Parodi och seriöst på samma gång?
FILMEN"Ska någon göra en coverskiva på oss så gör vi den bäst själva". Ungefär så sa Kiss-basisten Gene Simmons i början av 1990-talet när ämnet kom på tal. Detta gjorde att han och kollegan Paul valde ut låtar/artister, producerade och till och med spelade som kompband på en låt på det som sedan blev den officiella hyllningsplattan "Kiss my ass". Anledningen till att jag tar upp det här i en recension av en "Star Trek"-serie är att det finns en parallell.
"Star Trek: Lower Decks" är ett till lika delar fräscht, roligt och komplicerat tillskott till franchisen. Det är den första animerade "Star Trek"-serien sedan det sena 1970-talets "Star Trek: The Animated Series" och det är också den första renodlade komediserien i franchisen. För mig är det dock inte helt okomplicerat att ta in serien – dels för att den är officiell canon och dels för att det samtidigt är en parodi på klassisk "Star Trek". I likhet med Kiss-logiken ovan så kan man förstås hävda att franchiseägarna kan materialet bäst och därmed torde kunna göra den bästa parodin. Å andra sidan är parodier en slags tolkning i grunden och då kanske det är bättre om man har lite distans till det som ska tolkas. Parodin är det dock inga fel på, i stället känns beslutet att göra serien till canon som ett felbeslut. Jag får inte riktigt ihop att skruvade, överdrivna saker kan samsas med seriösare saker i samma "verklighet". Jag önskar att man valt mellan de två.
Man kan förenklat säga att serien vilar på frågan om vilka det är som egentligen ser till att skeppen fungerar. Alltså de dagliga rutinerna, de oglamourösa och technobabbel-fria uppgifterna som städning, inventering och liknande. Vem tömmer papperskorgen i konferensrummet? Vem organiserar skeppets förråd av självförslutande spindelbultar? Vem skrubbar toaletterna?
Välkommen till de nedre däcken! Här bor och trängs de lägst rankade besättningsmedlemmarna i trånga utrymmen med sovplatser i korridorernas väggar. Det är de som får ta hand om tråkigt slitgöra. Här återfinns seriens huvudkaraktärer. De två i fokus denna säsong är också två extrema motsatser. Dels den pedantiske och plikttrogne Brad Boimler som alltid följer regelboken till punkt och pricka och som tar sig an de värsta dödgrävaruppgifterna med samma vansinniga entusiasm. Han vet om att han är en kugge i maskineriet och han älskar det. Dels har vi Beckett Mariner, en speedad men högst kompetent tjej som lever till synes för vad som för stunden känns bäst. Hon älskar att driva med Brad och hamnar ständigt i konflikt med överordnade för sin slappa attityd.
Till dessa två har man adderat Orion-tjejen D’Vana Tendi som till en början agerar guide för tittarna genom sin överdrivna nyfikenhet om allting ombord. Den fjärde pusselbiten är Sam Rutherford och det är han som är det närmaste den här serien kommer en robot bland huvudkaraktärerna. Sam har nämligen nyligen fått ett cyborgimplantat som ger honom både en avancerad hjälpdator och en hel del extraminne inne i huvudet.
Säsongen är sprängfylld med blinkningar och skruvade tagningar på kända "Star Trek"-inslag. Ett av de roligare exemplen är när Rutherford skapar en slags assistent på holodecket i form av Badgey (se Tre saker) vars utseende är baserat på kommunikationsbrickan alla bär på bröstet. Efter en attack på skeppet uppstår ett fel på holodecket och den glada och hjälpsamma Badgey förvandlas, såklart, till en mordgalen psykopat. Badgey får sedan återkomma i säsongsavslutningen och det finns stor potential i figuren som en återkommande skurk. Jag hoppas att vi inte har sett det sista av honom.
Två saker överraskar mig, en positiv och en negativ. Positivt är att det, främst under säsongens andra halva, fokuseras så hårt på karaktärsutvecklingen. När den explosiva finalen är över har fler än bara de fyra huvudkaraktärerna gjort ordentliga resor i sina liv, och det hade jag inte väntat mig. Negativt är seriens höga tempo. För mig som gärna vill få tid att låta tankar studsa runt och mogna blir det i det närmaste utmattande att se flera avsnitt på raken. Repliker och händelser formligen smattrar fram i dubbla hastigheten utan någon intention om paus. När jag ser avsnitt för andra eller tredje gången upptäcker jag saker jag inte noterat tidigare. Kanske är det inte så konstigt då avsnitten endast är 25 minuter och det är mycket som ska klämmas in. Men bortsett från det och problematiken med att vara både parodi och seriös canon på samma gång, så är det här en riktigt lyckad första säsong för "Star Treks" första komediserie. Det ska bli kul att se vilken väg de tar med säsong två.
"Star Trek: Lower Decks" är ett till lika delar fräscht, roligt och komplicerat tillskott till franchisen. Det är den första animerade "Star Trek"-serien sedan det sena 1970-talets "Star Trek: The Animated Series" och det är också den första renodlade komediserien i franchisen. För mig är det dock inte helt okomplicerat att ta in serien – dels för att den är officiell canon och dels för att det samtidigt är en parodi på klassisk "Star Trek". I likhet med Kiss-logiken ovan så kan man förstås hävda att franchiseägarna kan materialet bäst och därmed torde kunna göra den bästa parodin. Å andra sidan är parodier en slags tolkning i grunden och då kanske det är bättre om man har lite distans till det som ska tolkas. Parodin är det dock inga fel på, i stället känns beslutet att göra serien till canon som ett felbeslut. Jag får inte riktigt ihop att skruvade, överdrivna saker kan samsas med seriösare saker i samma "verklighet". Jag önskar att man valt mellan de två.
Man kan förenklat säga att serien vilar på frågan om vilka det är som egentligen ser till att skeppen fungerar. Alltså de dagliga rutinerna, de oglamourösa och technobabbel-fria uppgifterna som städning, inventering och liknande. Vem tömmer papperskorgen i konferensrummet? Vem organiserar skeppets förråd av självförslutande spindelbultar? Vem skrubbar toaletterna?
Välkommen till de nedre däcken! Här bor och trängs de lägst rankade besättningsmedlemmarna i trånga utrymmen med sovplatser i korridorernas väggar. Det är de som får ta hand om tråkigt slitgöra. Här återfinns seriens huvudkaraktärer. De två i fokus denna säsong är också två extrema motsatser. Dels den pedantiske och plikttrogne Brad Boimler som alltid följer regelboken till punkt och pricka och som tar sig an de värsta dödgrävaruppgifterna med samma vansinniga entusiasm. Han vet om att han är en kugge i maskineriet och han älskar det. Dels har vi Beckett Mariner, en speedad men högst kompetent tjej som lever till synes för vad som för stunden känns bäst. Hon älskar att driva med Brad och hamnar ständigt i konflikt med överordnade för sin slappa attityd.
Till dessa två har man adderat Orion-tjejen D’Vana Tendi som till en början agerar guide för tittarna genom sin överdrivna nyfikenhet om allting ombord. Den fjärde pusselbiten är Sam Rutherford och det är han som är det närmaste den här serien kommer en robot bland huvudkaraktärerna. Sam har nämligen nyligen fått ett cyborgimplantat som ger honom både en avancerad hjälpdator och en hel del extraminne inne i huvudet.
Säsongen är sprängfylld med blinkningar och skruvade tagningar på kända "Star Trek"-inslag. Ett av de roligare exemplen är när Rutherford skapar en slags assistent på holodecket i form av Badgey (se Tre saker) vars utseende är baserat på kommunikationsbrickan alla bär på bröstet. Efter en attack på skeppet uppstår ett fel på holodecket och den glada och hjälpsamma Badgey förvandlas, såklart, till en mordgalen psykopat. Badgey får sedan återkomma i säsongsavslutningen och det finns stor potential i figuren som en återkommande skurk. Jag hoppas att vi inte har sett det sista av honom.
Två saker överraskar mig, en positiv och en negativ. Positivt är att det, främst under säsongens andra halva, fokuseras så hårt på karaktärsutvecklingen. När den explosiva finalen är över har fler än bara de fyra huvudkaraktärerna gjort ordentliga resor i sina liv, och det hade jag inte väntat mig. Negativt är seriens höga tempo. För mig som gärna vill få tid att låta tankar studsa runt och mogna blir det i det närmaste utmattande att se flera avsnitt på raken. Repliker och händelser formligen smattrar fram i dubbla hastigheten utan någon intention om paus. När jag ser avsnitt för andra eller tredje gången upptäcker jag saker jag inte noterat tidigare. Kanske är det inte så konstigt då avsnitten endast är 25 minuter och det är mycket som ska klämmas in. Men bortsett från det och problematiken med att vara både parodi och seriös canon på samma gång, så är det här en riktigt lyckad första säsong för "Star Treks" första komediserie. Det ska bli kul att se vilken väg de tar med säsong två.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I "Lower Decks" har Klingons återigen det klassiska utseende vi vant oss vid, pre-"Discovery". Visserligen kan det tillskrivas det faktum att serien utspelas i slutet av "Star Trek: The Next Generation"-eran men det bidrar ändå initialt till förvirringen kring Klingonrasens olika utseenden.
2. Det går att dra paralleller mellan "The Next Generations" Moriarty – en holodeckkaraktär som blir medveten om att han är en holodeckkaraktär – och Rutherfords holodeckassistent Badgey. Båda skapas för att hjälpa till att lösa problem och båda blir självmedvetna på kuppen. Skillnaden är att Moriarty egentligen inte var ond utan mest kämpade för sin existens. Hittills har jag svårt att hitta några förmildrande omständigheter kring Badgeys agerande. Badgey är för övrigt en blinkning till Microsofts hånade och bespottade Officeassistent Clippit.
3. Den här serien, liksom "Star Trek: Picard", går att streama på Amazon Prime här i Sverige. Det återstår dock att se hur länge och om även kommande säsonger kommer att visas där efter att Paramount+ haft Sverigepremiär den 25 mars. Paramount är som bekant bolaget som äger rättigheterna till franchisen och i USA har de här serierna erbjudits exklusivt på Paramount+ föregångare CBS All Access. "Star Trek" har dock inte nämnts alls i pressmaterialet kring lanseringen.
2. Det går att dra paralleller mellan "The Next Generations" Moriarty – en holodeckkaraktär som blir medveten om att han är en holodeckkaraktär – och Rutherfords holodeckassistent Badgey. Båda skapas för att hjälpa till att lösa problem och båda blir självmedvetna på kuppen. Skillnaden är att Moriarty egentligen inte var ond utan mest kämpade för sin existens. Hittills har jag svårt att hitta några förmildrande omständigheter kring Badgeys agerande. Badgey är för övrigt en blinkning till Microsofts hånade och bespottade Officeassistent Clippit.
3. Den här serien, liksom "Star Trek: Picard", går att streama på Amazon Prime här i Sverige. Det återstår dock att se hur länge och om även kommande säsonger kommer att visas där efter att Paramount+ haft Sverigepremiär den 25 mars. Paramount är som bekant bolaget som äger rättigheterna till franchisen och i USA har de här serierna erbjudits exklusivt på Paramount+ föregångare CBS All Access. "Star Trek" har dock inte nämnts alls i pressmaterialet kring lanseringen.
THOMAS HELSING (2021-03-05)
KOMMENTARER -
Läs kommentarer (1)
DELA ELLER TIPSA
Streamat
