Lite av en återhämtning trots allt
FILMENEtt problem med populära tv-serier baserade på böcker är att de så småningom kommer till en punkt där det inte finns en skriven förlaga att följa och i stället tar de egna vägar som kanske inte alltid är de rätta. Margaret Atwoods bok "Tjänarinnas berättelse" kom 1985 och när jag skummar plotten på den så antar jag att den åtminstone täcker den första säsongen av serien och kanske lite mer. Men sen kom det inga fler böcker förrän häromåret, 2019, då Atwood gav ut "Gileads döttrar" som jag inte direkt kan se att tv-serien berört. Alltså har "The Handmaid's Tale" ganska tidigt valt en egen väg och tuffat på i fem säsonger.
Personligen har jag tyckt att serien trampat vatten och stuckit iväg åt helt fel håll redan någonstans vid säsong 3 och jag ska ärligt säga att när jag plikttroget tittat på en ny säsong har jag hoppats att det blir den sista. Så även med denna femte omgång, men inte heller den ger ett slut på historien. Dock ska jag, lite med hatten i handen, erkänna att säsongen leder fram till en konklusion som ändå känns klyftig på något vis. Även om vägen dit är lite bökig.
Säsong 4 slutade med att June (Elisabeth Moss) och flera andra tidigare tjänarinnor brutalt tog sin hämnd på Fred Waterford (Joseph Fiennes) genom att helt enkelt slå ihjäl honom och hänga upp kroppen publikt. June erkänner dådet för sina närmaste och för myndigheterna, men det rättsliga efterspelet blir totalt odramatiskt. I och med att mordet skett i det ingenmansland som ligger mellan Gilead/USA och Kanada så anser inte den Kanadensiska polisen att något mord begåtts.
Den gravida Serena Joy Waterford (Yvonne Strahovski) är inte helt nöjd med detta och ser till att Fred mot all förmodan från en statsmannamässig och tv-sänd begravning i Gilead i vilken hon tar emot blommor väldigt tydligt från Junes dotter Hannah (Jordana Blake). Serena vet uppenbarligen vilket sår hon ska peta i för att det ska göra som ondast i June, innan hon skickas tillbaka till Kanada för att jobba på Gileads kulturcentrum i Toronto. June blir förstås vansinnig, vilket är en ganska typisk beskrivning av hur karaktären utvecklats de senaste säsongerna. Jag gillar det inte och jag tycker faktiskt inte att Moss spelar just den här sidan av June överdrivet trovärdigt.
June och Serena är två motpoler men under säsongens gång ska deras relation stötas och blötas och faktiskt förändras till något annat. Men parallellt har June börjat tveka över livet i Kanada tillsammans med sin man Luke (O-T Fagbenle). Det enda de vill är att återförenas med dottern, men hur ska det gå till? En möjlighet kommer via "Gileads arkitekt", Joseph Lawrence (Bradley Whitford) - en av seriens mest komplexa karaktärer, som erbjuder June plats i en sorts fristad han vill bygga upp i Gilead, men Luke tvekar. Men när livet i Kanada börjar bli allt hårdare för de flyktingar som de är, finns det snart inget val för dem.
En del av mig har verkligen tröttnat på serien och dess speciella och intima bildspråk med softade närbilder och den utveckling serien tagit, samtidigt som en annan del av mig ändå gillar hur den här säsongen utvecklar sig under de tio avsnitten. Från att önska att den borde avslutas snabbast möjligt blir jag ändå lite spänd över var den ska ta vägen härnäst och om serien kan få en tillfredsställande konklusion i den sjätte och sista säsongen. Jag känner lustigt nog ett visst hopp för framtiden, men sen får det banne mig räcka!
Personligen har jag tyckt att serien trampat vatten och stuckit iväg åt helt fel håll redan någonstans vid säsong 3 och jag ska ärligt säga att när jag plikttroget tittat på en ny säsong har jag hoppats att det blir den sista. Så även med denna femte omgång, men inte heller den ger ett slut på historien. Dock ska jag, lite med hatten i handen, erkänna att säsongen leder fram till en konklusion som ändå känns klyftig på något vis. Även om vägen dit är lite bökig.
Säsong 4 slutade med att June (Elisabeth Moss) och flera andra tidigare tjänarinnor brutalt tog sin hämnd på Fred Waterford (Joseph Fiennes) genom att helt enkelt slå ihjäl honom och hänga upp kroppen publikt. June erkänner dådet för sina närmaste och för myndigheterna, men det rättsliga efterspelet blir totalt odramatiskt. I och med att mordet skett i det ingenmansland som ligger mellan Gilead/USA och Kanada så anser inte den Kanadensiska polisen att något mord begåtts.
Den gravida Serena Joy Waterford (Yvonne Strahovski) är inte helt nöjd med detta och ser till att Fred mot all förmodan från en statsmannamässig och tv-sänd begravning i Gilead i vilken hon tar emot blommor väldigt tydligt från Junes dotter Hannah (Jordana Blake). Serena vet uppenbarligen vilket sår hon ska peta i för att det ska göra som ondast i June, innan hon skickas tillbaka till Kanada för att jobba på Gileads kulturcentrum i Toronto. June blir förstås vansinnig, vilket är en ganska typisk beskrivning av hur karaktären utvecklats de senaste säsongerna. Jag gillar det inte och jag tycker faktiskt inte att Moss spelar just den här sidan av June överdrivet trovärdigt.
June och Serena är två motpoler men under säsongens gång ska deras relation stötas och blötas och faktiskt förändras till något annat. Men parallellt har June börjat tveka över livet i Kanada tillsammans med sin man Luke (O-T Fagbenle). Det enda de vill är att återförenas med dottern, men hur ska det gå till? En möjlighet kommer via "Gileads arkitekt", Joseph Lawrence (Bradley Whitford) - en av seriens mest komplexa karaktärer, som erbjuder June plats i en sorts fristad han vill bygga upp i Gilead, men Luke tvekar. Men när livet i Kanada börjar bli allt hårdare för de flyktingar som de är, finns det snart inget val för dem.
En del av mig har verkligen tröttnat på serien och dess speciella och intima bildspråk med softade närbilder och den utveckling serien tagit, samtidigt som en annan del av mig ändå gillar hur den här säsongen utvecklar sig under de tio avsnitten. Från att önska att den borde avslutas snabbast möjligt blir jag ändå lite spänd över var den ska ta vägen härnäst och om serien kan få en tillfredsställande konklusion i den sjätte och sista säsongen. Jag känner lustigt nog ett visst hopp för framtiden, men sen får det banne mig räcka!
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Elisabeth Moss har regisserat tre av de tio avsnitten. Hon debuterade i den rollen med två avsnitt i förra säsongen.
2. Jag ser också att Bradley Whitford regisserat ett avsnitt. De scener när han och Moss spelar mot varandra är förstås rent godis för ett "Vita huset"-fan som jag.
3. Redan 1990 gjordes en långfilm av Margaret Atwoods bok. Filmaffischen ger intrycket av att det handlar om mjukporr - se själva. Passa även på att se den tidstypiska trailern!
2. Jag ser också att Bradley Whitford regisserat ett avsnitt. De scener när han och Moss spelar mot varandra är förstås rent godis för ett "Vita huset"-fan som jag.
3. Redan 1990 gjordes en långfilm av Margaret Atwoods bok. Filmaffischen ger intrycket av att det handlar om mjukporr - se själva. Passa även på att se den tidstypiska trailern!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
