Den sämsta chefen följer artistdrömmen
FILMENTidernas mest pinsamma kontorsman är tillbaka i sitt ursprungsutförande igen. David Brent, Ricky Gervais odödliga karaktär, klev in i tv-rutorna 2001 och fick tittarna att skruva på sig åt en man som lyckades vara både taktlös, pinsam och plump utan att förstå det själv och i stället tro att han var både en underhållande kompis och en utmärkt chef på samma gång.
Succén med "The Office" ynglade av sig i lokala verisoner över hela världen. Den amerikanska varianten, vars DVD-utgivning i Sverige tragiskt nog slutade abrupt efter fem av de nio säsongerna, blev en riktigt bra cover som utvecklade sin egen version bra. I Sverige fick vi "Kontoret" som inte riktigt tog fart trots att man använde en redan etablerad karaktär i Brent-rollen ("Solsidans" Ove Sundberg).
När vi nu återser David Brent är han säljare på fältet men han är framför allt redo att ta världen (nåja) med storm med sin musik. Redan i originalserien fick vi veta att han hade haft bandet Foregone Conclusion och producerat egen musik. Nu är han den enda kvarvarande medlemmen i bandet och har fyllt upp alla vakanta platser med hyrbara och kompetenta musiker och dessutom lagt till rapparen Dom Johnson (Doc Brown) som ung (och för all del "svart) fägring i paketet. Det är dags för den stora turnén, som visserligen har en del luckor fortfarande och faktiskt inte är så långt bort från hemmet i Slough som man kan tro, men det är ändå dags. Dags för genombrottet!
Eller? Ja, det går kanske inte så som David Brent har önskat, men är han medveten om det eller håller han bara en fasad mot tv-teamet som än en gång valt att följa honom?
Ricky Gervais har i sina produktioner alltid haft en ganska sorglig och melankolisk underton i botten under skämten och pinsamhetsfaktorn. Den är givetvis närvarande i högsta grad här och ger ett lite illavarslande molande i magen om man stannar till lite och tänker på vad man faktiskt ser. Att Brent var en tragisk figur visste vi redan för dryga femton år sedan men just hur tragisk är han egentligen?
Det jag kan tycka är lite knepigt så här i efterhand är att filmen ger ungefär samma konklusion till karaktären David Brent som "The Office" julspecial gjorde 2003. Brent hade då lämnat sin chefsposition på Wernham Hogg och hittade något slags hopp i slutet av historien. Precis så är det här med en sorts komplettering i den här märkliga artistdrömmen som inte är i närheten av att gå i uppfyllelse. Ur den synvinkeln känns det inte som filmen ger något nytt, utan bara mer av samma vara. Vilket fungerar ganska bra.
Vad som dock är bra är låtarna i filmen. Visserligen är de textmässigt banala och emellanåt oerhört tveksamma (hyllningslåten till handikappade träffar inte helt rätt) men musikaliskt är det kompetent skrivna och framförda låtar. Det gör förstås att man sympatiserar med Brent i det sista. Jag menar, han kan ju inte rå för att han är som han är.
Succén med "The Office" ynglade av sig i lokala verisoner över hela världen. Den amerikanska varianten, vars DVD-utgivning i Sverige tragiskt nog slutade abrupt efter fem av de nio säsongerna, blev en riktigt bra cover som utvecklade sin egen version bra. I Sverige fick vi "Kontoret" som inte riktigt tog fart trots att man använde en redan etablerad karaktär i Brent-rollen ("Solsidans" Ove Sundberg).
När vi nu återser David Brent är han säljare på fältet men han är framför allt redo att ta världen (nåja) med storm med sin musik. Redan i originalserien fick vi veta att han hade haft bandet Foregone Conclusion och producerat egen musik. Nu är han den enda kvarvarande medlemmen i bandet och har fyllt upp alla vakanta platser med hyrbara och kompetenta musiker och dessutom lagt till rapparen Dom Johnson (Doc Brown) som ung (och för all del "svart) fägring i paketet. Det är dags för den stora turnén, som visserligen har en del luckor fortfarande och faktiskt inte är så långt bort från hemmet i Slough som man kan tro, men det är ändå dags. Dags för genombrottet!
Eller? Ja, det går kanske inte så som David Brent har önskat, men är han medveten om det eller håller han bara en fasad mot tv-teamet som än en gång valt att följa honom?
Ricky Gervais har i sina produktioner alltid haft en ganska sorglig och melankolisk underton i botten under skämten och pinsamhetsfaktorn. Den är givetvis närvarande i högsta grad här och ger ett lite illavarslande molande i magen om man stannar till lite och tänker på vad man faktiskt ser. Att Brent var en tragisk figur visste vi redan för dryga femton år sedan men just hur tragisk är han egentligen?
Det jag kan tycka är lite knepigt så här i efterhand är att filmen ger ungefär samma konklusion till karaktären David Brent som "The Office" julspecial gjorde 2003. Brent hade då lämnat sin chefsposition på Wernham Hogg och hittade något slags hopp i slutet av historien. Precis så är det här med en sorts komplettering i den här märkliga artistdrömmen som inte är i närheten av att gå i uppfyllelse. Ur den synvinkeln känns det inte som filmen ger något nytt, utan bara mer av samma vara. Vilket fungerar ganska bra.
Vad som dock är bra är låtarna i filmen. Visserligen är de textmässigt banala och emellanåt oerhört tveksamma (hyllningslåten till handikappade träffar inte helt rätt) men musikaliskt är det kompetent skrivna och framförda låtar. Det gör förstås att man sympatiserar med Brent i det sista. Jag menar, han kan ju inte rå för att han är som han är.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det inledande skämtet där David Brent döljer årtalet 2000 genom att mummelhosta över det är direkt taget från Christopher Guests "A Mightly Wind" där Fred Ward gör en liknande döljning. Guest och Gervais är kompisar och stölden får väl anses vara en liten passning eller hyllning.
2. Mellan "The Office" och den här filmen återsåg vi David Brent i kortfilmen "The Return of Brent" (2013) i vilken vi först stiftade bekantskap med rapparen Dom Johnson och låten "Equality Street".
3. Jag kan tycka att det är lite trist att inte någon annan karaktär från "The Office" är med, inte ens i en liten cameo. Det hade varit ganska enkelt att ha med någon i publiken på någon av spelningarna.
2. Mellan "The Office" och den här filmen återsåg vi David Brent i kortfilmen "The Return of Brent" (2013) i vilken vi först stiftade bekantskap med rapparen Dom Johnson och låten "Equality Street".
3. Jag kan tycka att det är lite trist att inte någon annan karaktär från "The Office" är med, inte ens i en liten cameo. Det hade varit ganska enkelt att ha med någon i publiken på någon av spelningarna.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
Ricky Gervais (10)
Ricky Gervais (10)
