Finlands dyraste film någonsin
FILMENPå ett sätt har den likheter med "Arn – Tempelriddaren", för "Vinterkriget" blev ingen internationell framgång och filmbolaget gick i konkurs. "Arn" har väl nått break even vid det här laget men är svenskt navelskåderi som inte fungerar utomlands. Det är lika svårt för en italienare att relatera till de drömska kärleksscenerna på Kinnekulle och Den Stora Svenska Blondinen (eller rödhåriga då, egentligen) som hastigt gästspelar i Mellanöstern – som det är för världen att begripa hur tappra de där handfulla tiotusentalet finländarna var vid det karelska näset under början av andra världskriget.
"Vinterkriget" var en stor kommersiell framgång i Finland 1989, precis som filmatiseringen av Väinnö Linnas "Okänd soldat" var under 1950-talet. Men där "Okänd soldat" är genial och viktig för den tiden, var världen kanske mindre benägen att titta på finsk tapperhet i slutet av 1980-talet, när Gorbatjov redan hade lanserat perestrojka och glasnost. Retroaktiva historier om småstater som satte sig upp mot den röda björnen var inte intressant i en tid när Sovjetimperiet redan hade börjat falla sönder. En pliktskyldig kommentar i filmen om hur de baltiska staterna hanterats känns väldigt 1989 och inte 1939. Varje film som baseras på en tid har sin tid, och ibland är tiden inte den rätta.
Men där Sverige behöver hitta på sina hjältedåd behöver finländarna knappast ta till skrivarstugans dikt för att bevisa något. Det är en dramatisk historia som berättas. Vi får följa bröderna Martti och Paavo Hakala, från den första mobiliseringen i oktober 1939, till det bittra slutet 1940, när ryssarna bröt igenom försvarslinjerna. Vi följer en pluton, som stationeras vid försvarslinjerna vid det karelska näset och får lära oss sådant som alla som kan sin krigsfilm redan vet: 1) Den som behåller lugnet får leva. 2) Lite tur är bra. 3) Tar man av sig hjälmen går det åt helvete. 4) Den som fumlar med geväret blir skjuten. Alla arketyper från krigsfilmsgenren finns med i "Vinterkriget", både episodiskt och i karaktärerna.
Filmen är tre timmar lång. I två av dem väller det fram ryssar. Det är sällan krigsfilm blir så statisk; i stället för att fokusera på att fördjupa historien om bröderna skildras anfall, på anfall, på anfall. Till och med "På västfronten intet nytt" ligger i lä här. Allt det statiska, som ju i och för sig ÄR krig, tar plats och karaktärerna får kliva bakåt. De får korthuggna och fragmentariska repliker, sidohistorierna är lika rationaliserade. Jag känner mig ställd åt sidan.
"Vinterkriget" har nämligen en annan viktig likhet med "Arn". I Sverige kan de allra flesta Guillous historia om den medeltida Carl Hamilton. Och alla som bor i Finland kan sitt vinterkrig. Om regissören inte har förståelse för detta går en icke insatt publik snart vilse, och känner sig snuvad på empatin och känslorna. Vi kan Omaha Beach, vi kan Stilla havs-kriget, vi kan Berlin våren 1945, och vi kan Pearl Harbor. Och vi har sett otaliga skildringar från koncentrationslägren, och om bombningarna av London, och om helvetet i Stalingrad.
Just för att många av de filmerna har haft en folkbildande ton och aldrig förutsatt att publiken ska kunna mer än den kan. Här tycker jag att "Arn" var ett fatalt svenskt filmmisslyckande. Och Pekka Parikkas film om vinterkriget spelar i samma division.
Inte heller är "Vinterkriget" en särskilt bra film, även om den har många fina kvaliteter. Det är lite otacksamt att ge sig på finska vinterkriget för en filmare. Det började med snabb och otillräcklig mobilisering 1939, när Sovjetunionen signalerade att man ville ha tillbaka land "som Finland hade stulit" från kommunisterna under första världskriget, och slutade i en skamlig fred för finska överbefälhavaren Mannerheim.
Det var först i Fortsättningskriget 1941-1944 som de stora dokumenterade hjältedåden ägde rum; tacksamma att iscensätta för en filmmakare. Det är kring fortsättningskriget de bästa finska krigsfilmerna gjorts. Och till de filmerna får vi återkomma till en annan gång.
"Vinterkriget" var en stor kommersiell framgång i Finland 1989, precis som filmatiseringen av Väinnö Linnas "Okänd soldat" var under 1950-talet. Men där "Okänd soldat" är genial och viktig för den tiden, var världen kanske mindre benägen att titta på finsk tapperhet i slutet av 1980-talet, när Gorbatjov redan hade lanserat perestrojka och glasnost. Retroaktiva historier om småstater som satte sig upp mot den röda björnen var inte intressant i en tid när Sovjetimperiet redan hade börjat falla sönder. En pliktskyldig kommentar i filmen om hur de baltiska staterna hanterats känns väldigt 1989 och inte 1939. Varje film som baseras på en tid har sin tid, och ibland är tiden inte den rätta.
Men där Sverige behöver hitta på sina hjältedåd behöver finländarna knappast ta till skrivarstugans dikt för att bevisa något. Det är en dramatisk historia som berättas. Vi får följa bröderna Martti och Paavo Hakala, från den första mobiliseringen i oktober 1939, till det bittra slutet 1940, när ryssarna bröt igenom försvarslinjerna. Vi följer en pluton, som stationeras vid försvarslinjerna vid det karelska näset och får lära oss sådant som alla som kan sin krigsfilm redan vet: 1) Den som behåller lugnet får leva. 2) Lite tur är bra. 3) Tar man av sig hjälmen går det åt helvete. 4) Den som fumlar med geväret blir skjuten. Alla arketyper från krigsfilmsgenren finns med i "Vinterkriget", både episodiskt och i karaktärerna.
Filmen är tre timmar lång. I två av dem väller det fram ryssar. Det är sällan krigsfilm blir så statisk; i stället för att fokusera på att fördjupa historien om bröderna skildras anfall, på anfall, på anfall. Till och med "På västfronten intet nytt" ligger i lä här. Allt det statiska, som ju i och för sig ÄR krig, tar plats och karaktärerna får kliva bakåt. De får korthuggna och fragmentariska repliker, sidohistorierna är lika rationaliserade. Jag känner mig ställd åt sidan.
"Vinterkriget" har nämligen en annan viktig likhet med "Arn". I Sverige kan de allra flesta Guillous historia om den medeltida Carl Hamilton. Och alla som bor i Finland kan sitt vinterkrig. Om regissören inte har förståelse för detta går en icke insatt publik snart vilse, och känner sig snuvad på empatin och känslorna. Vi kan Omaha Beach, vi kan Stilla havs-kriget, vi kan Berlin våren 1945, och vi kan Pearl Harbor. Och vi har sett otaliga skildringar från koncentrationslägren, och om bombningarna av London, och om helvetet i Stalingrad.
Just för att många av de filmerna har haft en folkbildande ton och aldrig förutsatt att publiken ska kunna mer än den kan. Här tycker jag att "Arn" var ett fatalt svenskt filmmisslyckande. Och Pekka Parikkas film om vinterkriget spelar i samma division.
Inte heller är "Vinterkriget" en särskilt bra film, även om den har många fina kvaliteter. Det är lite otacksamt att ge sig på finska vinterkriget för en filmare. Det började med snabb och otillräcklig mobilisering 1939, när Sovjetunionen signalerade att man ville ha tillbaka land "som Finland hade stulit" från kommunisterna under första världskriget, och slutade i en skamlig fred för finska överbefälhavaren Mannerheim.
Det var först i Fortsättningskriget 1941-1944 som de stora dokumenterade hjältedåden ägde rum; tacksamma att iscensätta för en filmmakare. Det är kring fortsättningskriget de bästa finska krigsfilmerna gjorts. Och till de filmerna får vi återkomma till en annan gång.
EXTRAMATERIALET
Finns inget extramaterial, vilket är anmärkningsvärt om man betänker att det är den dyraste filmen som någonsin spelats in i Finland.
TRE SAKER
1. Det var under finska vinterkriget som Molotovcocktailen namngavs. Detta får vi lära oss i en viktig scen. Vjatjeslav Molotov var utrikesminister i Sovjetunionen under andra världskriget. Finländarna använde den framgångsrikt för att förstöra ryska pansarvagnar.
2. Jag saknar de finska knivarna i den här filmen, men det finns en ruskigt bra skyttegravsscen med både kniv och bajonett. Överhuvudtaget är många krigsscener, för sin tid, väldigt närgångna och obehagliga.
3. I vissa ställningar gick det femtio ryssar på varje finländare. Det säger en del om vilken fördel man har som befäst försvarare.
2. Jag saknar de finska knivarna i den här filmen, men det finns en ruskigt bra skyttegravsscen med både kniv och bajonett. Överhuvudtaget är många krigsscener, för sin tid, väldigt närgångna och obehagliga.
3. I vissa ställningar gick det femtio ryssar på varje finländare. Det säger en del om vilken fördel man har som befäst försvarare.
TOBIAS JOHANSSON (2008-05-14)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
