Tarantino släpper loss the Basterds
FILMENDet är lika bra att få det överstökat på en gång: "Inglourious Basterds" har ingenting med "The Inglorious Bastards" att göra. Okej, titeln är ungefär den samma och båda filmerna handlar om amerikanska soldater som dödar nazister under andra världskriget, men där slutar likheterna. Rent krasst kan man tycka att det är lite svagt av Quentin Tarantino att göra en remake på titeln, men det är väl också förklaringen till varför de stavas olika.
Inglourious Basterds är en samling amerikanska soldater med judiskt ursprung som mördar nazister på löpande band helt utan pardon. De mördade skalperas och de som överlever - endast för att berätta för andra nazister om vad som väntar - märks tydligt upp så att de ska vara lätta att identifiera oavsett om de bränt upp sina uniformer efter krigets slut. Ledare för denna specialstyrka är Aldo Raine (Brad Pitt) som samlat en skara märkliga typer, där de mest utstickande är Donny Donowitz (Eli Roth) som låter sitt baseballträ tala och Hugo Stiglitz (Til Schweiger) som på eget initiativ mördade 13 Gestapomän och var på väg mot döden när han värvades av Inglourious Basterds.
Filmen tar dock sin start ett par år tidigare då den sällsynt sluga och hänsynslösa SS-officiern Hans Landa (Christoph Waltz), även kallad "judejägaren", besöker en liten gård på franska landsbyggden för att leta rätt på en försvunnen familj av judiska mjölkbönder. Det är en tämligen annorlunda öppningsscen, ganska långsam och på sitt eget sätt hotfull. Waltz visar redan här att han är filmens egentliga huvudrollsinnehavare då Landa är en synnerligen välskriven karaktär och som får ofattbart liv genom Waltz exemplariska skådespel. Vilket genombrott!
Landa hittar dock familjen, men dottern Shosanna (Mélanie Laurent) klarar sig undan med nöd och näppe och "Inglourious Basterds" handlar egentligen om när specialstyrkan, Landa och Shosanna strålar samman ett par år senare i Paris.
Så klart känner man igen sin Tarantino. Hans fallenhet för episodiskt berättande, splatterestetik (för detta är inte en film för klenmagade), dialogerna (som denna gång förs på minst tre olika språk - att fransmännen pratar franska och att tyskarna pratar tyska är en snygg och självklar detalj), de oväntade händelserna och sporadiskt återkommande humorn finns alla med i "Inglourious Basterds", men samtidigt kommer filmen med något nytt. Det beskrivande ord som dyker upp i huvudet på mig är att filmen känns mer "vuxen" än hans tidigare verk, och jag drar mig inte för att klassa filmen som hans bästa sedan "Pulp Fiction".
Filmen är lång, två och en halvtimme, men det är ett bra tempo i den som gör att den aldrig känns seg, trots en del väldigt utdragna scener, som dock är utdragna på grund av vad som händer i dem. Filmen är inte oväntat snygg och Tarantino leker i vanlig ordning med formatet och ser till att hålla tittaren alert med avbrott och ovanliga musikval. Det är snyggt och fräscht och underhållande. Det finns egentligen inte något speciellt att klaga på. Det skulle i så fall vara titeln - det är ett coolt uttryck, men Tarantino kunde nog hittat på något mer eget än att stava två ord fel...
Inglourious Basterds är en samling amerikanska soldater med judiskt ursprung som mördar nazister på löpande band helt utan pardon. De mördade skalperas och de som överlever - endast för att berätta för andra nazister om vad som väntar - märks tydligt upp så att de ska vara lätta att identifiera oavsett om de bränt upp sina uniformer efter krigets slut. Ledare för denna specialstyrka är Aldo Raine (Brad Pitt) som samlat en skara märkliga typer, där de mest utstickande är Donny Donowitz (Eli Roth) som låter sitt baseballträ tala och Hugo Stiglitz (Til Schweiger) som på eget initiativ mördade 13 Gestapomän och var på väg mot döden när han värvades av Inglourious Basterds.
Filmen tar dock sin start ett par år tidigare då den sällsynt sluga och hänsynslösa SS-officiern Hans Landa (Christoph Waltz), även kallad "judejägaren", besöker en liten gård på franska landsbyggden för att leta rätt på en försvunnen familj av judiska mjölkbönder. Det är en tämligen annorlunda öppningsscen, ganska långsam och på sitt eget sätt hotfull. Waltz visar redan här att han är filmens egentliga huvudrollsinnehavare då Landa är en synnerligen välskriven karaktär och som får ofattbart liv genom Waltz exemplariska skådespel. Vilket genombrott!
Landa hittar dock familjen, men dottern Shosanna (Mélanie Laurent) klarar sig undan med nöd och näppe och "Inglourious Basterds" handlar egentligen om när specialstyrkan, Landa och Shosanna strålar samman ett par år senare i Paris.
Så klart känner man igen sin Tarantino. Hans fallenhet för episodiskt berättande, splatterestetik (för detta är inte en film för klenmagade), dialogerna (som denna gång förs på minst tre olika språk - att fransmännen pratar franska och att tyskarna pratar tyska är en snygg och självklar detalj), de oväntade händelserna och sporadiskt återkommande humorn finns alla med i "Inglourious Basterds", men samtidigt kommer filmen med något nytt. Det beskrivande ord som dyker upp i huvudet på mig är att filmen känns mer "vuxen" än hans tidigare verk, och jag drar mig inte för att klassa filmen som hans bästa sedan "Pulp Fiction".
Filmen är lång, två och en halvtimme, men det är ett bra tempo i den som gör att den aldrig känns seg, trots en del väldigt utdragna scener, som dock är utdragna på grund av vad som händer i dem. Filmen är inte oväntat snygg och Tarantino leker i vanlig ordning med formatet och ser till att hålla tittaren alert med avbrott och ovanliga musikval. Det är snyggt och fräscht och underhållande. Det finns egentligen inte något speciellt att klaga på. Det skulle i så fall vara titeln - det är ett coolt uttryck, men Tarantino kunde nog hittat på något mer eget än att stava två ord fel...
EXTRAMATERIALET
Massor av extramaterial, men i vanlig Tarantino-ordning inget kommentarspår...
Det finns en hel del småplock att titta på men det mest intressanta är tre förlängda och alternativa scener. Den första av dem är högintressant då vi får ta del av lite regi från Tarantino och sedan se en väldigt lång tagning helt utan klipp. Väldigt intressant.
I filmen finns en propagandafilm som heter "Nation's Pride" som vi här får se i sin sex minuter långa helhet. Den här filmen är faktiskt regisserad av Eli Roth och skildrar hur en ensam nazisoldat gör processen kort med mängder av amerikaner som hamnar på hög.
Därefter följer det enda som kan räknas som en bakomfilm, nämligen ett samtal mellan Tarantino, Brad Pitt och Elvis Mitchell. Här kommer det mesta fram om storyn och karaktärerna. Dessutom berättar Tarantino om en scen han filmade som skulle förklara vad som hände med Shosanna under det treårshopp som är i filmen, men han tyckte inte att den behövdes och han tyckte inte heller att den skulle vara med på DVD:n/blu-ray:n. "Folk får fantisera själva", resonerar Tarantino.
Sen får vi en fejkad making of av "Nation's Pride" där Eli Roth går in i en helt annan roll som "regissören". Rätt kul och fånigt på samma gång.
Original-"Inglorious Bastards" tas upp och vi får äntligen veta hur Tarantino kunde få sno titeln rakt av. Här får vi även se svenske Bo Svenson som gjorde huvudrollen i originalet, och samtligt bli varse om att han även är med i Tarantinos film.
Resten av extramaterialet är diverse småplock.
Det finns en hel del småplock att titta på men det mest intressanta är tre förlängda och alternativa scener. Den första av dem är högintressant då vi får ta del av lite regi från Tarantino och sedan se en väldigt lång tagning helt utan klipp. Väldigt intressant.
I filmen finns en propagandafilm som heter "Nation's Pride" som vi här får se i sin sex minuter långa helhet. Den här filmen är faktiskt regisserad av Eli Roth och skildrar hur en ensam nazisoldat gör processen kort med mängder av amerikaner som hamnar på hög.
Därefter följer det enda som kan räknas som en bakomfilm, nämligen ett samtal mellan Tarantino, Brad Pitt och Elvis Mitchell. Här kommer det mesta fram om storyn och karaktärerna. Dessutom berättar Tarantino om en scen han filmade som skulle förklara vad som hände med Shosanna under det treårshopp som är i filmen, men han tyckte inte att den behövdes och han tyckte inte heller att den skulle vara med på DVD:n/blu-ray:n. "Folk får fantisera själva", resonerar Tarantino.
Sen får vi en fejkad making of av "Nation's Pride" där Eli Roth går in i en helt annan roll som "regissören". Rätt kul och fånigt på samma gång.
Original-"Inglorious Bastards" tas upp och vi får äntligen veta hur Tarantino kunde få sno titeln rakt av. Här får vi även se svenske Bo Svenson som gjorde huvudrollen i originalet, och samtligt bli varse om att han även är med i Tarantinos film.
Resten av extramaterialet är diverse småplock.
TRE SAKER
1. Den handskrivna titeln i början av filmen är så vitt jag förstår Tarantinos handstil från det manus som läckte ut på nätet.
2. Filmen har titelkort, det vill säga "Chapter 1" och så vidare, men dessa har försvunnit till blu-ray-utgåvan och bara ersatts av en svart ruta och en svensk textremsa. Inte så snyggt.
3. Tarantino-favoriten Samuel L. Jackson har en liten roll i filmen, trots att man kanske inte märker det i första taget...
2. Filmen har titelkort, det vill säga "Chapter 1" och så vidare, men dessa har försvunnit till blu-ray-utgåvan och bara ersatts av en svart ruta och en svensk textremsa. Inte så snyggt.
3. Tarantino-favoriten Samuel L. Jackson har en liten roll i filmen, trots att man kanske inte märker det i första taget...
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Brad Pitt (19)
Brad Pitt (19)
