Som upplagt för en roligare film
FILMENWoody Allen har gjort det roliga mysteriet "Manhattan Murder Mystery" som jag kommer att tänka på gång på gång medan jag ser "Signora Ananas". Ettore Scola är dock ingen Allen och jag tror inte att han hade för avsikt att göra en Allen-film, och "Signora Ananas" saknar rätt så mycket humor för att man egentligen ska kunna dra några likhetstecken, men det är ändå detaljer som får mig att associera till Allens film, som kom två år innan Scolas.
Huvudpersonen Vincenzo är i 30-årsåldern, tunnhårig, utbildad akademiker men utan jobb. Han bor hemma hos sin mamma och det är på hennes pension de lever oerhört knapert. Trots att tvättmaskinen är trasig köper mamman ändå tvättmedel regelbundet för att hålla uppe en fasad om att det inte är så illa som det faktiskt är.
På våningen under bor 70-årige Batroloni med sin fru, den forna tyska kabaréartisten Fru Ananas som var vacker som en dag en gång i tiden. Nu är hon försoffad och fet, elak och odräglig. Bartoloni själv har blivit förtjust i ett ungt butiksbiträde som han drömmer om att leva med, men för det måste Fru Ananas bort.
Bartoloni erbjuder Vincenzo 30 miljoner lire för att han ska döda Fru Ananas. Bartoloni är oerhört exalterad över idéen, men Vincenzo är tveksam. En dag är Fru Ananas död och Vincenzo verkar ha en väldigt stadd kassa där tvättmaskinen lagas och hans mamma får en ny tv. Han kan till och med köpa en ring till tjejen han gillar. Livet har tagit en ny vändning för den tidigare så deprimerade unge mannen, men vad är det egentligen som har hänt?
Den frågan verkar filmen ställa sig själv halvvägs in i den nästan två timmar långa speltiden, och ebbar ut i en ganska utdragen åklagarutredning där ord står mot ord och ingen riktigt vet vad som hänt. Från att ha varit en lite småabsurd dramakomedi blir filmen lite smått märklig. "Finurligt och mycket underhållande" tycker Expressen i en fyrgetingsrecension på omslaget. Mja, jag vet inte det.
Kanske är det jag som lurar mig själv med mina Woody Allen-tankar, för jag känner att filmen borde skruvats till lite. Ingen av alla de Scola-filmer jag sett har egentligen varit direkt komiska även om det funnits roliga stunder här och där, men i just det här fallet hade jag önskat mer humor. Den omaka relationen mellan de båda männen (där Vincenzo är den uppenbara Woody Allen-karaktären) öppnar upp för mer humor än vad som bjuds.
Men det blev inte roligare än så här.
Huvudpersonen Vincenzo är i 30-årsåldern, tunnhårig, utbildad akademiker men utan jobb. Han bor hemma hos sin mamma och det är på hennes pension de lever oerhört knapert. Trots att tvättmaskinen är trasig köper mamman ändå tvättmedel regelbundet för att hålla uppe en fasad om att det inte är så illa som det faktiskt är.
På våningen under bor 70-årige Batroloni med sin fru, den forna tyska kabaréartisten Fru Ananas som var vacker som en dag en gång i tiden. Nu är hon försoffad och fet, elak och odräglig. Bartoloni själv har blivit förtjust i ett ungt butiksbiträde som han drömmer om att leva med, men för det måste Fru Ananas bort.
Bartoloni erbjuder Vincenzo 30 miljoner lire för att han ska döda Fru Ananas. Bartoloni är oerhört exalterad över idéen, men Vincenzo är tveksam. En dag är Fru Ananas död och Vincenzo verkar ha en väldigt stadd kassa där tvättmaskinen lagas och hans mamma får en ny tv. Han kan till och med köpa en ring till tjejen han gillar. Livet har tagit en ny vändning för den tidigare så deprimerade unge mannen, men vad är det egentligen som har hänt?
Den frågan verkar filmen ställa sig själv halvvägs in i den nästan två timmar långa speltiden, och ebbar ut i en ganska utdragen åklagarutredning där ord står mot ord och ingen riktigt vet vad som hänt. Från att ha varit en lite småabsurd dramakomedi blir filmen lite smått märklig. "Finurligt och mycket underhållande" tycker Expressen i en fyrgetingsrecension på omslaget. Mja, jag vet inte det.
Kanske är det jag som lurar mig själv med mina Woody Allen-tankar, för jag känner att filmen borde skruvats till lite. Ingen av alla de Scola-filmer jag sett har egentligen varit direkt komiska även om det funnits roliga stunder här och där, men i just det här fallet hade jag önskat mer humor. Den omaka relationen mellan de båda männen (där Vincenzo är den uppenbara Woody Allen-karaktären) öppnar upp för mer humor än vad som bjuds.
Men det blev inte roligare än så här.
EXTRAMATERIALET
Lite textsidor med biografier och trivia där man bland annat får lära sig att Scolas dotter har varit med och skrivit manuset och att filmfotografen har gjort mycket skräck och giallo och även "Amityville II".
Även ett bildgalleri och trailers finns att se.
Även ett bildgalleri och trailers finns att se.
TRE SAKER
1. Originaltiteln "Romanza di un giovane povero" betyder ungefär "Roman om en fattig ung man" och syftar helt klart på Vincenzo, medan den "svenska" titeln "Signora Ananas" syftar på Bartoloni och speciellt hans fru.
2. Bartoloni har ett starkt intresse för gamla serietidningar och pratar sig varm om "Karl Alfred" till exempel, och sörjer sin samling efter att Fru Ananas förstört den.
3. Den här filmen stoltserar med en advokat som har den hesaste röst jag någonsin hört.
2. Bartoloni har ett starkt intresse för gamla serietidningar och pratar sig varm om "Karl Alfred" till exempel, och sörjer sin samling efter att Fru Ananas förstört den.
3. Den här filmen stoltserar med en advokat som har den hesaste röst jag någonsin hört.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
