Årets stora vinnare är värd sina priser
FILMENÅrets stora Guldbaggevinnare är inte på svenska. Den utspelar sig inte i Sverige och innehåller heller inte någon svensk skådespelare. Det sista är i och för sig en ren spekulation, men jag skulle tro att alla är georgiska aktörer. Filmens manusförfattare och regissör Levan Akin har rötter i Georgien, men är född i Sverige. Akin har tidigare bland annat gjort "Cirkeln" och tv-serier som "Livet i Fagervik", "Anno 1790" och "Äkta människor". Svenska regissörer till ickesvenskspråkiga filmer i andra länder är ju inte ovanligt, men det som gör "And Then We Danced" till en Guldbaggelämplig film är att det är (bland annat) svenska produktionsbolag som gjort filmen. Det som gör den till en Guldbaggevinnande film är att den är väldigt bra.
Vi befinner oss i Georgien på ett dansinstitut där unga människor lär sig gregoriansk dans. "Det finns ingen sexualitet i gregoriansk dans!" säger den stenhårda läraren när vår huvudperson Merab (Levan Gelbakhiani) inte dansar tillräckligt rakt och stelt med sin danspartner sedan tioårsåldern, Mary (Ana Javakishvili). Vad än Merab gör, får han inte lärarens godkännande, och han blir temporärt utbytt mot inhopparen Irakli (Bachi Valishvili) som minsann dansar som en stelopererad träregel, precis som man ska.
Merab är verkligen vår huvudperson. Varenda scen berättas ur hans synvinkel. När de dagliga danspassen är över går han till restaurangjobbet och kommer hem med några dricksmynt i fickan. Han bor med sin struliga bror, också med i dansgruppen, deras sömniga mamma och gnälliga mormor. De har de väldigt knapert. En dag är strömmen urkopplad, men på något magiskt sätt lyckas Merabs bror fixa det. Troligtvis inte på ett speciellt lagligt vis.
Merab kämpar på och när National Georgian Ensemble letar efter en ersättare blir han utvald att gör audition, men vägen dit är lång och får sig en riktig törn när han kärar ned sig i Irakli. I ett extremt homofobt land som Georgien är detta förstås helt otänkbart och Merab riskerar allting: sitt förhållande med Mary, familjens heder och sina egna chanser som dansare i det finaste av fina sammanhang.
Ibland är det lätt för en recensent att dra till med "som en blandning av X och Y" och ska jag göra det är det "Call me by your name" och "Whiplash" jag tänker på. Den första för kärlekshistorien och den andra för sammanhanget (och finalen). Men "And Then We Danced" är en film som står helt och hållet på sina egna ben och bjuder in till en värld som jag inte alls känner till. En tuff kulturyttringskildring, ja, det är kanske inte unikt, men den georgiska basen är helt ny för mig.
Det finns en sekvens i filmen när Merab och några av hans närmaste åker långt bort för att fira Mary hos hennes familj under några dagar. I en scen sjunger den äldre generationen en stämningsfull låt som få alla närvarandes totala fokus. Låten är inte textad, men jag önskar att den hade varit det för jag vill så gärna veta vad det är som griper tag i alla.
I ärlighetens namn var jag lite gnällig under Guldbaggegalan när "And Then We Danced" vann så mycket priser. Filmen kändes inte tillräckligt svensk för mig (vilket givetvis låter som något snudd på rasistiskt, men det är verkligen inte så jag menar) men nu när jag sett den, inser jag att den är väl värd alla sina priser. Väldigt bra.
Vi befinner oss i Georgien på ett dansinstitut där unga människor lär sig gregoriansk dans. "Det finns ingen sexualitet i gregoriansk dans!" säger den stenhårda läraren när vår huvudperson Merab (Levan Gelbakhiani) inte dansar tillräckligt rakt och stelt med sin danspartner sedan tioårsåldern, Mary (Ana Javakishvili). Vad än Merab gör, får han inte lärarens godkännande, och han blir temporärt utbytt mot inhopparen Irakli (Bachi Valishvili) som minsann dansar som en stelopererad träregel, precis som man ska.
Merab är verkligen vår huvudperson. Varenda scen berättas ur hans synvinkel. När de dagliga danspassen är över går han till restaurangjobbet och kommer hem med några dricksmynt i fickan. Han bor med sin struliga bror, också med i dansgruppen, deras sömniga mamma och gnälliga mormor. De har de väldigt knapert. En dag är strömmen urkopplad, men på något magiskt sätt lyckas Merabs bror fixa det. Troligtvis inte på ett speciellt lagligt vis.
Merab kämpar på och när National Georgian Ensemble letar efter en ersättare blir han utvald att gör audition, men vägen dit är lång och får sig en riktig törn när han kärar ned sig i Irakli. I ett extremt homofobt land som Georgien är detta förstås helt otänkbart och Merab riskerar allting: sitt förhållande med Mary, familjens heder och sina egna chanser som dansare i det finaste av fina sammanhang.
Ibland är det lätt för en recensent att dra till med "som en blandning av X och Y" och ska jag göra det är det "Call me by your name" och "Whiplash" jag tänker på. Den första för kärlekshistorien och den andra för sammanhanget (och finalen). Men "And Then We Danced" är en film som står helt och hållet på sina egna ben och bjuder in till en värld som jag inte alls känner till. En tuff kulturyttringskildring, ja, det är kanske inte unikt, men den georgiska basen är helt ny för mig.
Det finns en sekvens i filmen när Merab och några av hans närmaste åker långt bort för att fira Mary hos hennes familj under några dagar. I en scen sjunger den äldre generationen en stämningsfull låt som få alla närvarandes totala fokus. Låten är inte textad, men jag önskar att den hade varit det för jag vill så gärna veta vad det är som griper tag i alla.
I ärlighetens namn var jag lite gnällig under Guldbaggegalan när "And Then We Danced" vann så mycket priser. Filmen kändes inte tillräckligt svensk för mig (vilket givetvis låter som något snudd på rasistiskt, men det är verkligen inte så jag menar) men nu när jag sett den, inser jag att den är väl värd alla sina priser. Väldigt bra.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det georgiska språket låter annorlunda. Som en före detta del av Sovjetunionen hade jag förväntat mig något som liknar ryska ,men det låter mer asiatiskt i mina öron. De har även ett eget skriftspråk som påminner lite om thai.
2. Den populärmusik som spelas i filmen är svensk och från olika generationer - ABBA och Robyn.
3. Fyra Guldbaggar blev det: Bästa film, Bästa manliga huvudroll (Levan Gelbakhiani), Bästa manuskript (Levan Akin) och Bästa foto (Lisabi Fridell). Utöver dessa har filmen även - i skrivandets stund - vunnit ytterligare 17 priser runt om i världen.
2. Den populärmusik som spelas i filmen är svensk och från olika generationer - ABBA och Robyn.
3. Fyra Guldbaggar blev det: Bästa film, Bästa manliga huvudroll (Levan Gelbakhiani), Bästa manuskript (Levan Akin) och Bästa foto (Lisabi Fridell). Utöver dessa har filmen även - i skrivandets stund - vunnit ytterligare 17 priser runt om i världen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
