Värd elva års väntan
FILMEN1975 startade en ny serietidning i Frankrike kallad "Métal Hurlant". Tidningen riktade sig mot vuxna, och innehöll science fiction, fantasy och skräckhistorier av numer legendariska skapare som Mœbius och Richard Corben. Två år senare startade den amerikanska utgåvan kallad "Heavy Metal" som innehöll både eget och franskt material. Tidningen blev mycket inflytelserik, och fanns till och med i två olika svensk utgåvor under 80-talet. 1992 köptes "Heavy Metal" av Kevin Eastman, en av männen bakom "Teenage Mutant Ninja Turtles" (originalserien alltså), och är utgivare av tidningen än idag.
1981 gjorde man "Heavy Metal", den första filmen baserad på ett tiotal historier från tidningen. Den producerades av Ivan Reitman och skådisar som John Candy, Eugene Levy och Harold Ramis gjorde röster. Uppföljaren "Heavy Metal 2000" släpptes inte helt oväntat år 2000, och var baserad på en serieroman av bland annat Eastman. Den första filmen blev hyfsat väl emottagen och har i dag ett visst kultstatus, men den andra filmen sågades.
2008 blev det på nytt tal om en film. Nu hade David Fincher planer på att låta olika regissörer göra varsin av nio historier, och namn som nämndes då var återigen Kevin Eastman, samt James Cameron, Zack Snyder, Gore Verbinski, Guillermo del Toro och en då okänd animatör vid namn Tim Miller. Året efter lades planerna på is då inget bolag ville backa produktionen, och 2011 köpte i stället Robert Rodriguez rättigheterna till "Heavy Metal" åt sig själv.
Fincher och Miller fortsatte att jaga finansiering, men ingen var intresserad av en film. Under tiden blir Miller mest känd som regissören av "Deadpool", och till slut var det Netflix som gav dem pengarna. Så 2019 kom i stället "Love Death + Robots", en serie med 18 kortfilmer gjorda av en mängd olika regissörer och manusförfattare, alla animerade i sin egen stil av animatörer från flera olika länder. Avsnitten har en speltid mellan sex och sjutton minuter, och alla historier handlar på något sätt om just kärlek, död och/eller robotar.
Jag plöjer hela säsongen i ett svep. Jag älskar alla de olika animeringsstilarna. Jag älskar att avsnitten är så korta eller långa som historien kräver, och inte utfyllda eller komprimerade för att passa nån arbiträrt bestämd längd. Inte heller finns det någon ramhistoria eller röd tråd som skaver in. En del historier är lite huvudkliare, men det gör liksom inget för det finns så mycket annat i varje avsnitt att se och tänka på. Det är inte svårt att dra paralleller till "Black Mirror", och jag är bara så glad över att få se science fiction som inte är stöpt i nån standardform och som vågar ta ut svängarna lite utan att bara bli pretentiöst nonsens.
Ursäkta mig, jag ska bara gå i väg och se allt en gång till.
1981 gjorde man "Heavy Metal", den första filmen baserad på ett tiotal historier från tidningen. Den producerades av Ivan Reitman och skådisar som John Candy, Eugene Levy och Harold Ramis gjorde röster. Uppföljaren "Heavy Metal 2000" släpptes inte helt oväntat år 2000, och var baserad på en serieroman av bland annat Eastman. Den första filmen blev hyfsat väl emottagen och har i dag ett visst kultstatus, men den andra filmen sågades.
2008 blev det på nytt tal om en film. Nu hade David Fincher planer på att låta olika regissörer göra varsin av nio historier, och namn som nämndes då var återigen Kevin Eastman, samt James Cameron, Zack Snyder, Gore Verbinski, Guillermo del Toro och en då okänd animatör vid namn Tim Miller. Året efter lades planerna på is då inget bolag ville backa produktionen, och 2011 köpte i stället Robert Rodriguez rättigheterna till "Heavy Metal" åt sig själv.
Fincher och Miller fortsatte att jaga finansiering, men ingen var intresserad av en film. Under tiden blir Miller mest känd som regissören av "Deadpool", och till slut var det Netflix som gav dem pengarna. Så 2019 kom i stället "Love Death + Robots", en serie med 18 kortfilmer gjorda av en mängd olika regissörer och manusförfattare, alla animerade i sin egen stil av animatörer från flera olika länder. Avsnitten har en speltid mellan sex och sjutton minuter, och alla historier handlar på något sätt om just kärlek, död och/eller robotar.
Jag plöjer hela säsongen i ett svep. Jag älskar alla de olika animeringsstilarna. Jag älskar att avsnitten är så korta eller långa som historien kräver, och inte utfyllda eller komprimerade för att passa nån arbiträrt bestämd längd. Inte heller finns det någon ramhistoria eller röd tråd som skaver in. En del historier är lite huvudkliare, men det gör liksom inget för det finns så mycket annat i varje avsnitt att se och tänka på. Det är inte svårt att dra paralleller till "Black Mirror", och jag är bara så glad över att få se science fiction som inte är stöpt i nån standardform och som vågar ta ut svängarna lite utan att bara bli pretentiöst nonsens.
Ursäkta mig, jag ska bara gå i väg och se allt en gång till.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. När du startar serien så slumpar Netflix fram en av fyra olika avsnittsordningar.
2. Topher Grace och Mary Elizabeth Winstead är de enda skådespelare som dyker upp icke-animerade.
3. Det kommer en säsong till! Tjohoo!
2. Topher Grace och Mary Elizabeth Winstead är de enda skådespelare som dyker upp icke-animerade.
3. Det kommer en säsong till! Tjohoo!
HENRIK ANDERSSON (2019-08-23)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
