Mycket musik i tidiga Ramel-filmer
FILMENMan önskar ibland att man kunde kliva in i en tidsmaskin och i det här fallet hamna i en biosalong på 50-talet när "Hoppsan!" och "I dur och skur" visades. Humor förändras ju över åren och idag är det lite svårt för mig att skratta åt det som var kul för 50 år sedan. Det finns dock ett undantag i de här filmerna, vilket jag strax återkommer till.
Filmerna är inte speciellt lika till innehållet men till formen är de tämligen lika. Sång- och dansnummer har minst lika stor betydelse som den vanliga plotten. Det är nästan som man skulle kunna kalla filmerna för musikaler och just den här formen är i det närmaste försvunnen på film. I Sverige är det i princip enbart Galenskaparna After Shave som för traditionen vidare.
Den gemensamma faktorn är Povel Ramel, den stora underhållningsmannen, som huvudrollsdebuterade med "I dur och skur" (1953) och gjorde stor succé i biosalongerna där filmen visades i nästan ett helt år. Ramel har dock inte varit med och skrivit filmerna, men ändå kan man känna igen hans speciella humorstil och i de många sångerna är det så klart 100% Ramel med hans typiska texter till medryckande och samtidigt skev jazzmusik.
I "I dur och skur" spelar han dessutom revykungen Sid, vilket så klart borgar för extra många låtar, medan han i "Hoppsan!" (1955) spelar serietecknaren Hubert som dessutom skriver låtar vid sidan av så även där finns det en väg in för musiken i filmen trots att det känns aningens ologiskt med alla dessa avbrott för musik stup i kvarten.
Båda filmerna är farsartade och tämligen röriga. Det är mängder av små sidohistorier som inte riktigt leder någonstans och själva pudelns kärna i historierna är svår att hitta i allt myller. Detta känns dock som produkter av tiden, vilket så klart också sätter sin personliga prägel på historierna. Det är idag omöjligt att tänka sig att någon skulle göra filmer som dessa och det gör dem så klart filmhistoriskt intressanta, även om jag själv skulle ha sett lite tydligare riktlinjer i historierna.
"I dur och skur" är den klart roligare av dem. Det är små ordvitsar och skämt mest hela tiden och en ganska stor dos crazy-humor instoppat. Det finns en scen där ett läckande rör i ett badrum fyller hela lägenheten med vatten men folket i scenen tar ingen notis av detta. En sorts ironisk ignorans som skapar en sjuk kontrast till resten av filmen. Man har också ett stort trumfkort i Martin Ljung som med sin fysiska humor får mig att skratta i varje scen han är med. Han spelar till råga på allt inte mindre än åtta småroller i filmen. Grundhistorien är i alla fall att revykungen Sid har skrivkramp och har en deadline i snar ankomst. En ung kvinna (Alice Babs - ännu en ingång till musiken) anställs för att ta hand om ett gäng oborstade barn som invaderar Sids lägenhet, men det visar sig att hon kan sjunga också vilket blir hans räddning. Ramel gör ytterligare en roll i filmen som tvillingbrodern Filbert vilket öppnar för många förväxlingar av så väl kärlekskranka kvinnor och publik. Man har med ganska lyckat resultat skapat ett antal scener där Ramel för dialog med sig själv
I "Hoppsan!" försökte man sig på en kommentar till en rådande samhällsdebatt kring seriernas dåliga inflytande med våld och snusk. I filmen personifierat av den tillknäppta Lena (Harriet Andersson) som är den som driver frågan ivrigast. Värst av allt är serien "Monstret" som Ramels karaktär Hubert ligger bakom. Han försvarar serien och menar att den missuppfattas. Vad som sedan händer är aningens snurrigt för Hubert hamnar ovetande i en sorts härva där en elak typ som heter Darling (Douglas Håge) vill ha ihjäl honom - detta beroende på att Huberts serie imiterar Darlings olika brott vilket har att göra med att han får sina manus av en liten smått irriterande unge, en "Ståkkhålms"-kis som säger "vajjert!" (kan vara tidernas fulaste ord) i var och varannan mening, som avlyssnar Darlings rum på pensionatet. Samtidigt får Lena hjälp av journalisten Gary (Sven Lindberg) att lösa upp hårknuten och slappna av. Mycket rörigt.
I filmerna dyker en hel del gamla klassiska skådespelare upp som Sigge Fürst, Yvonne Lombard, Olof Thunberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Georg Rydeberg upp, så klart i betydligt yngre upplagor än vad vi kanske är vana att se dem i, och sådant är alltid roligt.
Filmerna är inte speciellt lika till innehållet men till formen är de tämligen lika. Sång- och dansnummer har minst lika stor betydelse som den vanliga plotten. Det är nästan som man skulle kunna kalla filmerna för musikaler och just den här formen är i det närmaste försvunnen på film. I Sverige är det i princip enbart Galenskaparna After Shave som för traditionen vidare.
Den gemensamma faktorn är Povel Ramel, den stora underhållningsmannen, som huvudrollsdebuterade med "I dur och skur" (1953) och gjorde stor succé i biosalongerna där filmen visades i nästan ett helt år. Ramel har dock inte varit med och skrivit filmerna, men ändå kan man känna igen hans speciella humorstil och i de många sångerna är det så klart 100% Ramel med hans typiska texter till medryckande och samtidigt skev jazzmusik.
I "I dur och skur" spelar han dessutom revykungen Sid, vilket så klart borgar för extra många låtar, medan han i "Hoppsan!" (1955) spelar serietecknaren Hubert som dessutom skriver låtar vid sidan av så även där finns det en väg in för musiken i filmen trots att det känns aningens ologiskt med alla dessa avbrott för musik stup i kvarten.
Båda filmerna är farsartade och tämligen röriga. Det är mängder av små sidohistorier som inte riktigt leder någonstans och själva pudelns kärna i historierna är svår att hitta i allt myller. Detta känns dock som produkter av tiden, vilket så klart också sätter sin personliga prägel på historierna. Det är idag omöjligt att tänka sig att någon skulle göra filmer som dessa och det gör dem så klart filmhistoriskt intressanta, även om jag själv skulle ha sett lite tydligare riktlinjer i historierna.
"I dur och skur" är den klart roligare av dem. Det är små ordvitsar och skämt mest hela tiden och en ganska stor dos crazy-humor instoppat. Det finns en scen där ett läckande rör i ett badrum fyller hela lägenheten med vatten men folket i scenen tar ingen notis av detta. En sorts ironisk ignorans som skapar en sjuk kontrast till resten av filmen. Man har också ett stort trumfkort i Martin Ljung som med sin fysiska humor får mig att skratta i varje scen han är med. Han spelar till råga på allt inte mindre än åtta småroller i filmen. Grundhistorien är i alla fall att revykungen Sid har skrivkramp och har en deadline i snar ankomst. En ung kvinna (Alice Babs - ännu en ingång till musiken) anställs för att ta hand om ett gäng oborstade barn som invaderar Sids lägenhet, men det visar sig att hon kan sjunga också vilket blir hans räddning. Ramel gör ytterligare en roll i filmen som tvillingbrodern Filbert vilket öppnar för många förväxlingar av så väl kärlekskranka kvinnor och publik. Man har med ganska lyckat resultat skapat ett antal scener där Ramel för dialog med sig själv
I "Hoppsan!" försökte man sig på en kommentar till en rådande samhällsdebatt kring seriernas dåliga inflytande med våld och snusk. I filmen personifierat av den tillknäppta Lena (Harriet Andersson) som är den som driver frågan ivrigast. Värst av allt är serien "Monstret" som Ramels karaktär Hubert ligger bakom. Han försvarar serien och menar att den missuppfattas. Vad som sedan händer är aningens snurrigt för Hubert hamnar ovetande i en sorts härva där en elak typ som heter Darling (Douglas Håge) vill ha ihjäl honom - detta beroende på att Huberts serie imiterar Darlings olika brott vilket har att göra med att han får sina manus av en liten smått irriterande unge, en "Ståkkhålms"-kis som säger "vajjert!" (kan vara tidernas fulaste ord) i var och varannan mening, som avlyssnar Darlings rum på pensionatet. Samtidigt får Lena hjälp av journalisten Gary (Sven Lindberg) att lösa upp hårknuten och slappna av. Mycket rörigt.
I filmerna dyker en hel del gamla klassiska skådespelare upp som Sigge Fürst, Yvonne Lombard, Olof Thunberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Georg Rydeberg upp, så klart i betydligt yngre upplagor än vad vi kanske är vana att se dem i, och sådant är alltid roligt.
EXTRAMATERIALET
Extramaterial är ungefär likadant på båda filmerna, och mycket repriseras. Bildgallerier, postergallerier och spännande trivia samt välskrivna biografier om utvalda skådespelare i filmerna. Här finns riktigt spännande information som att det till exempel är Sven Lindberg som gör rösten till Sir Väs i "Robin Hood".
TRE SAKER
1. Båda filmerna inleds med parodier på filmvinjetter. I "Hoppsan!" är det Monstret som agerar rytande lejon och i "I dur och skur" ska Martin Ljung sopa på en gong-gong med smått misslyckat resultat.
2. Det tråkigaste med att se sådana här gamla svartvita filmer är att de är så förbaskat grå. Det finns liksom inga kontraster alls, utan allt är jämngrått.
3. Jag har aldrig reflekterat över det tidigare men Martin Ljung är så här i yngre upplaga galet lik Michael "Kramer" Richards! Minspel, kroppsspråk och det klantiga agerandet är på pricken. Skulle man inte veta bättre skulle man kunna tro att just "Kramer" var inspirerad av Ljung!
2. Det tråkigaste med att se sådana här gamla svartvita filmer är att de är så förbaskat grå. Det finns liksom inga kontraster alls, utan allt är jämngrått.
3. Jag har aldrig reflekterat över det tidigare men Martin Ljung är så här i yngre upplaga galet lik Michael "Kramer" Richards! Minspel, kroppsspråk och det klantiga agerandet är på pricken. Skulle man inte veta bättre skulle man kunna tro att just "Kramer" var inspirerad av Ljung!
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Carl-Gustaf Lindstedt (6)
Carl-Gustaf Lindstedt (6)
