligen inte med samma verklighetskoppling som i "Winter's Bone". Här bor folk i vad som närmast kan beskrivas som skrotupplag i träsket där de får värma på lite kattmat i brist på annat och där sprit dricks ur muggar som aldrig diskats. Kläderna är solkiga och man känner sig klibbig och lortig när man ser Wink och Hushpuppy.
Fader-dotter-förhållandet är knepigt. Wink kan ena stunden vara tokig på sin dotter, medan han i andra försöker lära henne saker om livet på ett nästan desperat sätt. Vi får en föraning om varför när han under ett par dagar försvinner för att sedan komma tillbaka i sjukhuskläder och med ett plastarmband runt handen. Och Hushpuppy kan bli tokig på sin pappa tillbaka och säger saker som att hon "hoppas att du dör så jag kan äta födelsedagstårta på din grav". Ändå finns det något fint mellan dem, som speciellt i slutet av filmen får sin stora pay-off.
"Beasts of the Southern Wild" är ett bra exempel på en film som blir bättre när den sjunkit in lite, även om det bara handlar om så lite som en timmes eftermogning i närminnet. En annorlunda film, minst sagt.
Sexåringen är Hushpuppy (Quvenzhané Wallis) som lever med sin pappa Wink (Dwight Henry) på en liten ö utanför Louisianas kust. Ön kallas för Badkaret och bebos av människor som självvalt ställt sig utanför civilisationen och dess regler och traditioner. När Wink ser storstaden långt bortom skyddsvallarna säger han att det är en ful plats och att de som bor där är rädda för vatten. Han tänker inte lämna Badkaret vad som än händer.
Men något händer. En rejäl storm dränker Badkaret i vatten och många flyr på förhand, men de som blir kvar får klara sig bäst de kan. För de vill inte få hjälp. De vill inte bli evakuerade och hamna i civilisationens härbärgen. Men samtidigt har de knappt något val, och Wink är uppenbart allvarligt sjuk och lilla Hushpuppy måste göra någonting innan det är för sent.
När jag såg "Winter’s Bone" blev jag lite lätt förskrämd av de bistra förhållanden som skildras i filmen. Här är det snäppet värre, men möjligen inte med samma verklighetskoppling som i "Winter's Bone". Här bor folk i vad som närmast kan beskrivas som skrotupplag i träsket där de får värma på lite kattmat i brist på annat och där sprit dricks ur muggar som aldrig diskats. Kläderna är solkiga och man känner sig klibbig och lortig när man ser Wink och Hushpuppy.
Fader-dotter-förhållandet är knepigt. Wink kan ena stunden vara tokig på sin dotter, medan han i andra försöker lära henne saker om livet på ett nästan desperat sätt. Vi får en föraning om varför när han under ett par dagar försvinner för att sedan komma tillbaka i sjukhuskläder och med ett plastarmband runt handen. Och Hushpuppy kan bli tokig på sin pappa tillbaka och säger saker som att hon "hoppas att du dör så jag kan äta födelsedagstårta på din grav". Ändå finns det något fint mellan dem, som speciellt i slutet av filmen får sin stora pay-off.
"Beasts of the Southern Wild" är ett bra exempel på en film som blir bättre när den sjunkit in lite, även om det bara handlar om så lite som en timmes eftermogning i närminnet. En annorlunda film, minst sagt.
EXTRAMATERIALET
En ungefär 20 minuter lång bakomfilm chockar mig totalt genom att berätta att i princip alla skådespelare var oetablerade amatörer, mer eller mindre plockade från gatan, som agerade i miljöer helt och hållet byggda av filmteamet. Det låter i sig kanske inte så chockerande, men filmen och speciellt filmens look ger ett väldigt autentiskt intryck att jag trodde att den var betydligt mer verklig än vad den faktiskt var. Detta var absolut något som fick mig att tycka ännu bättre om filmen. Bakomfilmen ger i sin helhet en väldigt bra bild av glädjen i att skapa en film, om att ha en idé och små medel och att gemensamt göra det bästa man kan för nå sitt mål.
Som komplement till detta finns en kvart med auditions och ungefär lika mycket borttaget material med kommentarer.
Med bland extramaterialet finns även regissören Behn Zeniths halvtimmeslånga kortfilm "Glory at Sea" från 2008, som på sätt och vis kan ses som en liten förlaga till filmen. Även här handlar det om vatten och översvämningar, och känslan är ungefär den samma som i långfilmen.
Som komplement till detta finns en kvart med auditions och ungefär lika mycket borttaget material med kommentarer.
Med bland extramaterialet finns även regissören Behn Zeniths halvtimmeslånga kortfilm "Glory at Sea" från 2008, som på sätt och vis kan ses som en liten förlaga till filmen. Även här handlar det om vatten och översvämningar, och känslan är ungefär den samma som i långfilmen.
TRE SAKER
1. Som omslaget proklamerar blev det fyra Oscarsnomineringar, och samtliga i tunga kategorier. Bästa film, Bästa regi, Bästa manus efter skriven förlaga och kanske mest överraskande av allt - Bästa kvinnliga huvudroll. Vid nio års ålder var Quvenzhané Wallis den yngsta skådespelaren någonsin som nominerats i kategorin.
2. Även om Oscarsstatyetterna uteblev har filmen inte gått lottlös från andra filmfester. Inte mindre än 63 priser har filmen kammat hem.
3. Den skrivna förlagan filmen baserats på är pjäsen "Juicy and Delicious" som även den är skriven av Lucy Alibar och regissören Benh Zeitlin, det vill säga manusförfattarna till filmen.
2. Även om Oscarsstatyetterna uteblev har filmen inte gått lottlös från andra filmfester. Inte mindre än 63 priser har filmen kammat hem.
3. Den skrivna förlagan filmen baserats på är pjäsen "Juicy and Delicious" som även den är skriven av Lucy Alibar och regissören Benh Zeitlin, det vill säga manusförfattarna till filmen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Dwight Henry (1)
Dwight Henry (1)
