Ett kärt återsende efter fyra år
FILMENHela fyra år har gått sedan "Downton Abbey" som serie gick i mål med den sjätte säsongens julavsnitt "The Finale". Det betyder även att det är fyra år sedan jag och min fru beslöt oss för att börja titta på serien och avverkade samtliga 52 avsnitt på en månad ungefär. Den älskade serien hade då tuffat på i sex år och jag hade skickligt parerat dess popularitet, vilket jag i efterhand var både ledsen och glad för. Det hade säkert varit roligt att se serien samtidigt som alla andra men det var inte fy skam att klämma den i sin helhet heller!
Min avslutning på finalavsnittets recension löd: Det har pratats om att fortsätta berätta historien i långfilmsformat, men jag kan nog tycka att det räcker så här. Även om jag gärna hade sett mer är det alltid positivt när en series skapare själv inser när det är dags att sätta punkt. Den åsikten har jag generellt fortfarande, men om det dyker upp en bra idé för en fortsättning som långfilm sätter jag mig inte på tvären.
Seriens skapare och manusförfattare Julian Fellowes har kommit på en briljant idé som tar historien vidare som om ingenting hänt men ändå med nya och fräscha inslag. Någonting har i och för sig hänt - två år har gått och vi är framme i 1927. De funderingar som tidigare funnits hos arvtagerskan Lady Mary (Michelle Dockery) om det är dags att sälja Downton Abbey och skala ned hushållet ordentligt finns fortfarande där och och är något som bubblar upp till ytan under filmens gång. Men den stora storyn är att kungahuset kommer på besök.
Javisst, Kung George V och drottning Mary (farfar och farmor till den nuvarande drottningen) har för avsikt att stanna till på Downton Abbey under en resa runt i riket. Detta är förstås något som lyfter hela trakten. Först och främst inom herrgårdens personal som ser fram emot att få jobba för hovet, men även i den anslutande byn Downton och hela den här delen av Yorkshire. Stämningen är på topp tills det visar sig att kungen har en egen personal som mer eller mindre tar över huset. Alla uppgifter försvinner successivt och det planerade hedersuppdraget krymper ihop till ingenting. Inte ens den återinkallade förstebutlern Carson (Jim Carter) får ordning på röran. Ska det vara så? Nej, inte om Mr (Brendan Coyle) och Mrs Bates (Joanne Froggatt) får bestämma.
Det kungliga besöket innebär att familjens ingifta irländska socialist Tom Branson (Allen Leech) hamnar under lupp. Han är ju en person som inte bör ha ett gott öga till hovet och vad tycker han egentligen? Lite senare i historien ska Tom bli intresserad av den unga Lucy (Tuppence Middleton) som är med på ett hörn i kungens följe. Hon är jungfru till Lady Bagshaw (Imelda Staunton) som är släkt med Crawley-familjen men för tillfället utstött på grund av en infekterad diskussion med änkegrevinnan Violet (Maggie Smith) som hävdar att Bagshaws rättmätige arvtagare är hennes son Lord Robert (Hugh Bonneville), medan Lady Bagshaw har andra planer. Violet är ju inte den som ger sig i första taget så ingen diskussion är över förrän hon säger så.
Lägg till allt detta en rad småhistorier som pågår både hos upstairs- och downstairsfolket och det är inte alls olikt det vi kunde se i tv-serien. Och det är ju så det ska vara. Det här är ett kärt återseende och jag gillar verkligen att tråden bara plockas upp och allt rullar vidare. I vissa fall brukar sådana här långfilmsfortsättningar på tv-serier bara bli konstiga, men i det här fallet känns det bara naturligt. Något mer för de som längtat efter just det.
Min avslutning på finalavsnittets recension löd: Det har pratats om att fortsätta berätta historien i långfilmsformat, men jag kan nog tycka att det räcker så här. Även om jag gärna hade sett mer är det alltid positivt när en series skapare själv inser när det är dags att sätta punkt. Den åsikten har jag generellt fortfarande, men om det dyker upp en bra idé för en fortsättning som långfilm sätter jag mig inte på tvären.
Seriens skapare och manusförfattare Julian Fellowes har kommit på en briljant idé som tar historien vidare som om ingenting hänt men ändå med nya och fräscha inslag. Någonting har i och för sig hänt - två år har gått och vi är framme i 1927. De funderingar som tidigare funnits hos arvtagerskan Lady Mary (Michelle Dockery) om det är dags att sälja Downton Abbey och skala ned hushållet ordentligt finns fortfarande där och och är något som bubblar upp till ytan under filmens gång. Men den stora storyn är att kungahuset kommer på besök.
Javisst, Kung George V och drottning Mary (farfar och farmor till den nuvarande drottningen) har för avsikt att stanna till på Downton Abbey under en resa runt i riket. Detta är förstås något som lyfter hela trakten. Först och främst inom herrgårdens personal som ser fram emot att få jobba för hovet, men även i den anslutande byn Downton och hela den här delen av Yorkshire. Stämningen är på topp tills det visar sig att kungen har en egen personal som mer eller mindre tar över huset. Alla uppgifter försvinner successivt och det planerade hedersuppdraget krymper ihop till ingenting. Inte ens den återinkallade förstebutlern Carson (Jim Carter) får ordning på röran. Ska det vara så? Nej, inte om Mr (Brendan Coyle) och Mrs Bates (Joanne Froggatt) får bestämma.
Det kungliga besöket innebär att familjens ingifta irländska socialist Tom Branson (Allen Leech) hamnar under lupp. Han är ju en person som inte bör ha ett gott öga till hovet och vad tycker han egentligen? Lite senare i historien ska Tom bli intresserad av den unga Lucy (Tuppence Middleton) som är med på ett hörn i kungens följe. Hon är jungfru till Lady Bagshaw (Imelda Staunton) som är släkt med Crawley-familjen men för tillfället utstött på grund av en infekterad diskussion med änkegrevinnan Violet (Maggie Smith) som hävdar att Bagshaws rättmätige arvtagare är hennes son Lord Robert (Hugh Bonneville), medan Lady Bagshaw har andra planer. Violet är ju inte den som ger sig i första taget så ingen diskussion är över förrän hon säger så.
Lägg till allt detta en rad småhistorier som pågår både hos upstairs- och downstairsfolket och det är inte alls olikt det vi kunde se i tv-serien. Och det är ju så det ska vara. Det här är ett kärt återseende och jag gillar verkligen att tråden bara plockas upp och allt rullar vidare. I vissa fall brukar sådana här långfilmsfortsättningar på tv-serier bara bli konstiga, men i det här fallet känns det bara naturligt. Något mer för de som längtat efter just det.
EXTRAMATERIALET
Känner man sig inte helt uppdaterad med vad som egentligen hände i serien finns det en "Series recap" man kan trycka igång för att få en tio minuter lång sammanfattning. Detta missade jag, men det gick bra att se filmen i alla fall.
Merparten av extramaterialet är kortare featuretter som lyfter fram teman och detaljer. Ett lite längre inslag är ett två delat "runda bordssamtal" (även om det inte finns något bord) där upstairs- och downstairs-skådespelarna var för sig pratar om comebackfilmen och serien i stort. Trevligt värre.
Lite bortklippta scener och ett kommentarspår finns också med.
Merparten av extramaterialet är kortare featuretter som lyfter fram teman och detaljer. Ett lite längre inslag är ett två delat "runda bordssamtal" (även om det inte finns något bord) där upstairs- och downstairs-skådespelarna var för sig pratar om comebackfilmen och serien i stort. Trevligt värre.
Lite bortklippta scener och ett kommentarspår finns också med.
TRE SAKER
1. Det kan givetvis bli fler filmer härifrån. Jag är inte alls emot det - det finns många trådar att rycka vidare i för att nysta upp nya berättelser.
2. Historien är baserad på att kungen mycket riktigt reste runt på det här viset vid den här tiden på 20-talet. Besöket på Downton Abbey är inspirerat av ett besök på herrgården Wentworth Woodhouse i Yorkshire som används i filmen för att gestalta Harewood House där den avslutande balen hålls.
3. Den roligaste scenen i filmen är den överpeppade servitören Mr. Molesleys (Kevin Doyle) panikartade hovnigning.
2. Historien är baserad på att kungen mycket riktigt reste runt på det här viset vid den här tiden på 20-talet. Besöket på Downton Abbey är inspirerat av ett besök på herrgården Wentworth Woodhouse i Yorkshire som används i filmen för att gestalta Harewood House där den avslutande balen hålls.
3. Den roligaste scenen i filmen är den överpeppade servitören Mr. Molesleys (Kevin Doyle) panikartade hovnigning.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
