Glee lyckas rycka upp sig till finalen
FILMENFenomenet "Glee" är nu inne på sin svanesång.
Säsong fem var inget annat än en smärre katastrof, och på grund av det består säsong sex av endast tretton avsnitt i stället för de sedvanliga tjugotvå. Tack och lov, kan man ju tycka, (särskilt med tanke på hur mycket jag avskydde säsong fem), men i elfte timmen lyckas manusförfattarna rycka upp sig och fixa till en dödsryckning som liknar det "Glee" som charmade miljontals tittare vid starten 2009.
Man börjar med att göra sig av med de nyaste Gleeungarna som varit omåttligt impopulära bland seriens fans. Puts väck är de nästan allihop, lämpligt fördrivna av Sue Sylvester, utan att nämnas någonsin igen. Detta är något som "Glee" är världsbäst på, bygga upp något för att sedan låta det försvinna i tomma intet. Det är något som kan driva den som är ett fan av vettigt historieberättande till vansinne i vanliga fall. I det här fallet var det dock väldans välkommet.
I stället för alla bihstorier i New York fokuserar man återigen på McKinley High i Lima, Ohio. Efter en pinsamt kort karriär i TV återvänder Rachel Berry till sin hemstad för att ta över Gleeklubben. Borta är allt glam från New York-tiden. Rachel Berry bär återigen pullovers och bor i sitt gamla flickrum. Återigen är Gleeklubben bottenskrapet på skolan, åter får de kämpa i motvind som de eviga underdogs de är.
Manusförfattarna gör sitt allra bästa för att fokusera på det som gjorde "Glee" stort en gång: de gamla beprövade karaktärerna, Sue Sylvesters ondskefulla planer och spektakulära sång- och dansnummer. Jag påminns om den smittande charm "Glee" besitter när det är som bäst. Och vilken stor skillnad serien faktiskt har gjort för hur man porträtterar allt från gaykaraktärer till personer med olika handikapp. Bland amerikanska ungdomsserier finns ett tydligt före och efter "Glee".
De lyckas nästan vinna tillbaka mitt bittra gamla hjärta.
Säsong fem var inget annat än en smärre katastrof, och på grund av det består säsong sex av endast tretton avsnitt i stället för de sedvanliga tjugotvå. Tack och lov, kan man ju tycka, (särskilt med tanke på hur mycket jag avskydde säsong fem), men i elfte timmen lyckas manusförfattarna rycka upp sig och fixa till en dödsryckning som liknar det "Glee" som charmade miljontals tittare vid starten 2009.
Man börjar med att göra sig av med de nyaste Gleeungarna som varit omåttligt impopulära bland seriens fans. Puts väck är de nästan allihop, lämpligt fördrivna av Sue Sylvester, utan att nämnas någonsin igen. Detta är något som "Glee" är världsbäst på, bygga upp något för att sedan låta det försvinna i tomma intet. Det är något som kan driva den som är ett fan av vettigt historieberättande till vansinne i vanliga fall. I det här fallet var det dock väldans välkommet.
I stället för alla bihstorier i New York fokuserar man återigen på McKinley High i Lima, Ohio. Efter en pinsamt kort karriär i TV återvänder Rachel Berry till sin hemstad för att ta över Gleeklubben. Borta är allt glam från New York-tiden. Rachel Berry bär återigen pullovers och bor i sitt gamla flickrum. Återigen är Gleeklubben bottenskrapet på skolan, åter får de kämpa i motvind som de eviga underdogs de är.
Manusförfattarna gör sitt allra bästa för att fokusera på det som gjorde "Glee" stort en gång: de gamla beprövade karaktärerna, Sue Sylvesters ondskefulla planer och spektakulära sång- och dansnummer. Jag påminns om den smittande charm "Glee" besitter när det är som bäst. Och vilken stor skillnad serien faktiskt har gjort för hur man porträtterar allt från gaykaraktärer till personer med olika handikapp. Bland amerikanska ungdomsserier finns ett tydligt före och efter "Glee".
De lyckas nästan vinna tillbaka mitt bittra gamla hjärta.
EXTRAMATERIALET
Det sedvanliga "Glee Music Jukebox", alla låtar uppdelade i klipp, samt två featuretter "Glee: The Final Curtain" och "Looking Back Video Yearbook" som ger en nostalgisk tillbakablick från "Glees" begynnelse och fram till slutet. Det var en galen åktur när det var som störst och skådisarna åkte på turné för utsålda hus två år i rad. Det är trevligt men inte särskilt matigt.
TRE SAKER
1. Lea Michelle, alias Rachel Berry, kan man nu se i Gleeskaparnas nya serie "Scream Queens", en slags märklig hybrid mellan "Glee" och "American Horror Story".
2. Alla serier skaparen Ryan Murphy ligger bakom balanserar på någon slags gräns mellan briljans och idioti - ofta med övervikt åt något håll. Bilda er egen uppfattning och se "Nip/Tuck", "The New Normal", "Popular" och ovan nämnda "American Horror Story".
3. Vänskapen mellan Sue Sylvester och hennes eviga sidekick Becky, en tjej med Downs syndrom, når nya höjder denna säsong.
2. Alla serier skaparen Ryan Murphy ligger bakom balanserar på någon slags gräns mellan briljans och idioti - ofta med övervikt åt något håll. Bilda er egen uppfattning och se "Nip/Tuck", "The New Normal", "Popular" och ovan nämnda "American Horror Story".
3. Vänskapen mellan Sue Sylvester och hennes eviga sidekick Becky, en tjej med Downs syndrom, når nya höjder denna säsong.
ÅSA GREGEMO-HJULSTRÖM (2015-10-24)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
