Hjältarna trängs bredvid Supergirl
FILMENEn oro mellan säsong 1 och 2 av "Supergirl" var att serien flyttades från CBS till CW vilket enligt uppgift skulle innebära en rejäl nedskärning i specialeffektsbudgeten. Jag kan inte påstå att det är någon märkbar skillnad i just den detaljen. Serien tuffar på i ungefär samma kvalitet som sist, på alla vis. Den första säsongen var något av en överraskning för mig då jag på förhand inte var överdrivet exalterad men blev charmad av serien under den 20 avsnitt långa omgången.
Säsong två inleder starkt med att introducera Superman som en agerande karaktär och inte enbart en rygg eller en sms-kontakt till sin kusin Kara Zor-El/ Denvers (Melissa Benoist). Tyler Hoechlin är den senaste i raden att gestalta superhjältarnas superhjälte och hans alter ego Clark Kent. Dock ska det poängteras att karaktären bara är med i några avsnitt inledningsvis för att sedan komma tillbaka till finalen, så mer än så är det inte. Jag tycker det är lite trist på ett vis, men bra på ett annat eftersom det är Supergirl som står i fokus i serien. Hoechlin gör dock en fin insats och är en fysiskt sett utmärkt inkarnation av ikonen.
Dessvärre är inte Supergirl den enda hjälten i sin egen serie. Likt utvecklingen i syskonserierna "Arrow" och "The Flash" verkar alla karaktärer ruva på en dröm om att bli superhjälte och därför drar James "Jimmy" Olsen (Mehcad Brooks) på sig hjälm och skyddsutrustning och gör gatorna säkra som The Guardian. Karaktären har funnits i DC:s universum sedan 1942, men jag tycker ändå att det är ett lite onödigt tillägg till just den här serien. En annan DC-klassiker som typ blir hjälte här är ingen annan än Mon-El (Chris Wood) som i tidningarnas värld har en rad olika bakgrundshistorier. Här är han från planeten Daxam, vad som kan beskrivas som en fiende till Krypton, och Mon-El kraschlandar ungefär så som Supergirl och Superman gjort, och Department of Extra-Normal Operations (DEO) med Hank Henshaw (David Harewood) och Karas syster Alex (Chyler Leigh) i spetsen vet inte riktigt vad de ska göra med honom.
Så småningom får Mon-El en funktion och blir en ganska rolig karaktär (som dessvärre aldrig får sin klassiska dräkt) och blir ett kärleksintresse för Kara. Sedan hamnar han i fokus när fler överlevande från Daxam närmar sig jorden, bland annat hans mor Rhea (Teri Hatcher) och far Lar-Gand (Kevin Sorbo). Detta betyder skådespelarmässigt att både Lois och Clark från serien med samma namn medverkat i "Supergirl". Kul!
I övrigt bjuds vi på blandade äventyr och en del klassiska karaktärer dyker upp (Cyborg Superman och Mr. Mxyzptlk till exempel) och det är gott om relationsdrama mellan actionsekvenserna, där bland annat en karaktär kommer ut som gay.
En stor negativ utveckling på serien är att den supersköna och skinn-på-näsan-dominanta Cat Grant (Calista Flockhart) försvinner ur serien efter några avsnitt för att sedan komma tillbaka i finalen. Riktigt trist, för Flockhart briljerar i rollen. Det betyder även en del förändringar på dagjobbet för Kara, då Jimmy Olson tar över chefskapet för tidningen och Kara avancerar till journalist. Även detta innebär en del drama.
"Supergirl" tuffar på som sagt, men lite av den initiala förälskelsen har lagt sig. Det känns lite som serien börjar stå och trampa på samma ställe även om det händer en hel del. Den här gången blev det 22 avsnitt, vilket är ganska normalt för "network tv" men jag skulle nog föredra kortare, mer fokuserade säsonger. Det blir lite utdraget och långt på det här viset. Något som allt mer börjar kännas som ett irritationsmoment är alla andra typer av utomjordingar Supergirl ställs emot. Det blir emellanåt lite "V"-känsla med iskalla humanoider eller monsterliknande figurer och det tenderar att kännas lite pajigt. Säsong 1 hade en mänsklig skurk i form av Maxwell Lord som inte är med denna gång, men funktionen kan man säga ersätts av Lillian Luthor (Brenda Strong), det vill säga Lex Luthors mamma som genom Project Cadmus gör livet surt för alla utomjordingar. Hennes dotter Lena Luthor (Katie McGrath) är en intressant karaktär då man inte riktigt vet var man har henne. Å ena sidan är hon Karas vän men å andra är hon en Luthor.
Lite mindre utomjordingar och mer människor är vad jag önskar till nästa omgång, men serierna i "Arrowverse" har en tendens att matcha skurkarna med hjälten och då lär det fortsätta på samma spår framöver.
Säsong två inleder starkt med att introducera Superman som en agerande karaktär och inte enbart en rygg eller en sms-kontakt till sin kusin Kara Zor-El/ Denvers (Melissa Benoist). Tyler Hoechlin är den senaste i raden att gestalta superhjältarnas superhjälte och hans alter ego Clark Kent. Dock ska det poängteras att karaktären bara är med i några avsnitt inledningsvis för att sedan komma tillbaka till finalen, så mer än så är det inte. Jag tycker det är lite trist på ett vis, men bra på ett annat eftersom det är Supergirl som står i fokus i serien. Hoechlin gör dock en fin insats och är en fysiskt sett utmärkt inkarnation av ikonen.
Dessvärre är inte Supergirl den enda hjälten i sin egen serie. Likt utvecklingen i syskonserierna "Arrow" och "The Flash" verkar alla karaktärer ruva på en dröm om att bli superhjälte och därför drar James "Jimmy" Olsen (Mehcad Brooks) på sig hjälm och skyddsutrustning och gör gatorna säkra som The Guardian. Karaktären har funnits i DC:s universum sedan 1942, men jag tycker ändå att det är ett lite onödigt tillägg till just den här serien. En annan DC-klassiker som typ blir hjälte här är ingen annan än Mon-El (Chris Wood) som i tidningarnas värld har en rad olika bakgrundshistorier. Här är han från planeten Daxam, vad som kan beskrivas som en fiende till Krypton, och Mon-El kraschlandar ungefär så som Supergirl och Superman gjort, och Department of Extra-Normal Operations (DEO) med Hank Henshaw (David Harewood) och Karas syster Alex (Chyler Leigh) i spetsen vet inte riktigt vad de ska göra med honom.
Så småningom får Mon-El en funktion och blir en ganska rolig karaktär (som dessvärre aldrig får sin klassiska dräkt) och blir ett kärleksintresse för Kara. Sedan hamnar han i fokus när fler överlevande från Daxam närmar sig jorden, bland annat hans mor Rhea (Teri Hatcher) och far Lar-Gand (Kevin Sorbo). Detta betyder skådespelarmässigt att både Lois och Clark från serien med samma namn medverkat i "Supergirl". Kul!
I övrigt bjuds vi på blandade äventyr och en del klassiska karaktärer dyker upp (Cyborg Superman och Mr. Mxyzptlk till exempel) och det är gott om relationsdrama mellan actionsekvenserna, där bland annat en karaktär kommer ut som gay.
En stor negativ utveckling på serien är att den supersköna och skinn-på-näsan-dominanta Cat Grant (Calista Flockhart) försvinner ur serien efter några avsnitt för att sedan komma tillbaka i finalen. Riktigt trist, för Flockhart briljerar i rollen. Det betyder även en del förändringar på dagjobbet för Kara, då Jimmy Olson tar över chefskapet för tidningen och Kara avancerar till journalist. Även detta innebär en del drama.
"Supergirl" tuffar på som sagt, men lite av den initiala förälskelsen har lagt sig. Det känns lite som serien börjar stå och trampa på samma ställe även om det händer en hel del. Den här gången blev det 22 avsnitt, vilket är ganska normalt för "network tv" men jag skulle nog föredra kortare, mer fokuserade säsonger. Det blir lite utdraget och långt på det här viset. Något som allt mer börjar kännas som ett irritationsmoment är alla andra typer av utomjordingar Supergirl ställs emot. Det blir emellanåt lite "V"-känsla med iskalla humanoider eller monsterliknande figurer och det tenderar att kännas lite pajigt. Säsong 1 hade en mänsklig skurk i form av Maxwell Lord som inte är med denna gång, men funktionen kan man säga ersätts av Lillian Luthor (Brenda Strong), det vill säga Lex Luthors mamma som genom Project Cadmus gör livet surt för alla utomjordingar. Hennes dotter Lena Luthor (Katie McGrath) är en intressant karaktär då man inte riktigt vet var man har henne. Å ena sidan är hon Karas vän men å andra är hon en Luthor.
Lite mindre utomjordingar och mer människor är vad jag önskar till nästa omgång, men serierna i "Arrowverse" har en tendens att matcha skurkarna med hjälten och då lär det fortsätta på samma spår framöver.
EXTRAMATERIALET
Utomjordingstemat fortsätter givetvis bland extramaterialet, där två featuretter på sammanlagt en halvtimme avhandlar ämnet på olika vis. Den kortare av dem utgår från säsongens fjärde avsnitt, "Survivors", som handlar om en "alien fight club". Teman om utanförskap och klasser tas upp i avsnittet, och i featuretten framgår det även att avsnittets skurk Roulette är plockad från DC-världen som så mycket annat. Den andra featuretten fortsätter på det politiska spåret där utomjordingar i "Supergirl" allegoriskt representerar flyktingar och invandrare i dagens USA. Det är ett påtagligt tema som sträcker sig över hela säsongen. Det blir även i denna featurette några närmare tittar på karaktärsdesigner och liknande.
Ett kommentarspår ligger med och det är till avsnittet "Supergirl Lives" som är regisserat av Kevin Smith. Smith och skaparen/producenten Andrew Kreisberg pratar framför allt om detta specifika avsnitt, som jag personligen inte tycker är något av säsongens bättre, men även om serien allmänhet och skådespelarna i synnerhet. Det här får en liten fortsättning i en separat kort konversation mellan männen, där Smith pratar tveklöst mest, vilket inte förvånar någon som lyssnat på Smith tidigare i någon av hans många podcasts. De 3-4 minuterna går egentligen ut på att Smith berättar om hur han tycker att det var bra att han fick regissera två avsnitt av "The Flash" innan han kom till "Supergirl". Kort men faktiskt ganska givande att lyssna på.
Om man vill se "Supergirls" Comic-Con-panel från 2016 så går det utmärkt här. Den gjordes alltså mellan säsong 1 och 2 och känns därför inte så där jättespännande att se då det hade varit mycket mer givande och intressant att se 2017-panelen inför säsong 3. Men den finns här i alla fall och tar upp en halvtimme ungefär.
Extramaterialspaketet avslutas med några småklipp med värdelöst vetande där en handfull 30-40 sekunderssnuttar bjuder på information i stil med att babyn som spelar den unga Kal-El i vinjetten är en flicka och att J'onn J'onzz-dräkten har en dragkedja på ett lämpligt ställe så att David Harewood snabbt kan hantera toalettbesök om det behövs. Den typen av information. Det blir mycket klickande på fjärrkontrollen för ganska lite värde.
Ett kommentarspår ligger med och det är till avsnittet "Supergirl Lives" som är regisserat av Kevin Smith. Smith och skaparen/producenten Andrew Kreisberg pratar framför allt om detta specifika avsnitt, som jag personligen inte tycker är något av säsongens bättre, men även om serien allmänhet och skådespelarna i synnerhet. Det här får en liten fortsättning i en separat kort konversation mellan männen, där Smith pratar tveklöst mest, vilket inte förvånar någon som lyssnat på Smith tidigare i någon av hans många podcasts. De 3-4 minuterna går egentligen ut på att Smith berättar om hur han tycker att det var bra att han fick regissera två avsnitt av "The Flash" innan han kom till "Supergirl". Kort men faktiskt ganska givande att lyssna på.
Om man vill se "Supergirls" Comic-Con-panel från 2016 så går det utmärkt här. Den gjordes alltså mellan säsong 1 och 2 och känns därför inte så där jättespännande att se då det hade varit mycket mer givande och intressant att se 2017-panelen inför säsong 3. Men den finns här i alla fall och tar upp en halvtimme ungefär.
Extramaterialspaketet avslutas med några småklipp med värdelöst vetande där en handfull 30-40 sekunderssnuttar bjuder på information i stil med att babyn som spelar den unga Kal-El i vinjetten är en flicka och att J'onn J'onzz-dräkten har en dragkedja på ett lämpligt ställe så att David Harewood snabbt kan hantera toalettbesök om det behövs. Den typen av information. Det blir mycket klickande på fjärrkontrollen för ganska lite värde.
TRE SAKER
1. I och med att "Supergirl" numera ingår i Arrowverse så är karaktären med i årets stora crossover för de fyra serierna. Lämpligt nog ställs hjältarna emot ett utomjordiskt hot. Äventyret börjar lite lätt i slutet på ett "Supergirl"-avsnitt och tar fart i "The Flash", fortsätter i "Legends of Tomorrow" och avslutas i "Arrow". Nästa gång kanske fler karaktärer ur "Supergirl" får vara med, men i och med att den serien äger rum på en annan jord än de andra serierna kanske det blir lite knepigt.
2. Supergirl och The Flash har sedan en egen crossover i ett musikaläventyr... Ja, det låter otroligt dumt men har sitt ursprung i att många av skådespelarna i "Arrowverse" har en musikalbakgrund (Melissa Benoist och Grant Gustin slog båda igenom i "Glee") vilket betyder att flera skådespelare från de andra serierna är med i detta drömaktiga avsnitt. Dumt eller inte så fungerar det ganska bra i sammanhanget.
3. Presidenten i Supergirls Amerika spelas av Lynda Carter som på 70-talet spelade Wonder Woman i en tv-film och tre efterföljande tv-serier.
2. Supergirl och The Flash har sedan en egen crossover i ett musikaläventyr... Ja, det låter otroligt dumt men har sitt ursprung i att många av skådespelarna i "Arrowverse" har en musikalbakgrund (Melissa Benoist och Grant Gustin slog båda igenom i "Glee") vilket betyder att flera skådespelare från de andra serierna är med i detta drömaktiga avsnitt. Dumt eller inte så fungerar det ganska bra i sammanhanget.
3. Presidenten i Supergirls Amerika spelas av Lynda Carter som på 70-talet spelade Wonder Woman i en tv-film och tre efterföljande tv-serier.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
