Moraliskt dunkel västernjakt
FILMENEn sadistisk Gene Hackman sätter efter ett ökänt banditgäng lett av Oliver Reed i denna brutala brittiska västern från 1971. Målet med jakten är officiellt att rädda den förres kidnappade fru, spelad av Candice Bergen, men filmen rör sig hela tiden i en moralisk skymningszon där hjältarna är få och även de ädlaste uppsåt döljer en mordisk besatthet.
Frank Calder (Reed), en laglös man på flykt, vill lära sig läsa och rövar därför med hjälp av sitt gäng bort den unga Melissa (Bergen), som han tror är skollärarinna. Vad han inte vet är att damen i själva verket är gift med den mäktige Brandt Ruger (Hackman), en grym och elak karl som är beredd att gå över många lik för att få tillbaka sin fru. Melissas situation förbättras inte av att Franks skurkband är en samling äckel mot vilka hon ständigt måste freda sig. Banditledaren är dock fast bestämd att med den kidnappades hjälp tillägna sig det skrivna ordet, och snart uppstår naturligtvis en motvillig romans mellan de två.
Vid kidnappningen befinner sig Brandt på en jaktresa med några förmögna vänner, som han snabbt övertalar att hjälpa honom återfå frugan. Jaktlaget har ett övertag, vilket består av hypermoderna jaktgevär med vilka de kan knäppa rövarpacket på nästan en kilometers avstånd. På så sätt behöver de inte vara rädda för att smutsa ner händerna (något Brandt dock gör med glädje), och de jagade har inte chans att skjuta tillbaka. Jakten kan börja, och det dröjer inte länge innan Franks gäng en efter en börjar lämna in.
Detta är ingen romantisk västernfilm. Karaktärerna är skitiga, fula i truten och lider av bristande tandhygien. Så gott som samtliga är våldsamma svin, och när de blir skjutna sprutar deras blod i röda fontäner. Regissören Don Medford måste ha sneglat på Sam Pekinpahs "The Wild Bunch" både en och två gånger före inspelningen av "De jagade". Den enda sympatiska i persongalleriet är Melissa, och det är inte svårt att känna empati för henne. Hon befinner sig hela filmen i en extremt kvinnofientlig värld.
Upplägget med banditerna som ett jagat villebråd ger filmen en viss originalitet inom genren. Förföljarna knäpper sina offer på tryggt avstånd, varför de mer väntade skottduellerna helt uteblir. Den demoniske Ruger blir till Calders dåliga samvete, en oåtkomlig och obeveklig kraft som ständigt ligger honom hack i häl.
Men den största förtjänsten är hur man vänder på de traditionella rollerna för skurken och hjälten. I ett mer konventionellt scenario hade Frank varit den onde kidnapparen och Brandt den gode räddaren, men i "De jagade" är det tvärtom. Frank är förvisso långt ifrån genomgod (han försätter Melissa i en livshotande situation och måste i en typisk 70-talssekvens som aldrig hade gjorts idag tvinga sig på henne för att hon ska inse att hon älskar honom), men har en del sympatiska kvaliteter. Brandt å andra sidan är totalt avskyvärd, och vi förstår snart att hans fru för honom bara är en stulen ägodel som måste återtas, hel eller trasig verkar kvitta.
Resultatet är en nihilistisk och smått deprimerande historia, med en sorts drömsk dragningskraft som får mig att bibehålla intresset hela vägen. En bortglömd och säregen pärla bland 70-talets västernfilmer.
Frank Calder (Reed), en laglös man på flykt, vill lära sig läsa och rövar därför med hjälp av sitt gäng bort den unga Melissa (Bergen), som han tror är skollärarinna. Vad han inte vet är att damen i själva verket är gift med den mäktige Brandt Ruger (Hackman), en grym och elak karl som är beredd att gå över många lik för att få tillbaka sin fru. Melissas situation förbättras inte av att Franks skurkband är en samling äckel mot vilka hon ständigt måste freda sig. Banditledaren är dock fast bestämd att med den kidnappades hjälp tillägna sig det skrivna ordet, och snart uppstår naturligtvis en motvillig romans mellan de två.
Vid kidnappningen befinner sig Brandt på en jaktresa med några förmögna vänner, som han snabbt övertalar att hjälpa honom återfå frugan. Jaktlaget har ett övertag, vilket består av hypermoderna jaktgevär med vilka de kan knäppa rövarpacket på nästan en kilometers avstånd. På så sätt behöver de inte vara rädda för att smutsa ner händerna (något Brandt dock gör med glädje), och de jagade har inte chans att skjuta tillbaka. Jakten kan börja, och det dröjer inte länge innan Franks gäng en efter en börjar lämna in.
Detta är ingen romantisk västernfilm. Karaktärerna är skitiga, fula i truten och lider av bristande tandhygien. Så gott som samtliga är våldsamma svin, och när de blir skjutna sprutar deras blod i röda fontäner. Regissören Don Medford måste ha sneglat på Sam Pekinpahs "The Wild Bunch" både en och två gånger före inspelningen av "De jagade". Den enda sympatiska i persongalleriet är Melissa, och det är inte svårt att känna empati för henne. Hon befinner sig hela filmen i en extremt kvinnofientlig värld.
Upplägget med banditerna som ett jagat villebråd ger filmen en viss originalitet inom genren. Förföljarna knäpper sina offer på tryggt avstånd, varför de mer väntade skottduellerna helt uteblir. Den demoniske Ruger blir till Calders dåliga samvete, en oåtkomlig och obeveklig kraft som ständigt ligger honom hack i häl.
Men den största förtjänsten är hur man vänder på de traditionella rollerna för skurken och hjälten. I ett mer konventionellt scenario hade Frank varit den onde kidnapparen och Brandt den gode räddaren, men i "De jagade" är det tvärtom. Frank är förvisso långt ifrån genomgod (han försätter Melissa i en livshotande situation och måste i en typisk 70-talssekvens som aldrig hade gjorts idag tvinga sig på henne för att hon ska inse att hon älskar honom), men har en del sympatiska kvaliteter. Brandt å andra sidan är totalt avskyvärd, och vi förstår snart att hans fru för honom bara är en stulen ägodel som måste återtas, hel eller trasig verkar kvitta.
Resultatet är en nihilistisk och smått deprimerande historia, med en sorts drömsk dragningskraft som får mig att bibehålla intresset hela vägen. En bortglömd och säregen pärla bland 70-talets västernfilmer.
EXTRAMATERIALET
En originaltrailer finns med.
TRE SAKER
1. En scen ombord på ett tåg sabbas nästan totalt av ett uselt bakomprojekterat landskap. Dylika effekter är sällan trovärdiga, något som i högsta grad blir uppenbart här.
2. Skådespelarinsatserna är av varierande kvalitet. Hackman är stark, Reed spelar över på ett stundtals komiskt vis, och Bergen är egentligen inte mer än adekvat.
3. Filmen vållade tydligen censurdebatt i Sverige när den kom. En kritiker på Aftonbladet ansåg att det vore ett brott mot mänskligheten att släppa den fri.
2. Skådespelarinsatserna är av varierande kvalitet. Hackman är stark, Reed spelar över på ett stundtals komiskt vis, och Bergen är egentligen inte mer än adekvat.
3. Filmen vållade tydligen censurdebatt i Sverige när den kom. En kritiker på Aftonbladet ansåg att det vore ett brott mot mänskligheten att släppa den fri.
JOEL FORNBRANT (2010-01-10)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Gene Hackman (9)
Gene Hackman (9)
