Surrealistisk musikersaga
FILMENSerge Gainsbourg var en fransk sångare och låtskrivare som under 1900-talets andra hälft på grund av sin musik och kontroversiella natur fann stor berömmelse både i hemlandet och annorstädes. Hans liv har nu för första gången blivit spelfilm, och detta i händerna på regidebuterande Joann Sfar.
Den som till skillnad från mig är bekant med Gainsbourgs liv och leverne kommer snart att upptäcka att detta inte är någon faktafixerad biografi, utan ett tämligen surrealistiskt porträtt av en konstnärs märkliga existens. Regissören och manusförfattaren Sfars bakgrund som serietecknare (Gainsbourg ägnade sig som ung åt måleri) märks tydligt, och mycket av handlingen består av rena fantasier hos huvudkaraktären.
Historien är dock lätt att hänga med i, och vi får följa judiskbördige Gainsbourg (som vuxen spelad av Eric Elmosnino) från barndomen i 40-talets naziockuperade Paris, genom 60-talets genombrott och fram till hans död 1991. På vägen avverkas ett antal kvinnoaffärer och de mentala problem som den provokative sångaren plågades av. Mest känd internationellt blev han för finstämda snusklåten "Je t'aime... moi non plus" samt för ett kort förhållande med superstjärnan Brigitte Bardot, och det är på tiden från barndomen och fram till det riktiga kändisskapet som filmskaparna lagt det mesta av krutet.
I filmen antyds Gainsbourg ha en låtsaskompis, eller kompletterande personlighet om ni så vill. Denne gestaltas i form av en gänglig figur kallad "La Gueule" (ungefär "Nunan") med två decimeter långa fingrar, gigantiska öron och dito näsa, och representerande sångarens inre bild av sig själv. La Gueule, som står för filmens främsta surrealistiska inslag, spelas av en Doug Jones iförd en avancerad animatronisk mask som ser mycket bisarr ut. Men detta hindrar inte andra märkligheter, som talande katter eller en nattlig flygtur över Paris hustak, att då och då dyka upp i berättelsen.
De fantastiska bitarna livar onekligen upp en handling som annars lätt skulle kunna kännas torftig och känslofattig. Gainsbourgs liv innehöll så mycket skapande och så många relationer att kameran bara hinner svepa förbi de flesta delarna. Låtar och kvinnor kommer och går i så rask takt att det är svårt att hinna leva sig in i relationen till någon av dem. La Gueule blir istället det enda konstanten i sångarens tillvaro, och som sådan den mest intressanta karaktären. Hans syfte är ofta att motivera Gainsbourg, både till bra och dåliga handlingar.
Kan man inte Gainsbourgs karriär kommer de flesta sidokaraktärerna framstå som fullständigt okända för en svensk åskådare. Här återfinns bland andra sångerskan Jane Birkin (Laura Gordon), vars relation med huvudkaraktären är den som utforskas djupast.
Som många andra biografiska filmer tappar "Gainsbourg" en del sting mot slutet. Uppgången är som vanligt roligare att betrakta än fallet, även om man kanske inte kan tala om någon regelrätt undergång när det gäller Gainsbourg. Mannen höll sig aktiv både vad gällde musik och kvinnor fram till sin död, men likväl är filmens andra hälft betydligt segare än den första. Fans av sångaren kan månända klaga på historiska felaktigheter, spekalutioner och inslag av ren fantasi, men bör ändå underhållas av "Gainsbourgs" inom genren tämligen unika approach. Men det är inte nödvändigt att veta något om mannen bakom titeln för att uppskatta den här välgjorda och påhittiga filmen.
Den som till skillnad från mig är bekant med Gainsbourgs liv och leverne kommer snart att upptäcka att detta inte är någon faktafixerad biografi, utan ett tämligen surrealistiskt porträtt av en konstnärs märkliga existens. Regissören och manusförfattaren Sfars bakgrund som serietecknare (Gainsbourg ägnade sig som ung åt måleri) märks tydligt, och mycket av handlingen består av rena fantasier hos huvudkaraktären.
Historien är dock lätt att hänga med i, och vi får följa judiskbördige Gainsbourg (som vuxen spelad av Eric Elmosnino) från barndomen i 40-talets naziockuperade Paris, genom 60-talets genombrott och fram till hans död 1991. På vägen avverkas ett antal kvinnoaffärer och de mentala problem som den provokative sångaren plågades av. Mest känd internationellt blev han för finstämda snusklåten "Je t'aime... moi non plus" samt för ett kort förhållande med superstjärnan Brigitte Bardot, och det är på tiden från barndomen och fram till det riktiga kändisskapet som filmskaparna lagt det mesta av krutet.
I filmen antyds Gainsbourg ha en låtsaskompis, eller kompletterande personlighet om ni så vill. Denne gestaltas i form av en gänglig figur kallad "La Gueule" (ungefär "Nunan") med två decimeter långa fingrar, gigantiska öron och dito näsa, och representerande sångarens inre bild av sig själv. La Gueule, som står för filmens främsta surrealistiska inslag, spelas av en Doug Jones iförd en avancerad animatronisk mask som ser mycket bisarr ut. Men detta hindrar inte andra märkligheter, som talande katter eller en nattlig flygtur över Paris hustak, att då och då dyka upp i berättelsen.
De fantastiska bitarna livar onekligen upp en handling som annars lätt skulle kunna kännas torftig och känslofattig. Gainsbourgs liv innehöll så mycket skapande och så många relationer att kameran bara hinner svepa förbi de flesta delarna. Låtar och kvinnor kommer och går i så rask takt att det är svårt att hinna leva sig in i relationen till någon av dem. La Gueule blir istället det enda konstanten i sångarens tillvaro, och som sådan den mest intressanta karaktären. Hans syfte är ofta att motivera Gainsbourg, både till bra och dåliga handlingar.
Kan man inte Gainsbourgs karriär kommer de flesta sidokaraktärerna framstå som fullständigt okända för en svensk åskådare. Här återfinns bland andra sångerskan Jane Birkin (Laura Gordon), vars relation med huvudkaraktären är den som utforskas djupast.
Som många andra biografiska filmer tappar "Gainsbourg" en del sting mot slutet. Uppgången är som vanligt roligare att betrakta än fallet, även om man kanske inte kan tala om någon regelrätt undergång när det gäller Gainsbourg. Mannen höll sig aktiv både vad gällde musik och kvinnor fram till sin död, men likväl är filmens andra hälft betydligt segare än den första. Fans av sångaren kan månända klaga på historiska felaktigheter, spekalutioner och inslag av ren fantasi, men bör ändå underhållas av "Gainsbourgs" inom genren tämligen unika approach. Men det är inte nödvändigt att veta något om mannen bakom titeln för att uppskatta den här välgjorda och påhittiga filmen.
EXTRAMATERIALET
35 minuters "making of" finns med på skivan, där vi får se bilder från inspelningen och höra röster från de inblandade. Mest intressant är att Eric Elmosnino fick ett helt år på sig att förbereda sig för huvudrollen.
TRE SAKER
1. Lucy Gordon, som spelar Jane Birkin, hängde sig en tid efter inspelningen, strax innan sin 29:e födelsedag.
2. Joanns Sfars ursprungliga (och onekligen bisarra) idé med filmen var att Serge Gainsbourgs dotter Charlotte skulle spela sin far i filmen. Hon drog sig dock ur projektet.
3. Filmen är baserad på ett seriealbum av Sfar.
2. Joanns Sfars ursprungliga (och onekligen bisarra) idé med filmen var att Serge Gainsbourgs dotter Charlotte skulle spela sin far i filmen. Hon drog sig dock ur projektet.
3. Filmen är baserad på ett seriealbum av Sfar.
JOEL FORNBRANT (2010-09-07)
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
Lucy Gordon (1)
Lucy Gordon (1)
