Downton Abbey landar mjukt i sin final
FILMENDet grämer mig att "Downton Abbey" inte är helt komplett i vårt arkiv. Vi skrev om säsong 1 när den kom, sen blev det ett hopp till säsong 4 och 5 med sina respektive julspecialer och nu hoppar vi igen förbi säsong 6 och landar i det sista julavsnittet, finalen på den hyllade engelska tv-serien som förgyllt livet hos alla som tagit del av den. Själv har jag ungefär fyllt en månad som "Downtonian" när jag skriver detta. Ja, jag väntade tills serien hade gått i mål innan jag började titta. Det var inte planerat på något vis utan det blev bara så. Å ena sidan kan jag ångra att jag inte levt vid dess sida sedan premiären 2010, men å andra sidan kan jag skriva under på att det varit en fröjd att se alla 52 avsnitt på mindre än en månad.
Och det har varit en upplevelse. Seriens 13-14 år i början av 1900-talet har rusat förbi och skildrat en tid i förändring. Katastrofer och krig har skakat världen, klasskillnader har jämnats ut, och ingenting är som det tidigare var. Vissa karaktärer har under resans gång behövt längre tid än andra att inse att förändringens tid är inne, oavsett om man gillar det eller inte. Min aktade kollega Åsa Jonsén uttryckte det väl i sin recension av Säsong 1 när hon menade att serien handlade lika mycket om "downstairs" som "upstairs", och så är det ju verkligen. Till och med seriens vinjett där det magnifika huset speglas upp-och-ned vittnar om detta. (Att "downstairs"-folket faktiskt bor på vinden får ses som en rolig parentes - de är både downstairs och jätteupstairs på samma gång).
Säsong 6 satte avslutningsbollen i rullning med besked. Väldigt mycket handlade om att lyxhushåll likt familjen Crawleys i Downton Abbey hörde till det förflutna. Andra herrgårdar rasade ihop i ekonomiskt eller materiellt förfall och servicepersonalen började fundera på framtiden. Plikttrogna butlern Carson (Jim Carter) och hushållerskan Mrs Hughes (Phyllis Logan) gifte sig, kokerskan Mrs Patmore (Lesley Nicol) ärvde pengar och byggde upp ett eget pensionat, Daisy (Sophie McShera), Mr Mosely (Kevin Doyle) och Andrew (Michael Fox) sökte sig till utbildningar på olika vis och äkta paret Mr (Brendan Coyle) och Mrs Bates (Joanne Froggatt) jobbade på att utöka sin familj. Kvar var den stundtals diaboliska andrebutlern Thomas Barrow (Rob James-Collier) som förstod att hans tjänst var den som låg mest pyrt till när det började talas om nedskärningar, och insåg att det där med vänner hade nog varit en bra idé att skaffa sig under alla år.
Även bland familjen fanns det en oro och förändringsvind i omlopp. Den minst förändringsbenägna änkegrevinnan Violet (Maggie Smith) hamnade på ena sidan av en utdragen diskussion om sjukhusets framtid, och på andra sidan hamnade grevinnan Cora (Elizabeth McGovern) och mitt upp i allt drabbades seriens stora patriark Lord Robert (Hugh Bonneville) av ett blödande magsår. Äldsta dottern Lady Mary (Michelle Dockery) bollade gunstsökande ungkarlar till höger och vänster innan hon slutligen fastnade för Henry Talbot (Matthew Goode) och hennes andra äktenskap var ett faktum. Otursförföljda andra dottern Lady Edith (Laura Carmichael) kämpade på med sin ärvda tidning och den hemliga, utomäktenskapliga dottern, och hittade en möjlig levnadspartner som försvann lika snabbt när sanningen om dottern kom fram via Marys giftiga tunga. Mitt emellan systrarna står den ingifta Tom Branson (Allen Leech) som en fredsmedlare och försöker samtidigt få fason på sin egen klassresa, från den socialistiska chauffören till en fullvärdig medlem i Crawley-familjen.
Finalen inleds under sommarmånaderna och avslutas på vräkigast tänkbara sätt på självaste nyårsafton 1925 och där går serien i mål. Kanske kan man tycka att det fegas lite, men det blir egentligen inga dystra, dramatiska vändningar under "Downton Abbey" sista självande 96 minuter. I stället landar serien mjukt och rätar ut eventuella knölar som legat och varit obekväma under de tidigare säsongerna. Å ena sidan är det ett trevligt avslut, men å andra sidan är det lite småfegt.
Som färsk "Downtonian" måste jag ändå säga att det är helt okej med det mjuka avslutet. Serien har haft en del oväntat mörka vändningar och mängder av sekvenser där karaktärerna gjort felval som fått allvarliga konsekvenser. Efter att ha investerat tid och känslor i karaktärerna känns det skönt att veta att det går bra för dem - i alla fall så länge serien dokumenterar deras liv. Historiskt sett är det möjligen en annan femma, men den delen av familjen Crawleys historia får vi fantisera fram själva.
Och det har varit en upplevelse. Seriens 13-14 år i början av 1900-talet har rusat förbi och skildrat en tid i förändring. Katastrofer och krig har skakat världen, klasskillnader har jämnats ut, och ingenting är som det tidigare var. Vissa karaktärer har under resans gång behövt längre tid än andra att inse att förändringens tid är inne, oavsett om man gillar det eller inte. Min aktade kollega Åsa Jonsén uttryckte det väl i sin recension av Säsong 1 när hon menade att serien handlade lika mycket om "downstairs" som "upstairs", och så är det ju verkligen. Till och med seriens vinjett där det magnifika huset speglas upp-och-ned vittnar om detta. (Att "downstairs"-folket faktiskt bor på vinden får ses som en rolig parentes - de är både downstairs och jätteupstairs på samma gång).
Säsong 6 satte avslutningsbollen i rullning med besked. Väldigt mycket handlade om att lyxhushåll likt familjen Crawleys i Downton Abbey hörde till det förflutna. Andra herrgårdar rasade ihop i ekonomiskt eller materiellt förfall och servicepersonalen började fundera på framtiden. Plikttrogna butlern Carson (Jim Carter) och hushållerskan Mrs Hughes (Phyllis Logan) gifte sig, kokerskan Mrs Patmore (Lesley Nicol) ärvde pengar och byggde upp ett eget pensionat, Daisy (Sophie McShera), Mr Mosely (Kevin Doyle) och Andrew (Michael Fox) sökte sig till utbildningar på olika vis och äkta paret Mr (Brendan Coyle) och Mrs Bates (Joanne Froggatt) jobbade på att utöka sin familj. Kvar var den stundtals diaboliska andrebutlern Thomas Barrow (Rob James-Collier) som förstod att hans tjänst var den som låg mest pyrt till när det började talas om nedskärningar, och insåg att det där med vänner hade nog varit en bra idé att skaffa sig under alla år.
Även bland familjen fanns det en oro och förändringsvind i omlopp. Den minst förändringsbenägna änkegrevinnan Violet (Maggie Smith) hamnade på ena sidan av en utdragen diskussion om sjukhusets framtid, och på andra sidan hamnade grevinnan Cora (Elizabeth McGovern) och mitt upp i allt drabbades seriens stora patriark Lord Robert (Hugh Bonneville) av ett blödande magsår. Äldsta dottern Lady Mary (Michelle Dockery) bollade gunstsökande ungkarlar till höger och vänster innan hon slutligen fastnade för Henry Talbot (Matthew Goode) och hennes andra äktenskap var ett faktum. Otursförföljda andra dottern Lady Edith (Laura Carmichael) kämpade på med sin ärvda tidning och den hemliga, utomäktenskapliga dottern, och hittade en möjlig levnadspartner som försvann lika snabbt när sanningen om dottern kom fram via Marys giftiga tunga. Mitt emellan systrarna står den ingifta Tom Branson (Allen Leech) som en fredsmedlare och försöker samtidigt få fason på sin egen klassresa, från den socialistiska chauffören till en fullvärdig medlem i Crawley-familjen.
Finalen inleds under sommarmånaderna och avslutas på vräkigast tänkbara sätt på självaste nyårsafton 1925 och där går serien i mål. Kanske kan man tycka att det fegas lite, men det blir egentligen inga dystra, dramatiska vändningar under "Downton Abbey" sista självande 96 minuter. I stället landar serien mjukt och rätar ut eventuella knölar som legat och varit obekväma under de tidigare säsongerna. Å ena sidan är det ett trevligt avslut, men å andra sidan är det lite småfegt.
Som färsk "Downtonian" måste jag ändå säga att det är helt okej med det mjuka avslutet. Serien har haft en del oväntat mörka vändningar och mängder av sekvenser där karaktärerna gjort felval som fått allvarliga konsekvenser. Efter att ha investerat tid och känslor i karaktärerna känns det skönt att veta att det går bra för dem - i alla fall så länge serien dokumenterar deras liv. Historiskt sett är det möjligen en annan femma, men den delen av familjen Crawleys historia får vi fantisera fram själva.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Med undantag för första säsongen har alla säsonger haft samma upplägg avsnittsmässigt: Åtta avsnitt där det första och sista varit förlängda och så en separat långfilmslång julspecial. Den första säsongen hade ett avsnitt mindre och ingen julspecial, men i övrigt samma upplägg.
2. Orten Downton är fiktiv och ligger i norra Yorkshire, sådär fyra timmar norr om London. Huset som får agera Downton Abbey heter i själva verket Highclere Castle och ligger i norra Hampshire, knappt två timmar sydväst om London.
3. Det har pratats om att fortsätta berätta historien i långfilmsformat, men jag kan nog tycka att det räcker så här. Även om jag gärna hade sett mer är det alltid positivt när en series skapare själv inser när det är dags att sätta punkt.
2. Orten Downton är fiktiv och ligger i norra Yorkshire, sådär fyra timmar norr om London. Huset som får agera Downton Abbey heter i själva verket Highclere Castle och ligger i norra Hampshire, knappt två timmar sydväst om London.
3. Det har pratats om att fortsätta berätta historien i långfilmsformat, men jag kan nog tycka att det räcker så här. Även om jag gärna hade sett mer är det alltid positivt när en series skapare själv inser när det är dags att sätta punkt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
