En lång kväll på restaurangen
FILMENOm jag skulle be er lista vad som är typiskt italienskt så tror jag att ganska långt upp på listan skulle de där stora middagarna hamna. De där som har ett visst romantiskt anslag, långa middagar med massor av folk, god mat och oändliga buteljer med vino rosso och vino bianco. Annat typiskt italienskt på listan skulle kanske vara passion (rörande vad som helst) och svallande känslor (också rörande vad som helst).
Här får vi allt det, många gånger om. Under en lång kväll på en restaurang i Rom får vi tjuvlyssna till ett antal middagssällskap. Det är större sällskap, det är par, det är par som blir större sällskap under kvällens gång, och det är en och annan solokvist som njuter av ensamheten i olika grader.
Restaurangägarinnan Flora välkomnar alla och sitter sedan mest i lugn och ro och kontemplerar över sitt eget liv, som kanske inte är så avslappnat och enkelt som det verkar. I köket irrar kökschefen runt och är irriterad på allt och alla och hotar att säga upp sig, alternativt sparka alla andra. Ute bland restaurangborden kretsar samtalen kring allt möjligt — en eventuell graviditet, politik, kultur, framtidsplaner med mera. En turistande japansk familj är framme med kameran stup i kvarten. En kärlekskrank kvinna är på dejt, men det ansluter hela tiden nya kavaljerer som hon verkar älska lika mycket, men som är helt ovetande om varandra. En ung kvinnlig elev uttrycker sin passionerade kärlek till sin gamla lärare bland annat genom att läsa ett evighetslångt brev som hon tänkt skicka till hans fru. En man läser repliker ur en pjäs han tänkt sätta upp för sin bordskamrat som inte fattar någonting. En mamma blir upprörd över sin dotters framtidsplaner. En ensam man förlitar sig på spådomar från en tveksam figur, och vid ett eget bord sitter Maestro och betraktar alltihop och lägger fram den ena syrliga kommentaren efter den andra.
Ja, som synes rymmer "Serverat" mycket under de två timmarna filmen pågår, och i vanlig ordning när det gäller den italienska filmskaparen Ettore Scola så blir det aningens mastigt i längden. Det är svårt att bibehålla fokus hela tiden för det är så många karaktärer och grupperingar att hålla reda på och två timmar är en väldigt lång tid när det gäller den här typen av informationsspäckad film.
Jag kan mycket väl förstå varför vissa cineaster verkligen älskar Scolas filmer, men för mig är de aningens svåra att få ett riktigt grepp om. Det kan vara det italienska språket som sätter lite käppar i hjulet. Jag gillar tonen i det italienska språket, men önskar verkligen att jag kunde se italienska filmer utan att behöva hålla ögonen på textremsan hela tiden. Jag tror att jag skulle uppskatta Scola mer då.
Här får vi allt det, många gånger om. Under en lång kväll på en restaurang i Rom får vi tjuvlyssna till ett antal middagssällskap. Det är större sällskap, det är par, det är par som blir större sällskap under kvällens gång, och det är en och annan solokvist som njuter av ensamheten i olika grader.
Restaurangägarinnan Flora välkomnar alla och sitter sedan mest i lugn och ro och kontemplerar över sitt eget liv, som kanske inte är så avslappnat och enkelt som det verkar. I köket irrar kökschefen runt och är irriterad på allt och alla och hotar att säga upp sig, alternativt sparka alla andra. Ute bland restaurangborden kretsar samtalen kring allt möjligt — en eventuell graviditet, politik, kultur, framtidsplaner med mera. En turistande japansk familj är framme med kameran stup i kvarten. En kärlekskrank kvinna är på dejt, men det ansluter hela tiden nya kavaljerer som hon verkar älska lika mycket, men som är helt ovetande om varandra. En ung kvinnlig elev uttrycker sin passionerade kärlek till sin gamla lärare bland annat genom att läsa ett evighetslångt brev som hon tänkt skicka till hans fru. En man läser repliker ur en pjäs han tänkt sätta upp för sin bordskamrat som inte fattar någonting. En mamma blir upprörd över sin dotters framtidsplaner. En ensam man förlitar sig på spådomar från en tveksam figur, och vid ett eget bord sitter Maestro och betraktar alltihop och lägger fram den ena syrliga kommentaren efter den andra.
Ja, som synes rymmer "Serverat" mycket under de två timmarna filmen pågår, och i vanlig ordning när det gäller den italienska filmskaparen Ettore Scola så blir det aningens mastigt i längden. Det är svårt att bibehålla fokus hela tiden för det är så många karaktärer och grupperingar att hålla reda på och två timmar är en väldigt lång tid när det gäller den här typen av informationsspäckad film.
Jag kan mycket väl förstå varför vissa cineaster verkligen älskar Scolas filmer, men för mig är de aningens svåra att få ett riktigt grepp om. Det kan vara det italienska språket som sätter lite käppar i hjulet. Jag gillar tonen i det italienska språket, men önskar verkligen att jag kunde se italienska filmer utan att behöva hålla ögonen på textremsan hela tiden. Jag tror att jag skulle uppskatta Scola mer då.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet rymmer trailers, bildspel och textsidor med filmografier, biografier och lite trivia. Lite lagom intressant.
TRE SAKER
1. Vid ett tillfälle i filmen stannar alla upp och lyssnar på en stråkkvartett som framför ett klassiskt stycke. Det blir faktiskt en välbehövd andningspaus och en mycket trivsam sådan.
2. Det är en del komiska scener i filmen, både sett till repliker och rena händelser. Till exempel skrattar jag åt en gaffel som flyger all sin väg.
3. Bland maträtterna gästerna stoppar i sig återfinns bland annat komage och hjärna. Ingen vedugnsgräddad pizza dock.
2. Det är en del komiska scener i filmen, både sett till repliker och rena händelser. Till exempel skrattar jag åt en gaffel som flyger all sin väg.
3. Bland maträtterna gästerna stoppar i sig återfinns bland annat komage och hjärna. Ingen vedugnsgräddad pizza dock.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Francesca d’Aloja (1)
Francesca d’Aloja (1)
