Mutera eller dö!
FILMENJag var precis och träffade Hanna och Åsa som driver Popkollo i Hultsfred. (Märkligt eftersom dokumentären "Glastonbury" låg hemma på köksbordet.) Det var ganska insnöat och avfolkat i Hultsfred den dagen, i början på februari, vårtermin och lite tråkigt tomt på Rock City. Ett och annat jazzskägg satt inne på Svenskt Musikarkiv. Hanna och Åsa var dock oerhört idealistiska och positiva kring popkollot som Marit Bergman hittat på hemma i sitt kök. Ett kollo bara för tjejer, för att det är så inåt skogen dåligt med tjejer som spelar musik. Vi åhörare lyssnade intresserat. Men nu till sydvästra England. Sexton artister syns på framsidan av Julien Temples dokumentär om Glastonbury-festivalen. Mycket få är kvinnor. Björk, en i Pulp, ett par i Velvet Underground (beroende på vem som sjunger och vem som spelar trummor, hm), och en och annan i Scissor Sisters. Det är allt. Av sexton dragnamn på omslaget. Bortom trafikstockningarna på landsortens småvägar i Glastonbury känns det som att den engelska förlagan till Hultsfredsfestivalen spelar i en helt annan division, både publikmässigt och politiskt. En annan värld. Dokumentären skildrar tre decenniers musikfestival. Det är bara att hålla i hatten och ge sig in i det.
Först lite fakta. Michael Eavis är en bonde i sydvästra England, som äger och driver Worthy Farm. 1970 hölls första festivalen i Glastonbury, eftersom Eavis och dåvarande frun Jean blivit inspirerade av bluesfestivalen i Bath. Sedan dess har festivalen växt. På tidigt 1980-tal var det 20 000 besökare. Idag är det 150 000. När staketet revs 2000 lär det ha varit 300 000 människor där.
Temples film hoppar friskt i tid, från 1970-talet och framåt. Kameran söker det som är gemensamt, det som är på riktigt och det som är en dröm och det som var en dröm och det som är där emellan. På ett både vackert, hafsigt och utstuderat sätt söker Temple det som binder samman tidsåldrarna, musiken och människorna. Det är intensivt, men på ett ytligt sätt, med lösryckta repliker från, och bilder på, berusade och stenade människor – mot en fond av musik, där de stora brittiska artisterna paraderar på huvudscenen.
Det är svårt att filma en festival, att fånga in den. (Jag tycker att det är svårt att SKRIVA om festivaler, när jag bevakat exempelvis Hultsfredsfestivalen som krönikör.) Michael Wadleigh lyckas verkligen i sin klassiker "Woodstock", tycker jag, och det är tydligt att den bildat skola för "Glastonbury". Men Wadleigh skildrar bara förberedelser och tre dagar, Temple skildrar trettio år. En helt omöjlig uppgift. Speciellt som de kulturella uttrycken förändrats så oerhört över tid, och kommit igen, och tonat ut, och evolverat, och gått åt helvete eller blivit trend. Det kameran siktar mot 1979 är inte samma uttryck 1997. Självklart blir en sådan film kaotisk, fragmentarisk. "Glastonbury" har inte den där nerven som gör "Woodstock" så bra. Ett stort problem är också att Temple aldrig förankrar klippen i tid och rum. Aldrig etiketteras med skrivna årtal. Personerna på filmen har inga namn, artisterna skrivs inte ut. Man får sitta och gissa. Ofta känner man sig lite vilse. Allt skall flyta ihop till en sörja. "Det är upplevelsen som räknas, skit samma vem som sa vad", kanske Temple resonerade. Om det är medvetet hade det kunnat göras bättre. Anta att vi hade kastats in i det för att känna festivalens själva väsen och mystik, rakt ner i leran, bakom scenens trefas, strax vid stängslet. Ja, vi är där. Men ändå inte. "Glastonbury" känns intern. Har du inte varit där förstår du inte.
Nej, själva styrkan med Temples dokumentär är skildringen av festivalen i sig. Och den tråden får man leta efter, men visst finns den där. Kanske mest i skildringen av 1970-talets eskalerande hippiekultur, som blev förvisad först från Stonehenge och sedan från Glastonbury. Men delvis är det också berättelsen om en festival som fått växtvärk och kommersialiserats, precis som de flesta andra musikfestivaler i vår tid, och kring dagens mycket större krav på säkerhet. Folk dör på festivaler. Vi måste tänka på säkerhet. Våldtäkter, knark, misshandel - festivalens dag-till-dag-ideologi möter kravallpoliser och bevakningskameror. Det som är för publikens bästa blir fel och snett. Bilolyckan Pete Doherty vinglar omkring på scenen och manifesterar Det Vackra Liket, medan övervintrade hippies sitter i sina tipis och drömmer tillbaka till 1970-talet. Publiken sjunger med. Temple lyckas verkligen fånga den eviga kampen mellan samhällets avskum och samhället. Kampen mellan det samhället tycker är avskum och det avskummet tycker är fel med samhället. Och givetvis är det ingen som noterar att alla står på samma arena och spelar i samma lag. Därtill är stämningen alltför hätsk och förvirrad. Vid några tillfällen ger den musikaliska fonden vika för något större och mer intressant. Det tumultartade 1980-talet, Thatcher-åren. Gruvarbetarstrejken. Festivalen kontra det som var på riktigt. Det är då filmen blir riktigt intressant.
Musiken då? Jo. Ljudet är bra, på nästan alla klipp. Varje artist får en låt var. Men, som sagt, musiken är egentligen bara fonden, kulissen, det verkligt intressanta händer nere bland publiken, nedanför scenen. Det är aldrig tyst. Du kan se den här filmen med dina politiska glasögon eller på en förfest. I båda sammanhangen är det en mycket bra film.
Och, oj! Pappa Ray och sönerna Andrew och Mark (Mark med en rejäl blåtira från senaste natten och stirrig blick!) har en Star Sludgigator som de suger ur bajjamajorna med. Det är filmens roligaste inslag. Kort men underbart. Mark är den roligaste figur jag sett 2007. Och han syns bara i knappt tio sekunder.
Först lite fakta. Michael Eavis är en bonde i sydvästra England, som äger och driver Worthy Farm. 1970 hölls första festivalen i Glastonbury, eftersom Eavis och dåvarande frun Jean blivit inspirerade av bluesfestivalen i Bath. Sedan dess har festivalen växt. På tidigt 1980-tal var det 20 000 besökare. Idag är det 150 000. När staketet revs 2000 lär det ha varit 300 000 människor där.
Temples film hoppar friskt i tid, från 1970-talet och framåt. Kameran söker det som är gemensamt, det som är på riktigt och det som är en dröm och det som var en dröm och det som är där emellan. På ett både vackert, hafsigt och utstuderat sätt söker Temple det som binder samman tidsåldrarna, musiken och människorna. Det är intensivt, men på ett ytligt sätt, med lösryckta repliker från, och bilder på, berusade och stenade människor – mot en fond av musik, där de stora brittiska artisterna paraderar på huvudscenen.
Det är svårt att filma en festival, att fånga in den. (Jag tycker att det är svårt att SKRIVA om festivaler, när jag bevakat exempelvis Hultsfredsfestivalen som krönikör.) Michael Wadleigh lyckas verkligen i sin klassiker "Woodstock", tycker jag, och det är tydligt att den bildat skola för "Glastonbury". Men Wadleigh skildrar bara förberedelser och tre dagar, Temple skildrar trettio år. En helt omöjlig uppgift. Speciellt som de kulturella uttrycken förändrats så oerhört över tid, och kommit igen, och tonat ut, och evolverat, och gått åt helvete eller blivit trend. Det kameran siktar mot 1979 är inte samma uttryck 1997. Självklart blir en sådan film kaotisk, fragmentarisk. "Glastonbury" har inte den där nerven som gör "Woodstock" så bra. Ett stort problem är också att Temple aldrig förankrar klippen i tid och rum. Aldrig etiketteras med skrivna årtal. Personerna på filmen har inga namn, artisterna skrivs inte ut. Man får sitta och gissa. Ofta känner man sig lite vilse. Allt skall flyta ihop till en sörja. "Det är upplevelsen som räknas, skit samma vem som sa vad", kanske Temple resonerade. Om det är medvetet hade det kunnat göras bättre. Anta att vi hade kastats in i det för att känna festivalens själva väsen och mystik, rakt ner i leran, bakom scenens trefas, strax vid stängslet. Ja, vi är där. Men ändå inte. "Glastonbury" känns intern. Har du inte varit där förstår du inte.
Nej, själva styrkan med Temples dokumentär är skildringen av festivalen i sig. Och den tråden får man leta efter, men visst finns den där. Kanske mest i skildringen av 1970-talets eskalerande hippiekultur, som blev förvisad först från Stonehenge och sedan från Glastonbury. Men delvis är det också berättelsen om en festival som fått växtvärk och kommersialiserats, precis som de flesta andra musikfestivaler i vår tid, och kring dagens mycket större krav på säkerhet. Folk dör på festivaler. Vi måste tänka på säkerhet. Våldtäkter, knark, misshandel - festivalens dag-till-dag-ideologi möter kravallpoliser och bevakningskameror. Det som är för publikens bästa blir fel och snett. Bilolyckan Pete Doherty vinglar omkring på scenen och manifesterar Det Vackra Liket, medan övervintrade hippies sitter i sina tipis och drömmer tillbaka till 1970-talet. Publiken sjunger med. Temple lyckas verkligen fånga den eviga kampen mellan samhällets avskum och samhället. Kampen mellan det samhället tycker är avskum och det avskummet tycker är fel med samhället. Och givetvis är det ingen som noterar att alla står på samma arena och spelar i samma lag. Därtill är stämningen alltför hätsk och förvirrad. Vid några tillfällen ger den musikaliska fonden vika för något större och mer intressant. Det tumultartade 1980-talet, Thatcher-åren. Gruvarbetarstrejken. Festivalen kontra det som var på riktigt. Det är då filmen blir riktigt intressant.
Musiken då? Jo. Ljudet är bra, på nästan alla klipp. Varje artist får en låt var. Men, som sagt, musiken är egentligen bara fonden, kulissen, det verkligt intressanta händer nere bland publiken, nedanför scenen. Det är aldrig tyst. Du kan se den här filmen med dina politiska glasögon eller på en förfest. I båda sammanhangen är det en mycket bra film.
Och, oj! Pappa Ray och sönerna Andrew och Mark (Mark med en rejäl blåtira från senaste natten och stirrig blick!) har en Star Sludgigator som de suger ur bajjamajorna med. Det är filmens roligaste inslag. Kort men underbart. Mark är den roligaste figur jag sett 2007. Och han syns bara i knappt tio sekunder.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är filmens trailer och en biografi över Julien Temples karriär som musikvideoregissör. Jag hade verkligen önskat att Temple suttit i en stol och berättat åtminstone kort om sina tankar. Men nej.
TRE SAKER
1. I år är festivalen 22-24 juni. Festivalen har en ganska rörig hemsida.
2. Det nakna är en revolution, eller i vart fall de som ligger överst när ungdomar eller popartister ska försöka låtsas anarkistiska. Ta av sig kläderna en stund är ju så mycket lättare än att ansluta sig till ett parti. Nakenheten är en tokig sak för stunden. Och 1978 var det ju förstås mycket mer provokativt än idag. Dokumentären är full av nakna och dansande kroppar.
3. Demokrati och flower power så sent som på sena 1970-talet stavades tydligen: "Förr tog de [polisen] svarta, men nu tar de vita också. Vi protesterar!"
2. Det nakna är en revolution, eller i vart fall de som ligger överst när ungdomar eller popartister ska försöka låtsas anarkistiska. Ta av sig kläderna en stund är ju så mycket lättare än att ansluta sig till ett parti. Nakenheten är en tokig sak för stunden. Och 1978 var det ju förstås mycket mer provokativt än idag. Dokumentären är full av nakna och dansande kroppar.
3. Demokrati och flower power så sent som på sena 1970-talet stavades tydligen: "Förr tog de [polisen] svarta, men nu tar de vita också. Vi protesterar!"
TOBIAS JOHANSSON (2007-02-08)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
