Allvaret under ytan överraskar
FILMENUngefär halvvägs eller kanske två tredjedelar in i "Instant Family" känner jag ett visst välbehag för att den här på ytan typiska amerikanska familjekomedin under den samma faktiskt rymmer ett allvar och en verklighet som behandlas med någon sorts värdighet. Det är kanske resultatet av att filmen är "inspirerad av verkliga händelser" som berör dess manusförfattare och regissör Sean Anders. Nästan hela hans samlade produktion finns i vårt arkiv, men hans senaste produktioner är "Daddy’s Home" och "Daddy’s Home 2" från vilka han plockat med sig Mark Wahlberg till huvudrollen.
Wahlbergs karaktär Pete är dock ingen superpappa. Han är inte pappa alls. Han och frun Ellie (Rose Byrne) har en firma ihop där de köper hus i dåligt skick och renoverar dem och säljer vidare. Frågan om att skaffa barn har möjligen varit uppe någon gång men alltid skjutits till framtiden. Pete drar ett skämt om att adoptera ett äldre barn så slipper han känna sig som en gammal farsa. Det föder en tanke hos Ellie.
Snart ger de sig in i fosterfamiljsvärlden där de mer eller mindre möts av en katalog med barn från jobbiga förhållanden som behöver trygga hem. När de fastnar för tonåringen Lizzy (Isabela Moner) får de hennes småsyskon Juan (Gustavo Escobar) och Lita (Julianna Gamiz) på köpet. Plötsligt har det vuxna paret tre barn på halsen och livet blir aldrig det samma igen.
Det är ju inte så svårt att lista ut hur filmen ska utveckla sig. Inledningsvis går det smidigt och bra, vilket är en liten smekmånad innan problem hopar sig. Alla barnen har sina negativa egenskaper. Ministingen Lita är envis och arg, Juan är ledsen, rädd och otursförföljd och tonåringen Lizzy är sur som sin ålder och motsträvig. Pete och Ellie försöker efter bästa förmåga att nå fram till dem, men när barnens biologiska mamma tar kontakt blir förstås ingenting bättre.
Men som sagt, man förstår vart det hela kommer att ta vägen. Det är ju ändå en familjekomedi och de har ju en viss given formel. Det är dock en stundtals riktigt skojig och hela tiden trevlig film vi har att göra med som aldrig blir överdrivet flamsig eller banal, utan finner en plats för allvaret bakom historien. Det blir kanske inte tårdrypande men jag tycker att skildringen på sätt och vis är gripande och det gör att helheten fungerar fint. Dessvärre slipper vi inte riktigt undan de värsta typiskt amerikanska inslagen, men det är väl bara att tugga i sig.
Sammanfattningsvis känner jag mig ändå lite överraskad av filmen. Det hade varit så fruktansvärt enkelt att skruva till historien till att bli "dråplig" med tonvis av onödigt sökta skämt och trams. Skönt att det inte blev så.
Wahlbergs karaktär Pete är dock ingen superpappa. Han är inte pappa alls. Han och frun Ellie (Rose Byrne) har en firma ihop där de köper hus i dåligt skick och renoverar dem och säljer vidare. Frågan om att skaffa barn har möjligen varit uppe någon gång men alltid skjutits till framtiden. Pete drar ett skämt om att adoptera ett äldre barn så slipper han känna sig som en gammal farsa. Det föder en tanke hos Ellie.
Snart ger de sig in i fosterfamiljsvärlden där de mer eller mindre möts av en katalog med barn från jobbiga förhållanden som behöver trygga hem. När de fastnar för tonåringen Lizzy (Isabela Moner) får de hennes småsyskon Juan (Gustavo Escobar) och Lita (Julianna Gamiz) på köpet. Plötsligt har det vuxna paret tre barn på halsen och livet blir aldrig det samma igen.
Det är ju inte så svårt att lista ut hur filmen ska utveckla sig. Inledningsvis går det smidigt och bra, vilket är en liten smekmånad innan problem hopar sig. Alla barnen har sina negativa egenskaper. Ministingen Lita är envis och arg, Juan är ledsen, rädd och otursförföljd och tonåringen Lizzy är sur som sin ålder och motsträvig. Pete och Ellie försöker efter bästa förmåga att nå fram till dem, men när barnens biologiska mamma tar kontakt blir förstås ingenting bättre.
Men som sagt, man förstår vart det hela kommer att ta vägen. Det är ju ändå en familjekomedi och de har ju en viss given formel. Det är dock en stundtals riktigt skojig och hela tiden trevlig film vi har att göra med som aldrig blir överdrivet flamsig eller banal, utan finner en plats för allvaret bakom historien. Det blir kanske inte tårdrypande men jag tycker att skildringen på sätt och vis är gripande och det gör att helheten fungerar fint. Dessvärre slipper vi inte riktigt undan de värsta typiskt amerikanska inslagen, men det är väl bara att tugga i sig.
Sammanfattningsvis känner jag mig ändå lite överraskad av filmen. Det hade varit så fruktansvärt enkelt att skruva till historien till att bli "dråplig" med tonvis av onödigt sökta skämt och trams. Skönt att det inte blev så.
EXTRAMATERIALET
Det är en hel drös med featuretter som sammantaget känns lite för mycket. Andemeningen är att berätta om filmens tillkomst utifrån faktumet att Sean Anders gjorde exakt samma sak som filmparet när han och hans fru först blev fosterföräldrar till tre barn som de sedan adopterade. Det görs lite paralleller mellan verkligheten i dikten parallellt med genomgångar av karaktärer och skådespelare och så vidare. Mycket att klicka sig igenom och lite småtjatigt. Det är lätt att zona ut, så att säga.
Utöver det finns det bloopers och bortklippt material, en musikvideo med Isabela Moner som alltså är popartist vid sidan av skådespeleriet, ett frieri under inspelningen och ett kommentarspår för den som verkligen vill sjunka in i filmen.
Utöver det finns det bloopers och bortklippt material, en musikvideo med Isabela Moner som alltså är popartist vid sidan av skådespeleriet, ett frieri under inspelningen och ett kommentarspår för den som verkligen vill sjunka in i filmen.
TRE SAKER
1. Joan Cusack dyker upp i slutet i en liten roll som genom hennes geniala skådespel utvecklar sig till att bli oerhört minnesvärd. Nästan spin-off-läge...
2. En annan lite äldre kvinnlig skådespelare som är med och gläder mig av bara den anledningen är Julie Hagerty som för mig blivit odödlig genom "Titta vi flyger"-filmerna.
3. Det finns ett återkommande skämt som syftar på filmen "The Blind Side" samt en lite mer diskret passning till "Niceville" om man anstränger sig lite.
2. En annan lite äldre kvinnlig skådespelare som är med och gläder mig av bara den anledningen är Julie Hagerty som för mig blivit odödlig genom "Titta vi flyger"-filmerna.
3. Det finns ett återkommande skämt som syftar på filmen "The Blind Side" samt en lite mer diskret passning till "Niceville" om man anstränger sig lite.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
