Tarantinos kärleksbrev/historierevisionism
FILMENDet var en gång en filmmakare som växte upp i Hollywood och lärde sig älska allt som hade med film att göra. Samma filmmakare har sagt att han totalt ska göra tio filmer. Detta är den nionde och den är ett kärleksbrev till Hollywood à la 1969, då gamla Hollywood gick över i nya. Det är även ytterligare en omtolkning av verkliga händelser. Man kan ju gott och väl påstå att Quentin Tarantino, som förstås är filmmakaren i fråga, ändrade på Hitlers öde i "Inglourious Basterds" och i det här fallet är det mordet på skådespelerskan Sharon Tate som omtolkas av Tarantino.
Man kan väl säga att filmen berättar två parallella historier. Den ena är om Sharon Tate (Margot Robbie) som lever ihop med sin tidigare kärlek Jay Sebring (Emile Hirsch) och sin nuvarande man Roman Polanski (Rafal Zawierucha) i ett hus i Hollywood Hills. Tate är på väg att slå igenom ordentligt som skådespelare och så småningom i historien blir hon med barn.
Den andra historien är om skådespelaren i grannhuset, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio). Han är på randen att rankas som föredetting men har gjort en hel del, framför allt på tv där Cliff Booth (Brad Pitt) varit hans stuntman. Numera är Cliff mer av en chaufför och assistent som får ta hand om lite allt möjligt. Det är Cliff som lite senare i historien kommer i kontakt med det hippiekollektiv som leds av Charlie Manson medan Rick Dalton kämpar på med en karriär som sviktar.
Att Tarantino satt den klassiska sagoinledningen i titeln på filmen är förståeligt. Det här är en sagoliknande berättelse om filmbranschen i Hollywood. Det betyder att det finns flera filmer i filmen med emellanåt långa utdrag ur påhittade serier och filmer. Det finns även liten flashbacks, som när Cliff drar sig till minnes varför han fick sparken från ett uppdrag för serien "The Green Hornet". Det här berättandet gör att det blir en viss likhet med "Pulp Fiction".
Det är tydligt att Tarantino verkligen älskade den här perioden. Ingenting har lämnats till slumpen när det gäller detaljerna i allt från miljöer, kläder och radioskval. Musiken och reklamspottarna är genuina och korrekta och en sådan där detalj som verkligen gör skillnad. Filmbranschen är dessutom bra material att göra film på, hur lustigt det än kan låta. En sekvens i filmen som stannade kvar hos mig är när Sharon Tate går och ser sin egen film på en biograf för att njuta av sin insats och i smyg få direkt feedback från de övriga biobesökarna. Det är en charmig sekvens och Margot Robbie är bra i rollen. Brad Pitt och Leonardo DiCaprio gör ett bra par. De fungerar väldigt bra ihop.
En film av Tarantino brukar ha en liten knorr på slutet och i det här fallet innebär det ett ganska rejält stilbrott från resten av filmen som gör mig lite störd. Fram till dess har "Once Upon a Time in Hollywood" varit en film som puttrat på med en del kanske lite väl utdragna partier men som ändå haft en momentum som hållit mig intresserad. Finalen är... något helt annat och jag är inte helt på det klara om jag gillar det inte. Å ena sidan känns det "typiskt Tarantino" men å andra sidan är det onödigt brutalt. Det kanske är en vattendelare.
Lyckligtvis finns det mycket annat att plocka med sig från denna tämligen stjärnspäckade film där flera dessutom spelar stjärnor från förr.
Man kan väl säga att filmen berättar två parallella historier. Den ena är om Sharon Tate (Margot Robbie) som lever ihop med sin tidigare kärlek Jay Sebring (Emile Hirsch) och sin nuvarande man Roman Polanski (Rafal Zawierucha) i ett hus i Hollywood Hills. Tate är på väg att slå igenom ordentligt som skådespelare och så småningom i historien blir hon med barn.
Den andra historien är om skådespelaren i grannhuset, Rick Dalton (Leonardo DiCaprio). Han är på randen att rankas som föredetting men har gjort en hel del, framför allt på tv där Cliff Booth (Brad Pitt) varit hans stuntman. Numera är Cliff mer av en chaufför och assistent som får ta hand om lite allt möjligt. Det är Cliff som lite senare i historien kommer i kontakt med det hippiekollektiv som leds av Charlie Manson medan Rick Dalton kämpar på med en karriär som sviktar.
Att Tarantino satt den klassiska sagoinledningen i titeln på filmen är förståeligt. Det här är en sagoliknande berättelse om filmbranschen i Hollywood. Det betyder att det finns flera filmer i filmen med emellanåt långa utdrag ur påhittade serier och filmer. Det finns även liten flashbacks, som när Cliff drar sig till minnes varför han fick sparken från ett uppdrag för serien "The Green Hornet". Det här berättandet gör att det blir en viss likhet med "Pulp Fiction".
Det är tydligt att Tarantino verkligen älskade den här perioden. Ingenting har lämnats till slumpen när det gäller detaljerna i allt från miljöer, kläder och radioskval. Musiken och reklamspottarna är genuina och korrekta och en sådan där detalj som verkligen gör skillnad. Filmbranschen är dessutom bra material att göra film på, hur lustigt det än kan låta. En sekvens i filmen som stannade kvar hos mig är när Sharon Tate går och ser sin egen film på en biograf för att njuta av sin insats och i smyg få direkt feedback från de övriga biobesökarna. Det är en charmig sekvens och Margot Robbie är bra i rollen. Brad Pitt och Leonardo DiCaprio gör ett bra par. De fungerar väldigt bra ihop.
En film av Tarantino brukar ha en liten knorr på slutet och i det här fallet innebär det ett ganska rejält stilbrott från resten av filmen som gör mig lite störd. Fram till dess har "Once Upon a Time in Hollywood" varit en film som puttrat på med en del kanske lite väl utdragna partier men som ändå haft en momentum som hållit mig intresserad. Finalen är... något helt annat och jag är inte helt på det klara om jag gillar det inte. Å ena sidan känns det "typiskt Tarantino" men å andra sidan är det onödigt brutalt. Det kanske är en vattendelare.
Lyckligtvis finns det mycket annat att plocka med sig från denna tämligen stjärnspäckade film där flera dessutom spelar stjärnor från förr.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av en mängd kortare featuretter som mestadels handlar om filmens miljöer, bilar och kläder. Detta är typexempel på saker som inte kan göras halvhjärtat. De korta featuretterna ger en väldigt bra insyn i hur mycket tid och energi som lagts på att göra allting rätt. Till och med inslaget om bilarna, som i vanliga fall brukar intressera mig ganska lite, är väldigt intressant och givande att se. Även featuretterna om Tarantino och filmfotografen Bob Richardson är givande.
Detta kompletteras av 25 minuter med bortklippt eller förlängt material som är värt att titta på för den som är sugen. Här kan man se några karaktärer som klippts bort, till exempel den högst verkliga Burt Reynolds som här spelades av James Marsden.
Detta kompletteras av 25 minuter med bortklippt eller förlängt material som är värt att titta på för den som är sugen. Här kan man se några karaktärer som klippts bort, till exempel den högst verkliga Burt Reynolds som här spelades av James Marsden.
TRE SAKER
1. Filmen inleds med en tidsmässigt korrekt Universal-logga. Det sätter ett bra avstamp på en gång.
2. Charlie Manson spelas av Damon Herriman. Han gjorde samma roll i "Mindhunter - Säsong 2" och där fick han ganska stor plats. Här är insatsen väldigt liten.
3. Det mesta av Rick Daltons skådespelarinsatser är påhittade till filmen, men i vissa fall har karaktären klipps in i befintliga filmer och tv-serier. Till exempel avsnittet "All the Streets Are Silent" (1965) av serien "The F.B.I.". I verkligheten var det Burt Reynolds som spelade hårdingen som Rick Dalton nu gör.
2. Charlie Manson spelas av Damon Herriman. Han gjorde samma roll i "Mindhunter - Säsong 2" och där fick han ganska stor plats. Här är insatsen väldigt liten.
3. Det mesta av Rick Daltons skådespelarinsatser är påhittade till filmen, men i vissa fall har karaktären klipps in i befintliga filmer och tv-serier. Till exempel avsnittet "All the Streets Are Silent" (1965) av serien "The F.B.I.". I verkligheten var det Burt Reynolds som spelade hårdingen som Rick Dalton nu gör.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
