Gammal, rå och blodig
FILMENFör att vara gjord 1971 är den italienska "Bay of Blood" rejält blodig, och sålunda långt före sin tid. Tio år senare fungerade den åt som inspiration till den då nya slasher-vågen, något som är lätt att förstå då filmens många mordscener är både innovativa och fantasifullt utförda.
Scenen för blodbadet är egendomen kring en vik, vars rullstolsbundna ägarinna nyligen hittats hängd. Den natursköna platsen står i stark kontrast till de hemskheter som följer när en bitter arvstvist blossar upp mellan släktingar och övriga hänsynslösa spekulanter.
Någon, eller några, har systematiskt ihjäl sina konkurrenter för att kunna bli ny landägare. Karaktärerna är ett brokigt och rakt igenom ett osympatiskt följe, allt från en sexuellt svårdefinierad insektsexpert till en galen spåkvinna och en fiskare med ett tveksamt förhållande till den fångst han drar upp ur viken. Naturligtvis hamnar även en grupp intet ont anande partajande ungdomar i kamrerfrisyrer och tidsenliga polojumprar mitt i krigszonen och sen bär det av.
Manuskriptet är tunt och karaktärerna rena stereotyper, men med en hög body count och fint foto från regissören Mario Bava fyller filmen ut sin speltid väl. Berättelsen känns som något Agatha Christie skulle kunnat hitta på, fast med mer fokus på blodiga detaljer och mindre på själva detetektivpusslandet. Mördarens eller mördarnas identitet avslöjas relativt tidigt, och ingen mustaschprydd belgare är nödvändig för att nysta upp trådarna.
De brutala öden som väntar ensemblen, mestadels bestående av relativt prominent eurotrash, levereras med diverse instrument, allt ifrån knivar, yxor och spjut till bara händer används. Fans av "Fredagen den 13:e"-serien bör vid ett par tillfällen med lätthet kunna se var hockeyfreaket Jason lärde sig sitt hantverk från. För första gången i filmhistorien (?) får vi här även se en bläckfisk tugga på ett lik. Inget av detta går att ta väldigt seriöst, men allt är gjort med glimten i ögat och vetskapen om att så gott som alla karaktärer får vad de förtjänar.
"Bay of Blood" känns varken som en ren giallo eller slasher, men tydligt är att den gjort intryck på bägge genrer. Det är ingen smart film, och inte heller något mästerverk, men den har stil, charm och slår för sin ålder ovanligt hårt. Också dagens avtrubbade skräckfilmsnördar borde kunna få ut något av denna våldsorgie.
Scenen för blodbadet är egendomen kring en vik, vars rullstolsbundna ägarinna nyligen hittats hängd. Den natursköna platsen står i stark kontrast till de hemskheter som följer när en bitter arvstvist blossar upp mellan släktingar och övriga hänsynslösa spekulanter.
Någon, eller några, har systematiskt ihjäl sina konkurrenter för att kunna bli ny landägare. Karaktärerna är ett brokigt och rakt igenom ett osympatiskt följe, allt från en sexuellt svårdefinierad insektsexpert till en galen spåkvinna och en fiskare med ett tveksamt förhållande till den fångst han drar upp ur viken. Naturligtvis hamnar även en grupp intet ont anande partajande ungdomar i kamrerfrisyrer och tidsenliga polojumprar mitt i krigszonen och sen bär det av.
Manuskriptet är tunt och karaktärerna rena stereotyper, men med en hög body count och fint foto från regissören Mario Bava fyller filmen ut sin speltid väl. Berättelsen känns som något Agatha Christie skulle kunnat hitta på, fast med mer fokus på blodiga detaljer och mindre på själva detetektivpusslandet. Mördarens eller mördarnas identitet avslöjas relativt tidigt, och ingen mustaschprydd belgare är nödvändig för att nysta upp trådarna.
De brutala öden som väntar ensemblen, mestadels bestående av relativt prominent eurotrash, levereras med diverse instrument, allt ifrån knivar, yxor och spjut till bara händer används. Fans av "Fredagen den 13:e"-serien bör vid ett par tillfällen med lätthet kunna se var hockeyfreaket Jason lärde sig sitt hantverk från. För första gången i filmhistorien (?) får vi här även se en bläckfisk tugga på ett lik. Inget av detta går att ta väldigt seriöst, men allt är gjort med glimten i ögat och vetskapen om att så gott som alla karaktärer får vad de förtjänar.
"Bay of Blood" känns varken som en ren giallo eller slasher, men tydligt är att den gjort intryck på bägge genrer. Det är ingen smart film, och inte heller något mästerverk, men den har stil, charm och slår för sin ålder ovanligt hårt. Också dagens avtrubbade skräckfilmsnördar borde kunna få ut något av denna våldsorgie.
EXTRAMATERIALET
Stjärnan i denna sedvanliga samling trailrar, biografier och annat krimskrams är en rykande färsk intervju med Mario Bavas son, Lamberto. Bava den yngre var i stora delar behjälplig vid arbetet med filmen och talar snabbt och mycket om sin erfarenheter om "Bay of Blood" under cirka 20 minuter. Karln har mycket intressant att säga, och jag hade gärna sett inslaget vara längre, vilket hade tillåtit högre detaljrikedom. Det finns även en "storyboard to movie comparison", där vi bjuds på några sagolikt fula och odetaljerade scenskisser, totalt meningslöst. Omslaget utlovar även en intervju med specialeffektsnubben Carlo Rambaldi som jag inte hittar på skivan.
TRE SAKER
1. Claudio Volonté, bror till den erkände skådespelaren Gian Maria Volontè (känd från "För en handfull dollar" och "För några få dollar mer"), som spelar fiskaren i "Bay of Blood", avslutade sina dagar på ett tragiskt vis. Han begick självmord i fängelset där han satt dömd för att ha slagit ihjäl en annan människa.
2. Jag blev positivt överraskad av den fina bildkvaliteten på denna utgåva. Ett antal snäpp bättre en den sunkiga vhs-kopia jag förr hade i min ägo.
3. När Christopher Lee såg filmen blev han tydligen förnärmad av det grova våldet och lämnade biosalongen i protest.
2. Jag blev positivt överraskad av den fina bildkvaliteten på denna utgåva. Ett antal snäpp bättre en den sunkiga vhs-kopia jag förr hade i min ägo.
3. När Christopher Lee såg filmen blev han tydligen förnärmad av det grova våldet och lämnade biosalongen i protest.
JOEL FORNBRANT (2009-04-08)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
