Den unga fru Foscas lidanden
FILMEN"Romantik, kulturströmning som genomsyrade västerländskt tänkande och skapande från slutet av 1700-talet till mitten av 1800-talet. Romantiken betonar känslan på bekostnad av förnuftet." - Nationalencyklopedin.
Den italienska författaren Ugo Iginio Tarchetti föddes visserligen efter att realismen följt upp romantiken (1839), men hans roman "Fosca" som ligger till grund för "Kärlekspassionen" hör helt klart till den romantiska litteraturen. Eller, nu gissar jag vilt, för jag har inte läst den, men jag antar att Ettore Scola och Ruggero Maccari följde originalet troget när de 1981 förvandlade boken till film.
Nog är det romantiskt så det förslår, med dialoger vars passionerade innehåll man knappast hör till vardags i dag, överdrivna känsloyttringar och det eviga lidandet. De som läst lite litteraturvetenskap fattar vilket romantiskt verk jag syftar på med min rubrik på denna recension, men fru Fosca är inte filmens huvudperson. Han heter Giorgio och är en snygg kapten 1863 någonstans i Italien. Han har en passionerad kärleksaffär med den vackra Clara, men paret säras när Giorgio förpassas till en småsömning garnison på landet.
Här händer inte mycket utan det mesta utspelar sig kring det stora matbordet där Giorgio umgås med de andra officerarna. Men en plats är ständigt tom. Det är generalens kusin fru Fosca som lyser med sin frånvaro. Generalen menar att hon är lite speciell, och till slut från Giorgio träffa henne. Hon är en ful kvinna med en gulaktig hy, stor näsa, fula tänder och en platt byst (detta är inte mina ord utan ungefär som hon beskriver sig själv i filmen). Hon är i det närmaste förtärd av bristen på kärlek och kan när som helst brista ut i hysteriska skrik och/eller svimma av och bli sängliggande när saker och ting inte går hennes väg.
En relation utan balans skapas mellan våra huvudpersoner. Giorgios hjärta tillhör någon annan, men fru Fosca blir besatt av honom på ett nästan sociopatiskt vis. Det går så långt att den svaga Fosca riskerar att dö om hon inte får honom.
Med nästan två timmars speltid blir det mest jobbigt att se filmen. Relationen mellan Giorgio och Fosca är snudd på obehaglig, och det blir tyvärr inte bättre av att filmen gjordes under den period då italienarna dubbade om sina filmer utan att lägga någon vikt alls vid att munrörelserna ska stämma. Det är så irriterande och det hindrar mig något vansinnigt att komma in i filmen.
Visst, jag kan se det originella i den här varianten av "Skönheten och odjuret" och jag kan förstå att den orsakade lite rabalder när den kom i början av 80-talet, men i dag är det inte en film som tilltalar mig alls. Omslaget berättade att speciellt manliga kritiker hade problem med filmen när den kom, och även om jag faller in i den mallen så tror jag inte att jag har samma problem med filmen som mina forna kollegor.
Den italienska författaren Ugo Iginio Tarchetti föddes visserligen efter att realismen följt upp romantiken (1839), men hans roman "Fosca" som ligger till grund för "Kärlekspassionen" hör helt klart till den romantiska litteraturen. Eller, nu gissar jag vilt, för jag har inte läst den, men jag antar att Ettore Scola och Ruggero Maccari följde originalet troget när de 1981 förvandlade boken till film.
Nog är det romantiskt så det förslår, med dialoger vars passionerade innehåll man knappast hör till vardags i dag, överdrivna känsloyttringar och det eviga lidandet. De som läst lite litteraturvetenskap fattar vilket romantiskt verk jag syftar på med min rubrik på denna recension, men fru Fosca är inte filmens huvudperson. Han heter Giorgio och är en snygg kapten 1863 någonstans i Italien. Han har en passionerad kärleksaffär med den vackra Clara, men paret säras när Giorgio förpassas till en småsömning garnison på landet.
Här händer inte mycket utan det mesta utspelar sig kring det stora matbordet där Giorgio umgås med de andra officerarna. Men en plats är ständigt tom. Det är generalens kusin fru Fosca som lyser med sin frånvaro. Generalen menar att hon är lite speciell, och till slut från Giorgio träffa henne. Hon är en ful kvinna med en gulaktig hy, stor näsa, fula tänder och en platt byst (detta är inte mina ord utan ungefär som hon beskriver sig själv i filmen). Hon är i det närmaste förtärd av bristen på kärlek och kan när som helst brista ut i hysteriska skrik och/eller svimma av och bli sängliggande när saker och ting inte går hennes väg.
En relation utan balans skapas mellan våra huvudpersoner. Giorgios hjärta tillhör någon annan, men fru Fosca blir besatt av honom på ett nästan sociopatiskt vis. Det går så långt att den svaga Fosca riskerar att dö om hon inte får honom.
Med nästan två timmars speltid blir det mest jobbigt att se filmen. Relationen mellan Giorgio och Fosca är snudd på obehaglig, och det blir tyvärr inte bättre av att filmen gjordes under den period då italienarna dubbade om sina filmer utan att lägga någon vikt alls vid att munrörelserna ska stämma. Det är så irriterande och det hindrar mig något vansinnigt att komma in i filmen.
Visst, jag kan se det originella i den här varianten av "Skönheten och odjuret" och jag kan förstå att den orsakade lite rabalder när den kom i början av 80-talet, men i dag är det inte en film som tilltalar mig alls. Omslaget berättade att speciellt manliga kritiker hade problem med filmen när den kom, och även om jag faller in i den mallen så tror jag inte att jag har samma problem med filmen som mina forna kollegor.
EXTRAMATERIALET
Lite småplock att läsa och titta på.
TRE SAKER
1. Slutklämmen på filmen är lite fånig och kan möjligtvis skyllas på att boken skrevs under 1800-talet. Sen kommer det faktiskt en liten epilog som är ännu fånigare.
2. "Vad mycket tid vi förlorat, innan vi lärt känna varandra. Jag kunde ha gett dig min ungdom, obefläckad" säger Clara till Giorgio i deras första kärleksmöte i filmen. Kanske ett lite märkligt citat, men samtidigt väldigt romantiskt.
3. Överlag tycker jag att översättaren gjort ett bra jobb och hittat den där romantiska tonen som jag känner igen från de litteraturexempel jag läst.
2. "Vad mycket tid vi förlorat, innan vi lärt känna varandra. Jag kunde ha gett dig min ungdom, obefläckad" säger Clara till Giorgio i deras första kärleksmöte i filmen. Kanske ett lite märkligt citat, men samtidigt väldigt romantiskt.
3. Överlag tycker jag att översättaren gjort ett bra jobb och hittat den där romantiska tonen som jag känner igen från de litteraturexempel jag läst.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
