Försoning via tyst vrål
FILMENMarianne (Eva-Britt Strandberg) är obotligt sjuk och har tre månader kvar i livet. Hennes familj består numera av två söner i 40-årsåldern efter att ex-mannen dog för ett år sedan, men då hade de inte haft kontakt på 20 år. Mellan raderna verkar det som relationen med sönerna inte är så bra heller. Marianne är inte lycklig och känner ångest inför döden. Hon väljer att testa en alternativ behandlingsform som äger rum på en parkeringsplats i Tyskland. Här tar hon en drogmix och blir guidad genom sitt undermedvetna, med startpunkt i ett specifikt minne hon vill återuppleva.
Minnet är en semester i bergen där hon (Joni Francéen) och hennes man (Jörgen Svensson) hyrt ett fantastiskt hus där de kan umgås med sig själva och barnen. Men mellan de korta stunderna av lycka kokar olyckan. Både Marianne och hennes man sitter tysta på varsitt håll eller konfronteras i högljudda gräl. Den åldrade Marianne träder in i minnet och samtalar med sig själv, med sitt unga jag och med sin man, med en förhoppning om att hitta någon sorts försoning i eländet och komma till ro innan livet tar slut.
"The Quiet Roar" är möjligen ingen film man vräker i sig sitt favoritsnacks till och ser tillsammans med kompisgänget, om nu kompisgänget inte är totalt synkroniserade när det gäller filmsmak förstås. Det är ju fullt möjligt. Jag ska inte säga att filmen gränsar till konstfilm, men den står kanske utanför konstfilmsdörren och är sugen på att ta tag i handtaget. Den lätt drömska känslan känner jag igen från "The Tree of Life" även om den var betydligt mer pretentiös och lös i formen.
Det finns även en påtaglig känsla från "Farväl Falkenberg" vilket inte är så konstigt. "The Quiet Roar" är filmad och skriven, tillsammans med regissören Henrik Hellström, av Fredrik Wenzel som debuterade med "Farväl Falkenberg". Filmen de båda får till här är varken rafflande eller en aha-upplevelse, men en otroligt snyggt filmad historia som jag upplever som trovärdig och realistisk - minus det uppenbara drogflummet med det undermedvetna. Eva-Britt Strandberg känns snudd på dokumentär i sin gestaltning, vilket måste ses som ett väldigt positivt omdöme, och både Joni Francéen och Jörgen Svensson bidrar till trovärdighetskänslan.
Minnet är en semester i bergen där hon (Joni Francéen) och hennes man (Jörgen Svensson) hyrt ett fantastiskt hus där de kan umgås med sig själva och barnen. Men mellan de korta stunderna av lycka kokar olyckan. Både Marianne och hennes man sitter tysta på varsitt håll eller konfronteras i högljudda gräl. Den åldrade Marianne träder in i minnet och samtalar med sig själv, med sitt unga jag och med sin man, med en förhoppning om att hitta någon sorts försoning i eländet och komma till ro innan livet tar slut.
"The Quiet Roar" är möjligen ingen film man vräker i sig sitt favoritsnacks till och ser tillsammans med kompisgänget, om nu kompisgänget inte är totalt synkroniserade när det gäller filmsmak förstås. Det är ju fullt möjligt. Jag ska inte säga att filmen gränsar till konstfilm, men den står kanske utanför konstfilmsdörren och är sugen på att ta tag i handtaget. Den lätt drömska känslan känner jag igen från "The Tree of Life" även om den var betydligt mer pretentiös och lös i formen.
Det finns även en påtaglig känsla från "Farväl Falkenberg" vilket inte är så konstigt. "The Quiet Roar" är filmad och skriven, tillsammans med regissören Henrik Hellström, av Fredrik Wenzel som debuterade med "Farväl Falkenberg". Filmen de båda får till här är varken rafflande eller en aha-upplevelse, men en otroligt snyggt filmad historia som jag upplever som trovärdig och realistisk - minus det uppenbara drogflummet med det undermedvetna. Eva-Britt Strandberg känns snudd på dokumentär i sin gestaltning, vilket måste ses som ett väldigt positivt omdöme, och både Joni Francéen och Jörgen Svensson bidrar till trovärdighetskänslan.
EXTRAMATERIALET
Inget
TRE SAKER
1. Jag undrar när filmen är tänkt att utspela sig. Jag tog för givet att att Eva-Britt Strandberg-tiden i filmen var nutid och minnet runt 35-40 år tidigare, men i minnet figurerar en alldeles för modern bil. Samtidigt är det jag tror är nutid alldeles för nutid för att vara framtid... Eh... Det kan ju vara så enkelt att man bara klantat till det med den där bilen i den eventuella forntiden.
2. Fredrik Wenzel var nominerad till en Guldbagge för bästa foto, och vann - men inte för "The Quiet Roar" utan för "Turist". Han tävlade alltså mot sig själv och både vann och förlorade.
3. Filmens tal är både på engelska och svenska, vilket försvarar den snygga engelska titeln.
2. Fredrik Wenzel var nominerad till en Guldbagge för bästa foto, och vann - men inte för "The Quiet Roar" utan för "Turist". Han tävlade alltså mot sig själv och både vann och förlorade.
3. Filmens tal är både på engelska och svenska, vilket försvarar den snygga engelska titeln.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Eva-Britt Strandberg (4)
Eva-Britt Strandberg (4)
