Punkigt ursprung till Disneyskurken
FILMENDisney fortsätter att göra live-action av animationsklassiker och fortsätter också att göra filmer om sina skurkar. Tidigare har vi sett Maleficent i två filmer och nu är det dags för ännu en larger than life-figur att komma till liv: Cruella de Vil (Emma Stone), som var antagonisten i "Pongo och de 101 dalmatinerna" (1961) . Nu är det ju inte första gången vi ser en live-action-variant av karaktären, men den här filmen berättar hennes tidigare okända ursprungshistoria.
I inledningen ser vi hur flickan Estella med det tvåfärgade håret växer upp ensam med sin mamma Catherine (Emily Beecham). Estella är speciell och har ett temperament som växlar och mamman säger att hon ska hålla Cruella tillbaka och vara Estella hela tiden. Men trots det får Estella prick efter prick i skolan och till slut måste hon byta skola. Mor och dotter tar sitt pick och pack och far mot London. På väg dit stannar de till vid en stor herrgård där Catherine ska be om hjälp och trots att Estella ombeds stanna i bilen kan hon inte låta bli att kliva ut och titta på de fantastiska kreationerna festdeltagarna som anländer till herrgården har på sig. Det leder dessvärre till ett kaos som slutar enormt tragiskt när tre dalmatiner knuffar ned Catherine från en klippa och hon faller mot sin död. Föräldralös tar sig Estella till London där hon träffar de lika föräldralösa busfröna Jasper och Horace.
Cut to: Tio år senare lever Estella på att genomföra olika invecklade stöldkupper tillsammans med sina kamrater (Joel Fry och Paul Walter Hauser). Estella får utlopp för sin talang när hon skapar kostymer åt gänget, men drömmer hela tiden om något annat bortom stölderna. Till exempel att jobba på modevaruhuset Liberty. Det fixar Jasper åt henne och hon får verkligen börja från botten - det vill säga genom att skrubba personaltoaletten med väldigt liten chans till avancemang. Men så småningom ska hon bli uppmärksammad av baronessan, en inflytelserik modeikon (Emma Thompson) och få jobb hos henne. Men hon ska också snart bli varse om att det var baronessans herrgård de besökte för tio år sedan och det finns anledning för Estella att hämnas och för det behöver hos släppa fram Cruella.
Det finns förstås ingen gammal bakgrundshistoria till Cruella de Vil utan det här är påkommet nu och jag tycker att det är en fullt naturlig komplettering till den bild av karaktären som kommit fram tidigare. Visst, så här kunde det ha gått till, och de förklaringar som läggs fram som sedermera leder till karaktärens definitiva form känns vettiga.
Emma Stone hanterar skickligt dualiteten i figuren. Först genom att vara Estella och bara låta Cruella titta fram och sedan genom att faktiskt låta Cruella ta över och "spela" Estella när det passar. Det blir lite mer än att bara göra en karaktär rakt upp och ned. Sen är det frågan om Emma Stone bleknar bredvid den andra Emmas insats som baronessan. Det känns nästan så. Det måste varit extremt roligt för Thompson att göra en genomvidrig, dryg, elak men ändå fantastisk karaktär som baronessan.
"Pongo och de 101 dalmatinerna" utspelade sig i övergången 40-50-tal men här lägger vi på ett par decennier. Genom att flytta huvuddelen av historien till att utspela sig i mitten av 70-talet kan man dra nytta av den tidens mode, musik och allmänna stil. Här finns influenser av både glamrock och punk och det passar väl in med karaktären.
Med det sagt är "Cruella" en ganska lyckad karaktärsutveckling. Filmen tenderar att bli aningens lång med sina 135 minuter och kanske skulle den tajtats ned med 20 minuter eller så. Men som sagt: ganska lyckad och en visuellt mycket underhållande film.
I inledningen ser vi hur flickan Estella med det tvåfärgade håret växer upp ensam med sin mamma Catherine (Emily Beecham). Estella är speciell och har ett temperament som växlar och mamman säger att hon ska hålla Cruella tillbaka och vara Estella hela tiden. Men trots det får Estella prick efter prick i skolan och till slut måste hon byta skola. Mor och dotter tar sitt pick och pack och far mot London. På väg dit stannar de till vid en stor herrgård där Catherine ska be om hjälp och trots att Estella ombeds stanna i bilen kan hon inte låta bli att kliva ut och titta på de fantastiska kreationerna festdeltagarna som anländer till herrgården har på sig. Det leder dessvärre till ett kaos som slutar enormt tragiskt när tre dalmatiner knuffar ned Catherine från en klippa och hon faller mot sin död. Föräldralös tar sig Estella till London där hon träffar de lika föräldralösa busfröna Jasper och Horace.
Cut to: Tio år senare lever Estella på att genomföra olika invecklade stöldkupper tillsammans med sina kamrater (Joel Fry och Paul Walter Hauser). Estella får utlopp för sin talang när hon skapar kostymer åt gänget, men drömmer hela tiden om något annat bortom stölderna. Till exempel att jobba på modevaruhuset Liberty. Det fixar Jasper åt henne och hon får verkligen börja från botten - det vill säga genom att skrubba personaltoaletten med väldigt liten chans till avancemang. Men så småningom ska hon bli uppmärksammad av baronessan, en inflytelserik modeikon (Emma Thompson) och få jobb hos henne. Men hon ska också snart bli varse om att det var baronessans herrgård de besökte för tio år sedan och det finns anledning för Estella att hämnas och för det behöver hos släppa fram Cruella.
Det finns förstås ingen gammal bakgrundshistoria till Cruella de Vil utan det här är påkommet nu och jag tycker att det är en fullt naturlig komplettering till den bild av karaktären som kommit fram tidigare. Visst, så här kunde det ha gått till, och de förklaringar som läggs fram som sedermera leder till karaktärens definitiva form känns vettiga.
Emma Stone hanterar skickligt dualiteten i figuren. Först genom att vara Estella och bara låta Cruella titta fram och sedan genom att faktiskt låta Cruella ta över och "spela" Estella när det passar. Det blir lite mer än att bara göra en karaktär rakt upp och ned. Sen är det frågan om Emma Stone bleknar bredvid den andra Emmas insats som baronessan. Det känns nästan så. Det måste varit extremt roligt för Thompson att göra en genomvidrig, dryg, elak men ändå fantastisk karaktär som baronessan.
"Pongo och de 101 dalmatinerna" utspelade sig i övergången 40-50-tal men här lägger vi på ett par decennier. Genom att flytta huvuddelen av historien till att utspela sig i mitten av 70-talet kan man dra nytta av den tidens mode, musik och allmänna stil. Här finns influenser av både glamrock och punk och det passar väl in med karaktären.
Med det sagt är "Cruella" en ganska lyckad karaktärsutveckling. Filmen tenderar att bli aningens lång med sina 135 minuter och kanske skulle den tajtats ned med 20 minuter eller så. Men som sagt: ganska lyckad och en visuellt mycket underhållande film.
EXTRAMATERIALET
De två inledande featuretterna avhandlar skådespelararna parvis - de två Emmorna och Joel Fry och Paul Walter Hause som Cruellas sidekicks. Föga oväntat glider dessa featuretter in i det sedvanliga och tröttsamma kärleksbombandet. Ja, vi fattar att det är HELT OTROLIGT att jobba mer den och den...
Ett liknande kärleksbombande fortsätter i nästföljande två featuretter som handlar om filmens kostymer och scenografi. Och de är absolut värda att lyfta fram. En film som handlar till viss del om modeskapande kräver förstås något extra och de rejäla scenbyggena verkar haft en positiv effekt på skådespelarna jämfört med gröna skärmar.
Lite om filmens hundar är också med innan vi landar i en kort genomgång av referenser och passningar till den animerade fortsättningen från 1961. Väldigt kul att de små detaljerna bortom det uppenbara.
Lite blooperstrams och bortklippt material rundar av extramaterialspaketet.
Ett liknande kärleksbombande fortsätter i nästföljande två featuretter som handlar om filmens kostymer och scenografi. Och de är absolut värda att lyfta fram. En film som handlar till viss del om modeskapande kräver förstås något extra och de rejäla scenbyggena verkar haft en positiv effekt på skådespelarna jämfört med gröna skärmar.
Lite om filmens hundar är också med innan vi landar i en kort genomgång av referenser och passningar till den animerade fortsättningen från 1961. Väldigt kul att de små detaljerna bortom det uppenbara.
Lite blooperstrams och bortklippt material rundar av extramaterialspaketet.
TRE SAKER
1. En uppföljare är mer eller mindre utannonserad och kommer väl om några år.
2. 1996 och 2000 gjordes två live-action-filmer ("101 dalmatiner" och "102 dalmatiner") med Glenn Close i rollen som Cruella de Vil. Glenn Close är en av den här filmens producenter.
3. Musiken i filmen känns nästan som den är plockad från någon sorts standardkatalog med 60-70-talsmusik, till exempel "Time of the Season" (The Zombies), "These Boots Are Made for Walkin'" (Nancy Sinatra), "Feeling Good" (Nina Simone), "Livin' Thing" (Electric Light Orchestra), "One Way or Another" (Blondie), "Should I Stay or Should I Go" (The Clash) och "Sympathy for the Devil" (The Rolling Stones), för att nämna några av de mest kända låtarna. Men jag klagar inte - musiken passar bra in i filmen och det är tydligt att vissa låtar lagts där de ligger för att förstärka det som händer i berättelsen.
2. 1996 och 2000 gjordes två live-action-filmer ("101 dalmatiner" och "102 dalmatiner") med Glenn Close i rollen som Cruella de Vil. Glenn Close är en av den här filmens producenter.
3. Musiken i filmen känns nästan som den är plockad från någon sorts standardkatalog med 60-70-talsmusik, till exempel "Time of the Season" (The Zombies), "These Boots Are Made for Walkin'" (Nancy Sinatra), "Feeling Good" (Nina Simone), "Livin' Thing" (Electric Light Orchestra), "One Way or Another" (Blondie), "Should I Stay or Should I Go" (The Clash) och "Sympathy for the Devil" (The Rolling Stones), för att nämna några av de mest kända låtarna. Men jag klagar inte - musiken passar bra in i filmen och det är tydligt att vissa låtar lagts där de ligger för att förstärka det som händer i berättelsen.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
