Prickig klassiker med historisk filmskurk
FILMENSom hundägare har jag självfallet ett gott öga till filmer där våra fyrbenta vänner har en central plats. I och med att jag har en levande förebild i hemmet vet jag hur en hund ska återges animerat för att det ska kännas rätt och riktigt, och det lyckades animatörerna bakom "Pongo och de 101 dalmatinerna" mycket väl med. När titelns Pongo sträcker på sig och gäspar är det på precis samma sätt som min hund gör det.
Filmen hade premiär 1961 och byggde på en förhållandevis färskt skriven förlaga. Brittiskan Dodie Smith publicerade 1956 romanen "De hundra och en hundarna: historien om de många dalmatinerna" som Walt Disney förälskade sig och köpte rättigheterna till. Historien i sig är relativt enkel och följer en formel som många Disneyfilmer från samma tidsperiod hade. Det börjar fint, sen händer något dramatisk och en intensiv jakt inleds och så slutar allting fint efter 78 minuter. Rakt, enkelt och med moderna ögon inte speciellt avancerat.
Det hindrar dock inte filmen från att vara fullt godkänd. Filmen berättas ur dalmatinern Pongos synvinkel. När han ledsnat på att hans husdjur (det vill säga hans människa) är en obotlig ungkarl ser han till att han får träffa en kvinna. Den noga utvalda kvinnan råkar ha en dalmatinertik så det är win-win för Pongo, och strax därpå bor alla fyra ihop och en vacker dag ploppar femton valpar fram. Mest glad för detta är Cruella de Vil, oförklarligt nog god vän med kvinnan, som längtat efter valparna och vill till varje pris ha dem. När hon nekas ett köp dröjer det inte länge innan hundvalparna kidnappas.
Förkrossade börjar Pongo och hans fru leta efter sina barn och hittar dem till slut - tillsammans med ytterligare 84 dalmatinervalpar. De Vill vill nämligen föda upp dem för att skörda deras prickiga yttre som kan bli en urtjusig päls...
Cruella de Vil tar enorm plats. Hon ser ut som en levande död med knotigt utseende, blek hy och tvåfärgat hår. Hon dominerar och sprider en giftig grön rök från sina rosa cigaretter. Helt klart en historisk filmskurk och kanske den värsta av alla de som figurerat i en Disneyfilm.
I sin helhet är det en snyggt gjord film med en lagom spännande story och en mycket minnesvärd karaktär. Och så hundar förstås... Hund efter hund efter hund efter hund...
Filmen hade premiär 1961 och byggde på en förhållandevis färskt skriven förlaga. Brittiskan Dodie Smith publicerade 1956 romanen "De hundra och en hundarna: historien om de många dalmatinerna" som Walt Disney förälskade sig och köpte rättigheterna till. Historien i sig är relativt enkel och följer en formel som många Disneyfilmer från samma tidsperiod hade. Det börjar fint, sen händer något dramatisk och en intensiv jakt inleds och så slutar allting fint efter 78 minuter. Rakt, enkelt och med moderna ögon inte speciellt avancerat.
Det hindrar dock inte filmen från att vara fullt godkänd. Filmen berättas ur dalmatinern Pongos synvinkel. När han ledsnat på att hans husdjur (det vill säga hans människa) är en obotlig ungkarl ser han till att han får träffa en kvinna. Den noga utvalda kvinnan råkar ha en dalmatinertik så det är win-win för Pongo, och strax därpå bor alla fyra ihop och en vacker dag ploppar femton valpar fram. Mest glad för detta är Cruella de Vil, oförklarligt nog god vän med kvinnan, som längtat efter valparna och vill till varje pris ha dem. När hon nekas ett köp dröjer det inte länge innan hundvalparna kidnappas.
Förkrossade börjar Pongo och hans fru leta efter sina barn och hittar dem till slut - tillsammans med ytterligare 84 dalmatinervalpar. De Vill vill nämligen föda upp dem för att skörda deras prickiga yttre som kan bli en urtjusig päls...
Cruella de Vil tar enorm plats. Hon ser ut som en levande död med knotigt utseende, blek hy och tvåfärgat hår. Hon dominerar och sprider en giftig grön rök från sina rosa cigaretter. Helt klart en historisk filmskurk och kanske den värsta av alla de som figurerat i en Disneyfilm.
I sin helhet är det en snyggt gjord film med en lagom spännande story och en mycket minnesvärd karaktär. Och så hundar förstås... Hund efter hund efter hund efter hund...
EXTRAMATERIALET
Allt extramaterial verkar lyft från filmens DVD-utgåva (2008) och känns bildmässigt sjukt daterat - redan. Lyckligtvis är själva innehållet bra, som den inledande historiska making-of-filmen på ungefär en halvtimme. Här bjuds vi på det mest i informationsväg om hur boken blev film. Mycket vikt läggs vid att filmen skilde sig i utseende från tidigare Disneyfilmer. På grund av besparingar togs en ny teknik fram för att överföra teckningar till celler. Ett risktagande som lönade sig. Dessutom blev bakgrunderna starkare och inte så romantiska som tidigare, vilket gjorde att Walt Disney aldrig gillade filmens utseende och den stackars mannen som gjorde bakgrunderna fick leva med skammen tills Disney bara två veckor innan sin död på sätt och vis förlät honom. Tragiskt, men en mycket intressant anekdot.
I en liten specialare om Cruella de Vil berättar många kända Disneyansikten om denna smått klassiska filmskurk, där vi bland annat får veta att två gamla legendariska animatörer nästan blev ovänner på grund av att bara en av dem kunde jobba med karaktären.
Vi får även höra utdrag ur brev som Walt Disney och författarinnan Dodie Smith skickade till varandra under de fem år det tog från att rättigheterna köpts till att filmen hade premiär.
Under "Musik och mer" finns en modern (2008) video till en av låtarna, gjord i samband med att filmen släpptes på DVD, samt en mängd borttagna eller oanvända låtar. Det slår mig när jag ser detta att det är ovanligt få låtar i den färdiga filmen och egentligen ingen som är en del av historien på ett berättande sätt.
Lite trailers och spottar finns även att ta del av.
I en liten specialare om Cruella de Vil berättar många kända Disneyansikten om denna smått klassiska filmskurk, där vi bland annat får veta att två gamla legendariska animatörer nästan blev ovänner på grund av att bara en av dem kunde jobba med karaktären.
Vi får även höra utdrag ur brev som Walt Disney och författarinnan Dodie Smith skickade till varandra under de fem år det tog från att rättigheterna köpts till att filmen hade premiär.
Under "Musik och mer" finns en modern (2008) video till en av låtarna, gjord i samband med att filmen släpptes på DVD, samt en mängd borttagna eller oanvända låtar. Det slår mig när jag ser detta att det är ovanligt få låtar i den färdiga filmen och egentligen ingen som är en del av historien på ett berättande sätt.
Lite trailers och spottar finns även att ta del av.
TRE SAKER
1. Jag stör mig på den svenska titeln som menar att det utöver Pongo finns 101 dalmatiner till. Det gör det ju inte! Det är ju 101 med Pongo!
2. En direkt-till-video-uppföljare kom 2003 - "De 101 dalmatinerna II - Tuffs äventyr i London". Den nysläpptes på DVD samtidigt som denna film.
3. 1996 gjordes en remake med riktiga skådespelare, med bland annat Glenn Close och Jeff Daniels i rollerna, en av få Disneyfilmer som gått från animerad till "riktig" film.
2. En direkt-till-video-uppföljare kom 2003 - "De 101 dalmatinerna II - Tuffs äventyr i London". Den nysläpptes på DVD samtidigt som denna film.
3. 1996 gjordes en remake med riktiga skådespelare, med bland annat Glenn Close och Jeff Daniels i rollerna, en av få Disneyfilmer som gått från animerad till "riktig" film.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
