Mästerverket fullbordas och avslutas
FILMENIbland när man ser en tv-serie känner man att det som berättas inom ramen för en säsong är fullt tillräckligt. Det som ska sägas har sagts och det räcker så. Så var fallet med säsong 1 av Ricky Gervais "After Life". De sex avsnitten kändes som en helhet som inte behövde fortsätta. Men responsen på serien var så bra att det var omöjligt för Gervais att inte skriva mer. Och lyckligtvis hade han mer att säga. Säsong 2 tog historien vidare och kändes också som en helhet. Det kunde ha varit tack och hej där, men det fanns lite mer att berätta innan Gervais själv tyckte att det var dags att sätta punkt.
Och det gör han här. Det är ingen tvekan om att den sista scenen är det definitiva slutet på serien, vilket känns både sorgligt och skönt på samma gång. Lite som hur "After Life" känns.
För nytillkomna läsare är det alltså en berättelse om änklingen Tony (Gervais) som tappat all glädje efter sin fru Lisas (Kerry Godliman) bortgång i cancer. Allt är piss och det enda som får honom att orka leva ännu en dag är möjligheterna till att sprida sarkasmer, de många videoklippen som finns sparade på Lisa, alkohol och trogna hunden Brandi. Under seriens gång har vi insett att Tony egentligen är en godhjärtad man som när det verkligen krisar är någon folk i hans omgivning kan lita på. Det finns trots allt vissa människor han tolererar, som sköterskan Emma (Ashley Jensen) som tog hand om Tonys pappa på ett äldreboende. De har en tajt relation som inte är mer än en vänskap. Emma vet att hon inte kan ersätta Lisa och Tony har ingen avsikt att ersätta henne.
Tony är inte ensam om att må piss. Egentligen borde serien heta "Folk med ångest" som Fredrik Backmans roman för i princip alla karaktärer drar på sitt bagage. Det handlar uteslutande om att känna sig som en förlorare, att vara ensam eller att inte räcka till. Jag tycker att Gervais utvecklat flera av bikaraktärerna avsevärt till denna sista säsong.
Även om det finns ett oerhört tungt allvar i serien, om den avgrundsdjupa sorgen efter en närståendes död, så är det ju också en brutalt rolig serie med emellanåt väldigt grov humor och dräpande svärta. Mixen är kanske lite märklig men jag gillar det.
Jag vill inte säga för mycket om var serien tar vägen men så mycket kan jag säga att slutet är välskrivet och tjusigt. Det är gjort med en fingertoppskänsla som är väldigt sann mot karaktärerna och seriens känsla. Med andra ord fullbordas och avslutas Gervais mästerverk. Tillsammans med de två tidigare säsongerna har vi nu en helhet på 18 halvtimmesavsnitt som jag gärna ser igen och skrattar och gråter åt.
Och det gör han här. Det är ingen tvekan om att den sista scenen är det definitiva slutet på serien, vilket känns både sorgligt och skönt på samma gång. Lite som hur "After Life" känns.
För nytillkomna läsare är det alltså en berättelse om änklingen Tony (Gervais) som tappat all glädje efter sin fru Lisas (Kerry Godliman) bortgång i cancer. Allt är piss och det enda som får honom att orka leva ännu en dag är möjligheterna till att sprida sarkasmer, de många videoklippen som finns sparade på Lisa, alkohol och trogna hunden Brandi. Under seriens gång har vi insett att Tony egentligen är en godhjärtad man som när det verkligen krisar är någon folk i hans omgivning kan lita på. Det finns trots allt vissa människor han tolererar, som sköterskan Emma (Ashley Jensen) som tog hand om Tonys pappa på ett äldreboende. De har en tajt relation som inte är mer än en vänskap. Emma vet att hon inte kan ersätta Lisa och Tony har ingen avsikt att ersätta henne.
Tony är inte ensam om att må piss. Egentligen borde serien heta "Folk med ångest" som Fredrik Backmans roman för i princip alla karaktärer drar på sitt bagage. Det handlar uteslutande om att känna sig som en förlorare, att vara ensam eller att inte räcka till. Jag tycker att Gervais utvecklat flera av bikaraktärerna avsevärt till denna sista säsong.
Även om det finns ett oerhört tungt allvar i serien, om den avgrundsdjupa sorgen efter en närståendes död, så är det ju också en brutalt rolig serie med emellanåt väldigt grov humor och dräpande svärta. Mixen är kanske lite märklig men jag gillar det.
Jag vill inte säga för mycket om var serien tar vägen men så mycket kan jag säga att slutet är välskrivet och tjusigt. Det är gjort med en fingertoppskänsla som är väldigt sann mot karaktärerna och seriens känsla. Med andra ord fullbordas och avslutas Gervais mästerverk. Tillsammans med de två tidigare säsongerna har vi nu en helhet på 18 halvtimmesavsnitt som jag gärna ser igen och skrattar och gråter åt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Sedan förra säsongen har jag sett Joe Wilkinson som spelar brevbäraren Pat i otaliga YouTube-klipp från brittiska tv-program som "8 Out of 10 Cats Does Countdown" och "Taskmaster" där han är helt otrolig.
2. Det är svårt att inte nämna David Earl som hoardern Brian Gittins, en roll Earl gör alldeles för bra. Lustigt nog spelar Earl ofta karaktärer som heter Brian, även med efternamnet Gittins. Det måste finnas någon förklaring till det.
3. Joni Mitchells "Both Sides, Now" nämns och spelas under en nyckelscen. En otrolig låt, inte minst i Mitchells egen nyinspelning från 2000, som även figurerar i en nyckelscen i "Love Actually".
2. Det är svårt att inte nämna David Earl som hoardern Brian Gittins, en roll Earl gör alldeles för bra. Lustigt nog spelar Earl ofta karaktärer som heter Brian, även med efternamnet Gittins. Det måste finnas någon förklaring till det.
3. Joni Mitchells "Both Sides, Now" nämns och spelas under en nyckelscen. En otrolig låt, inte minst i Mitchells egen nyinspelning från 2000, som även figurerar i en nyckelscen i "Love Actually".
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
