Fyra liv korsas i italienskt epos
FILMENNär ett omslag innehåller hyllningar ("Historiens bästa film!", "En av de 10 bästa filmer som gjorts på 100 år!") av tunga svenska recensenter så blir man lite lätt orolig. Hur ska man tackla sådana starka åsikter när man bänkar sig för att se "Vi som älskade varann så mycket" för första gången? Ska jag automatisk älska filmen och ranka den som en av mina favoriter?
Oftast är "blurbar" från recensioner ganska obetydliga (man vet att en film inte är så värst bra när de enda citerade recensionerna är från obskyra amerikanska landsortstidningar...), men här är det två av Sveriges tyngsta namn som uttalat sig: Ronny Svensson och Jan-Olov Andersson.
Dock räcker det med ett par minuter innan jag faller för filmen och blir milt förtjust. Efter avslutad tittning är jag långt i från frälst, men en filmupplevelse rikare.
Min tidigare erfarenhet av italienska regissören Ettore Scola ("La famiglia", 1987) var en mustig och episk familjesaga som spände över flera årtionden, och det upplägget går igen i denna film, gjord 13 år tidigare. Fast "familjen" i det här fallet är tre vänner: Antonio (Nino Manfredi), Gianni (Vittorio Gassman) och Nicola (Stefano Satta Flores). Från början är de oerhört tajta när de slåss tillsammans i andra världskriget men sedan skiljs deras vägar. Antonio är en happy go lucky-figur som jobbar på sjukhus, Gianni blir advokat och Nicola rektor med en stark önskan om att få sin bok om italiensk film publicerad, vilket inte går så bra.
Det är Antonio som först träffar Luciana (Stefania Sandrelli), en kvinna som kommer att figurera i alla vännernas liv. De blir blixtkära men när Gianni kommer och hälsar på faller han pladask för Luciana och hon för honom. När Antonio slutligen får reda på det får hans vänskap med Gianni ett abrupt slut efter ett taffligt slagsmål i regnet. Men även Giannis och Lucianas förhållande faller i kras efter att han blivit insyltad i en kunds familj och i princip tvingats ihop med dennes dotter.
Vi hoppar fram ett par år och Antonio och Lucianas vägar korsas igen och denna gång har Antonio Nicola med sig. Han har flytt sin familj och sin hemby för att försöka få fart på sin författarkarriär i Rom, vilket går segt. Än en gång får Antonio se sin kärlek gå till en annan man vilket leder till att den här gången skiljs allihop, samtidigt som historien går över i 60-tal.
Och sådär fortsätter det fram till filmens nutid. Antonios, Giannis, Nicolas och Lucianas liv korsas med varandra och varje gång får vi en ny inblick i deras liv, vad som hänt med deras drömmar och ideal. Den tid som passerar under filmens gång är tumultartad och det har varit både svårt och lätt för våra huvudpersoner att ta sig igenom den. Nicola, bitter och explosiv, yppar filmens mest kända replik: "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss".
Alla karaktärer är bra och välutvecklade men jag fastnade för Nicola. Han är den som är mest explosiv och lite av en komisk loser i filmen. Hans filmintresse, och speciellt expertisen för Vittorio de Sicas "Cykeltjuven" leder honom ända fram till finalen i "Kvitt eller dubbelt", men han svarar för korrekt och förlorar både den stora prissumman, allt vad värdighet heter och sin familj.
Scola berättar filmen på ett fräscht sätt där karaktärerna pratar in i kameran som ingång till scenerna och i början av filmen får vi vara med på en teaterförställning där agerandet stannar upp för alla skådespelare utom en, som i spotlightljuset berättar sina tankar. Samma teknik förkommer senare i filmen på ett effektivt sätt. Fram till att vi kommer in i 60-talet skildras allt lika effektivt i svartvitt. Dock upplever jag det lite rörigt och svårt att hänga med i alla tidshopp, förutom när vi skiftar årtionden.
Det finns en hel del humor i filmen som jag skrattar gott åt, vilket gör "Vi som älskade varann så mycket" till en varm och charmig film, trots att det är en hel del tragik i den.
Jag skulle inte ranka den på min topp-tio-lista men jag gillar den. När jag ser om ett par scener så fastnar jag obehagligt snabbt i filmen, vilket trots allt säger en hel del.
Oftast är "blurbar" från recensioner ganska obetydliga (man vet att en film inte är så värst bra när de enda citerade recensionerna är från obskyra amerikanska landsortstidningar...), men här är det två av Sveriges tyngsta namn som uttalat sig: Ronny Svensson och Jan-Olov Andersson.
Dock räcker det med ett par minuter innan jag faller för filmen och blir milt förtjust. Efter avslutad tittning är jag långt i från frälst, men en filmupplevelse rikare.
Min tidigare erfarenhet av italienska regissören Ettore Scola ("La famiglia", 1987) var en mustig och episk familjesaga som spände över flera årtionden, och det upplägget går igen i denna film, gjord 13 år tidigare. Fast "familjen" i det här fallet är tre vänner: Antonio (Nino Manfredi), Gianni (Vittorio Gassman) och Nicola (Stefano Satta Flores). Från början är de oerhört tajta när de slåss tillsammans i andra världskriget men sedan skiljs deras vägar. Antonio är en happy go lucky-figur som jobbar på sjukhus, Gianni blir advokat och Nicola rektor med en stark önskan om att få sin bok om italiensk film publicerad, vilket inte går så bra.
Det är Antonio som först träffar Luciana (Stefania Sandrelli), en kvinna som kommer att figurera i alla vännernas liv. De blir blixtkära men när Gianni kommer och hälsar på faller han pladask för Luciana och hon för honom. När Antonio slutligen får reda på det får hans vänskap med Gianni ett abrupt slut efter ett taffligt slagsmål i regnet. Men även Giannis och Lucianas förhållande faller i kras efter att han blivit insyltad i en kunds familj och i princip tvingats ihop med dennes dotter.
Vi hoppar fram ett par år och Antonio och Lucianas vägar korsas igen och denna gång har Antonio Nicola med sig. Han har flytt sin familj och sin hemby för att försöka få fart på sin författarkarriär i Rom, vilket går segt. Än en gång får Antonio se sin kärlek gå till en annan man vilket leder till att den här gången skiljs allihop, samtidigt som historien går över i 60-tal.
Och sådär fortsätter det fram till filmens nutid. Antonios, Giannis, Nicolas och Lucianas liv korsas med varandra och varje gång får vi en ny inblick i deras liv, vad som hänt med deras drömmar och ideal. Den tid som passerar under filmens gång är tumultartad och det har varit både svårt och lätt för våra huvudpersoner att ta sig igenom den. Nicola, bitter och explosiv, yppar filmens mest kända replik: "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss".
Alla karaktärer är bra och välutvecklade men jag fastnade för Nicola. Han är den som är mest explosiv och lite av en komisk loser i filmen. Hans filmintresse, och speciellt expertisen för Vittorio de Sicas "Cykeltjuven" leder honom ända fram till finalen i "Kvitt eller dubbelt", men han svarar för korrekt och förlorar både den stora prissumman, allt vad värdighet heter och sin familj.
Scola berättar filmen på ett fräscht sätt där karaktärerna pratar in i kameran som ingång till scenerna och i början av filmen får vi vara med på en teaterförställning där agerandet stannar upp för alla skådespelare utom en, som i spotlightljuset berättar sina tankar. Samma teknik förkommer senare i filmen på ett effektivt sätt. Fram till att vi kommer in i 60-talet skildras allt lika effektivt i svartvitt. Dock upplever jag det lite rörigt och svårt att hänga med i alla tidshopp, förutom när vi skiftar årtionden.
Det finns en hel del humor i filmen som jag skrattar gott åt, vilket gör "Vi som älskade varann så mycket" till en varm och charmig film, trots att det är en hel del tragik i den.
Jag skulle inte ranka den på min topp-tio-lista men jag gillar den. När jag ser om ett par scener så fastnar jag obehagligt snabbt i filmen, vilket trots allt säger en hel del.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av lite småkrafs så som biografier, bildgallerier etc. Extramaterialet känns tämligen sekundärt på en sådan här film.
TRE SAKER
1. Ettore Scola passar på att hylla italiensk filmen genom en återskapning av den klassiska fontänscenen i Federico Fellinis "La dolce vita", där både Fellini och Marcello Mastroianni gör cameos.
2. Även Vittorio De Sica figurerar i filmen (dock i arkivfilm). De Sica dog innan filmen kom ut och den är därför tillägnad honom.
3. Filmen inleds med en lurig scen där filmen startar om och vinjetten skrivs ut tre gånger. Första reprisen tror jag är en tillverkningsmiss men sen fattar jag att det är gjort med flit. Men varför lyckas jag inte klura ut. Är det för att de är tre personer?
2. Även Vittorio De Sica figurerar i filmen (dock i arkivfilm). De Sica dog innan filmen kom ut och den är därför tillägnad honom.
3. Filmen inleds med en lurig scen där filmen startar om och vinjetten skrivs ut tre gånger. Första reprisen tror jag är en tillverkningsmiss men sen fattar jag att det är gjort med flit. Men varför lyckas jag inte klura ut. Är det för att de är tre personer?
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Stefano Satta Flores (1)
Stefano Satta Flores (1)
