Fint och välgjort drama
FILMENDetta drama från 1987 är en av den franske regissören Louis Malles sista filmer. Det utspelas på en fransk internatskola under andra världskriget, och följer vardagen hos i huvudsak eleven Julien och hans judiske kompis Jean. Den senare går i skolan under falskt namn och göms av lärarna undan nazisterna som ockuperar landet. Detta scenario var självupplevt av Malle, och sålunda är filmen en självbiografisk betraktelse av killarnas liv.
"Vi ses igen barn" är en mycket snygg film. Fotot är både vackert och har en autentisk känsla, vilket tillåter åskådaren att helt uppslukas av den värld som Malle byggt upp. Som tittare blir man lite av en fluga på väggen genom den episodiska storyn, som i första hand fokuserar på relationen mellan de båda huvudpersonerna. Det blir en del slående konfrontationer mellan barn- och vuxenvärlden, där karaktärerna, trots att de befinner sig mitt i händelsernas centrum, har svårt att se hur saker kan bli som de blir. Mest talande blir detta när Julien, som nyss upptäckt att Jean inte är vem han utger sig för att vara, inte begriper vilken fara han sätter sin vän i genom att fråga ut honom om detta.
En film där majoriteten av ensemblen utgörs av barn löper alltid risken att plågas av ganska kasst skådespeleri. Här verkar castingagenterna dock gjort ett förbannat bra jobb, då jag aldrig stördes av några dåliga insatser.
Trots vardagsskildringen blir filmen aldrig tråkig, och det ständigt underliggande hotet från nazisterna bidrar till att ge handlingen en viss spänningsfaktor. Och även om det är mycket känslor och en del sorgliga scener är "Vi ses igen barn" inte särskilt sentimental, då kameran hela tiden registrerar händelserna ur ett strikt objektivt perspektiv.
I slutänden imponeras jag av hur enkelt jag sugits med i historien, och med vilken lätthet jag engagerat mig i karaktärernas öden. Det finns inte så mycket mer att säga än att "Vi ses igen barn" är en mycket fin och välgjord film, som trots sin anspråkslöshet lyckas både beröra och underhålla.
"Vi ses igen barn" är en mycket snygg film. Fotot är både vackert och har en autentisk känsla, vilket tillåter åskådaren att helt uppslukas av den värld som Malle byggt upp. Som tittare blir man lite av en fluga på väggen genom den episodiska storyn, som i första hand fokuserar på relationen mellan de båda huvudpersonerna. Det blir en del slående konfrontationer mellan barn- och vuxenvärlden, där karaktärerna, trots att de befinner sig mitt i händelsernas centrum, har svårt att se hur saker kan bli som de blir. Mest talande blir detta när Julien, som nyss upptäckt att Jean inte är vem han utger sig för att vara, inte begriper vilken fara han sätter sin vän i genom att fråga ut honom om detta.
En film där majoriteten av ensemblen utgörs av barn löper alltid risken att plågas av ganska kasst skådespeleri. Här verkar castingagenterna dock gjort ett förbannat bra jobb, då jag aldrig stördes av några dåliga insatser.
Trots vardagsskildringen blir filmen aldrig tråkig, och det ständigt underliggande hotet från nazisterna bidrar till att ge handlingen en viss spänningsfaktor. Och även om det är mycket känslor och en del sorgliga scener är "Vi ses igen barn" inte särskilt sentimental, då kameran hela tiden registrerar händelserna ur ett strikt objektivt perspektiv.
I slutänden imponeras jag av hur enkelt jag sugits med i historien, och med vilken lätthet jag engagerat mig i karaktärernas öden. Det finns inte så mycket mer att säga än att "Vi ses igen barn" är en mycket fin och välgjord film, som trots sin anspråkslöshet lyckas både beröra och underhålla.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Varken Gaspard Manesse, som gestaltar Julien, eller Raphael Fejtö, som spelar Jean, fick efter "Vi ses igen barn" några vidare skådespelarkarriärer. Fejtö har dock blivit framgångsrik som barnboksförfattare.
2. Filmen är lyckligtvis inte märkt av det modemässigt vulgära 80-tal den är inspelad under, utan känns hyfsat tidlös.
3. Jag måste berömma Atlantic för de fina omslagen till både denna film och "Hiss till galgen", också av Louis Malle. Även om utgåvorna är "bare bones" vad gäller extramaterial, ökar de snygga förpackningarna genast lusten att se filmerna.
2. Filmen är lyckligtvis inte märkt av det modemässigt vulgära 80-tal den är inspelad under, utan känns hyfsat tidlös.
3. Jag måste berömma Atlantic för de fina omslagen till både denna film och "Hiss till galgen", också av Louis Malle. Även om utgåvorna är "bare bones" vad gäller extramaterial, ökar de snygga förpackningarna genast lusten att se filmerna.
JOEL FORNBRANT (2007-12-26)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
