Hårlös terror
FILMENEn film om flintskalliga mördarpsykopater låter vare sig speciellt originellt eller spännande, men faktum är att "Blue Sunshine" är både och.
Till synes vanliga människor får huvudvärk, tappar håret och begår besinningslösa våldshandlingar. Ett av utbrotten resulterar i ett antal personers död, och en man vid namn Jerry blir oskyldigt utpekad som mördare. Han lyckas undvika lagens långa arm, och väl på flykt måste han gå till botten med vad som orsakat vansinnet för att rentvå sitt namn. Svaret visar sig finnas i våldsverkarnas gemensamma förflutna, och tycks vara kopplat till en uppkommande politiker med en mörk hemlighet.
Regissören och manusförfattaren Jeff Lieberman har tagit en för sin tid nyskapande premiss, fått till en genuint läskig stämning och gjort en film som är större än summan av dess delar. Den låga budgeten verkar vad gäller fotot till filmens fördel genom att förstärka den råa, nästan dokumentära stil den filmats i. Sjuttiotalskänslan är väldigt påtaglig, och i vissa scener påminns jag om såväl George Romeros "Dawn of the Dead" som David Cronenbergs tidiga filmer. Blod och slafs används dock, till skillnad från nyss nämnda verk, med måtta i "Blue Sunshine", som främst begagnar sig av suggestivt foto och musik samt ett och annat chockmoment för att skapa fasa.
Om filmen bryts ner i beståndsdelar hittar man många detaljer som inte fungerar, eller åtminstone inte borde fungera. Logiska luckor finns så det räcker och bli över, huvudkaraktären Jerry agerar stundtals fullkomligt irrationellt och berättelsen förlitar sig på en mängd lyckliga och olyckliga sammanträffanden för att ta sig framåt.
Jag får känslan av att manuset hade mått bra av hyfsas till ett par extra gånger, men det lustiga är att dessa brister, som skulle räcka för att totalt ta udden av många filmer, på det stora hela känns tämligen oväsentliga. Entusiasmen i berättandet är helt enkelt stark nog överkomma dessa narrativa svaghetstecken. Värre ställt är det dock med filmens upplösning, som inte lyckas vrida upp spänningen de extra par varv som erfordras, utan levererar mer av det man redan sett. Det är möjligt att filmens budget satte gränser för vad man kunde prestera.
Narrativa imperfektioner och ett något livlöst slut till trots är "Blue Sunshine" underhållande, stämningsfull och klart sevärd.
Till synes vanliga människor får huvudvärk, tappar håret och begår besinningslösa våldshandlingar. Ett av utbrotten resulterar i ett antal personers död, och en man vid namn Jerry blir oskyldigt utpekad som mördare. Han lyckas undvika lagens långa arm, och väl på flykt måste han gå till botten med vad som orsakat vansinnet för att rentvå sitt namn. Svaret visar sig finnas i våldsverkarnas gemensamma förflutna, och tycks vara kopplat till en uppkommande politiker med en mörk hemlighet.
Regissören och manusförfattaren Jeff Lieberman har tagit en för sin tid nyskapande premiss, fått till en genuint läskig stämning och gjort en film som är större än summan av dess delar. Den låga budgeten verkar vad gäller fotot till filmens fördel genom att förstärka den råa, nästan dokumentära stil den filmats i. Sjuttiotalskänslan är väldigt påtaglig, och i vissa scener påminns jag om såväl George Romeros "Dawn of the Dead" som David Cronenbergs tidiga filmer. Blod och slafs används dock, till skillnad från nyss nämnda verk, med måtta i "Blue Sunshine", som främst begagnar sig av suggestivt foto och musik samt ett och annat chockmoment för att skapa fasa.
Om filmen bryts ner i beståndsdelar hittar man många detaljer som inte fungerar, eller åtminstone inte borde fungera. Logiska luckor finns så det räcker och bli över, huvudkaraktären Jerry agerar stundtals fullkomligt irrationellt och berättelsen förlitar sig på en mängd lyckliga och olyckliga sammanträffanden för att ta sig framåt.
Jag får känslan av att manuset hade mått bra av hyfsas till ett par extra gånger, men det lustiga är att dessa brister, som skulle räcka för att totalt ta udden av många filmer, på det stora hela känns tämligen oväsentliga. Entusiasmen i berättandet är helt enkelt stark nog överkomma dessa narrativa svaghetstecken. Värre ställt är det dock med filmens upplösning, som inte lyckas vrida upp spänningen de extra par varv som erfordras, utan levererar mer av det man redan sett. Det är möjligt att filmens budget satte gränser för vad man kunde prestera.
Narrativa imperfektioner och ett något livlöst slut till trots är "Blue Sunshine" underhållande, stämningsfull och klart sevärd.
EXTRAMATERIALET
Inklämmt på samma skiva som filmen finns en del intressant bonusmaterial. Till att börja med ett kommentarspår med Lieberman, och även en kortfilm han regisserat. Denna är kallad "The Ringer", har undermålig bild- och ljudkvalitet, men är ändå välkommen på denna skiva eftersom jag aldrig skulle sett den annars. Vidare inkluderas en trettio minuters intervju där Lieberman talar om sin karriär, ett bildgalleri, en filmografi, en originaltrailer för "Blue Sunshine" och slutligen ett trailerpaket för ett helt gäng gamla klassiska skräckfilmer. På det hela taget en mycket bra utgåva för att vara en gammal kultfilm.
TRE SAKER
1. Huvudrollen spelas av Zalman King, som på 90-talet kom att producera den erotiska tv-serien "Red Shoe Diaries", i vilken David Duchovny prövade lyckan innan han gick vidare till "Arkiv X".
2. Musiken i "Blue Sunshine" är mycket bra, och får mig att längta tillbaka till den tid när skräckfilmer inte ansågs behöva marknadsföras med hjälp av en massa trendig skräpmusik.
3. Rykten gör gällande att en remake av "Blue Sunshine" är på gång. Inget arbete verkar dock ha inletts ännu.
2. Musiken i "Blue Sunshine" är mycket bra, och får mig att längta tillbaka till den tid när skräckfilmer inte ansågs behöva marknadsföras med hjälp av en massa trendig skräpmusik.
3. Rykten gör gällande att en remake av "Blue Sunshine" är på gång. Inget arbete verkar dock ha inletts ännu.
JOEL FORNBRANT (2007-07-09)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Barbara Quinn (2)
Barbara Quinn (2)
