Både konstnärlig och lite konstig
FILMENAtt mor och dotter (eller för den delen far och son) spelar samma karaktär i olika åldrar är förstås inte helt ovanligt men det är alltid kul när det kan göras eftersom det ändå har en effektfull poäng. Nu tycker jag kanske inte att Tora Hallström är en kopia av sin mamma Lena Olin (jag har ju trots allt sett filmer med Olin i ungefär samma ålder som dottern är i nu) men jag kan absolut köpa dem som konstnären Hilma af Klint i olika åldrar.
Även om namnet Hilma af Klint inte direkt skriker "Sverige" var hon i allra högsta grad svensk. Hon föddes 26 oktober 1862 i Solna församling, Stockholms län och dog fem dagar innan sin 82-årsdag. Filmen berättas dock på engelska, men har likt Branagh-Wallander svenska skyltar, tidningar, brev och så vidare (och en liten sång på svenska) vilket skapar en svårsmält språkkrock som det tar lite tid att acceptera. Hade jag fått bestämma hade jag förstås velat ha filmen på svenska, men det finns väl förstås någon internationell tanke med filmen. Vilket är förståeligt eftersom som Hilma af Klint fick ett internationellt genombrott långt efter sin död.
Enkelt beskrivet var hon en svensk kvinna som inte riktigt levde som svenska kvinnor gjorde eller skulle göra innan sekelskiftet. Hon drevs av en vetenskaplig tanke om att skildra världen och en tidig personlig förlust var en annan faktor som påverkade hennes konstnärskap. Hon utbildade sig på "Fruntimmersavdelningen" vid Konstakademien i Stockholm och bildade så småningom den spiritistiska gruppen De Fem och andligheten skulle snart inspirera hennes målande på ett helt nytt sätt där hon bara blev ett verktyg mellan andarna och duken. Resultatet blev färgstarka, symboliskt laddade mönster och motiv vars egentliga innebörd ingen visste om eller förstod. Hilma af Klint var före sin tid.
Det här blev en ganska konstig recension. I grund och botten är det en ganska typisk biografifilm signerad Lasse Hallström om en högst verklig person som föddes för 160 år sedan, men som än i dag har utställningar i de finaste salongerna. Konst är fascinerande. Det är så uppenbart att Hilmas målningar inte hade en samtidiga publik, vilket är det som gör henne så unik. Hennes process är kanske inte väldigt märkvärdig men jag gillar ändå hur den skildras, hur ett uttryck växer fram. Det är inte lika klockrent gjort som i "Pollock" där Jackson Pollock av en slump dräller lite färg och kommer på en helt unik teknik, men det är ändå något visst i hur något kreativt och avgörande sker.
Delar av filmen berättas som det som jag uppfattar som magisk realism med lite inslag av animationer. Om man under denna rubrik även ska sätta de fullkomligt urusla greenscreen-sekvenserna där skådespelare infogats i gamla kolorerade miljöbilder från Stockholm låter jag vara osagt. Det kan ju vara ett sätt att skriva sig fri från dessa undermåliga specialeffekter.
Det är i sin helhet en bra film, men också lite konstig. På gott och ont.
Även om namnet Hilma af Klint inte direkt skriker "Sverige" var hon i allra högsta grad svensk. Hon föddes 26 oktober 1862 i Solna församling, Stockholms län och dog fem dagar innan sin 82-årsdag. Filmen berättas dock på engelska, men har likt Branagh-Wallander svenska skyltar, tidningar, brev och så vidare (och en liten sång på svenska) vilket skapar en svårsmält språkkrock som det tar lite tid att acceptera. Hade jag fått bestämma hade jag förstås velat ha filmen på svenska, men det finns väl förstås någon internationell tanke med filmen. Vilket är förståeligt eftersom som Hilma af Klint fick ett internationellt genombrott långt efter sin död.
Enkelt beskrivet var hon en svensk kvinna som inte riktigt levde som svenska kvinnor gjorde eller skulle göra innan sekelskiftet. Hon drevs av en vetenskaplig tanke om att skildra världen och en tidig personlig förlust var en annan faktor som påverkade hennes konstnärskap. Hon utbildade sig på "Fruntimmersavdelningen" vid Konstakademien i Stockholm och bildade så småningom den spiritistiska gruppen De Fem och andligheten skulle snart inspirera hennes målande på ett helt nytt sätt där hon bara blev ett verktyg mellan andarna och duken. Resultatet blev färgstarka, symboliskt laddade mönster och motiv vars egentliga innebörd ingen visste om eller förstod. Hilma af Klint var före sin tid.
Det här blev en ganska konstig recension. I grund och botten är det en ganska typisk biografifilm signerad Lasse Hallström om en högst verklig person som föddes för 160 år sedan, men som än i dag har utställningar i de finaste salongerna. Konst är fascinerande. Det är så uppenbart att Hilmas målningar inte hade en samtidiga publik, vilket är det som gör henne så unik. Hennes process är kanske inte väldigt märkvärdig men jag gillar ändå hur den skildras, hur ett uttryck växer fram. Det är inte lika klockrent gjort som i "Pollock" där Jackson Pollock av en slump dräller lite färg och kommer på en helt unik teknik, men det är ändå något visst i hur något kreativt och avgörande sker.
Delar av filmen berättas som det som jag uppfattar som magisk realism med lite inslag av animationer. Om man under denna rubrik även ska sätta de fullkomligt urusla greenscreen-sekvenserna där skådespelare infogats i gamla kolorerade miljöbilder från Stockholm låter jag vara osagt. Det kan ju vara ett sätt att skriva sig fri från dessa undermåliga specialeffekter.
Det är i sin helhet en bra film, men också lite konstig. På gott och ont.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Jag gillar att Hilma af Klints verk, ofta väldigt stora målningar, har återskapats till filmen.
2. Om man vill se några av hennes verk på riktigt kan man bege sig till Moderna Museet i Stockholm där det finns ett rum tillägnat henne i den permanenta utställningen. Verken, som förvaltas av Stiftelsen Hilma af Klints Verk, byts ut regelbundet.
3. Lite enkelt detektivarbete säger mig att filmen är inspelad i både Sverige och Litauen. Dock verkar Göteborg fått föreställa Stockholm om jag förstått det rätt.
2. Om man vill se några av hennes verk på riktigt kan man bege sig till Moderna Museet i Stockholm där det finns ett rum tillägnat henne i den permanenta utställningen. Verken, som förvaltas av Stiftelsen Hilma af Klints Verk, byts ut regelbundet.
3. Lite enkelt detektivarbete säger mig att filmen är inspelad i både Sverige och Litauen. Dock verkar Göteborg fått föreställa Stockholm om jag förstått det rätt.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Streamat
