Forcerad neon noir som vill för mycket
FILMENArvet efter 40-talets film noir där sammanbitna deckare löser fall i skuggorna poppar upp emellanåt. Bland de mer lyckade moderna tolkningarna finns "Sin City" och "Den Svarta Dahlian".
Men ibland vill filmmakarna för mycket och missar helt enkelt målet. "The Diamond Job" beskrivs i sin bakomfilm som en neon noir, en mer färgsprakande version av den gamla stilen, och det är jag i och för sig böjd att hålla med om. Filmen är snyggt gjord där tid och energi lagts på att få till tjusiga bilder. Men noir-inslagen känns bara forcerade och blir för min del enbart ett irritationsmoment.
I en ramhistoria sitter privatdeckaren Ned Cruz (Antonio Banderas) blodig och temporärt blind vid ett bord och blir förhörd av tre tuffa poliser som han känner sedan tidigare. Det slängs käft som om det inte fanns någon morgondag och jag bara gäspar. Sen berättar Cruz stötvis vad han varit med om, med en väsviskande voice-over.
Han blir uppsökt av en gigantiskt före detta livstidsdömd boxare (som han också slänger käft med) som vill att Cruz ska hitta en strippa. Inte vilken strippa som helst, utan Lexie Persimmon som varit boxarens brevvän medan han satt på kåken. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Spåren efter Lexie är få och ingen som Cruz möter kan säga att de träffat henne. Samtidigt läser Cruz hennes brev till boxaren och får reda på att han avslöjat vad en stor diamantgömma fanns som Lexie nu tagit hand om.
Plötsligt börjar de flesta av de som Cruz förhört mördas och han inser att sökandet efter Lexie är betydligt farligare än enkelt, och det är först när han stöter på en multimiljardär som han börjar närma sig gåtans lösning.
Här blir det extremt blandade känslor för mig. Multimiljardären spelas av Sam Elliott i långt vitt hårdrockshår. Elliott är alltid bra och tar över hela filmen med sin magiska pondus, men hans karaktär är någon före detta flummare som hittat på ett microchips och tjänat grova pengar och nu har han byggt en partikelaccelerator mitt ute i obygden för att skapa gudspartikeln. What the fucking fuck? Det är ett så tydligt försök att skapa en smartare film än vad man klarar av, och det ramlar bara platt på marken.
Jag gillar inte "The Diamond Job". I mina ögon är filmen snudd på skräp och ett misslyckat försöka att göra någon form av "smart" thriller i kombination med gammal film noir som man inte har fingertoppskänsla för.
Men ibland vill filmmakarna för mycket och missar helt enkelt målet. "The Diamond Job" beskrivs i sin bakomfilm som en neon noir, en mer färgsprakande version av den gamla stilen, och det är jag i och för sig böjd att hålla med om. Filmen är snyggt gjord där tid och energi lagts på att få till tjusiga bilder. Men noir-inslagen känns bara forcerade och blir för min del enbart ett irritationsmoment.
I en ramhistoria sitter privatdeckaren Ned Cruz (Antonio Banderas) blodig och temporärt blind vid ett bord och blir förhörd av tre tuffa poliser som han känner sedan tidigare. Det slängs käft som om det inte fanns någon morgondag och jag bara gäspar. Sen berättar Cruz stötvis vad han varit med om, med en väsviskande voice-over.
Han blir uppsökt av en gigantiskt före detta livstidsdömd boxare (som han också slänger käft med) som vill att Cruz ska hitta en strippa. Inte vilken strippa som helst, utan Lexie Persimmon som varit boxarens brevvän medan han satt på kåken. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Spåren efter Lexie är få och ingen som Cruz möter kan säga att de träffat henne. Samtidigt läser Cruz hennes brev till boxaren och får reda på att han avslöjat vad en stor diamantgömma fanns som Lexie nu tagit hand om.
Plötsligt börjar de flesta av de som Cruz förhört mördas och han inser att sökandet efter Lexie är betydligt farligare än enkelt, och det är först när han stöter på en multimiljardär som han börjar närma sig gåtans lösning.
Här blir det extremt blandade känslor för mig. Multimiljardären spelas av Sam Elliott i långt vitt hårdrockshår. Elliott är alltid bra och tar över hela filmen med sin magiska pondus, men hans karaktär är någon före detta flummare som hittat på ett microchips och tjänat grova pengar och nu har han byggt en partikelaccelerator mitt ute i obygden för att skapa gudspartikeln. What the fucking fuck? Det är ett så tydligt försök att skapa en smartare film än vad man klarar av, och det ramlar bara platt på marken.
Jag gillar inte "The Diamond Job". I mina ögon är filmen snudd på skräp och ett misslyckat försöka att göra någon form av "smart" thriller i kombination med gammal film noir som man inte har fingertoppskänsla för.
EXTRAMATERIALET
I bakomfilmen sitter upphovsmännen och är supernöjda över sin film, och de har de ju rätt att vara, men när man själv inte riktigt håller med så blir allt det som de säger mest klichéer och plattityder.
Lustigt nog kommer även skådespelare som gör minimala biroller fram i ljuset och berättar om sina karaktärer, vilket egentligen inte är speciellt intressant. Ännu mer chockerande är att höra hur skådespelaren som spelar den minst intressanta polisen som förhör Cruz haft långa samtal med filmmakarna om sin karaktärs bakgrund, vilken musik han tycker om etc. Jisses, vad det inte hade någon som helst effekt på slutresultatet.
Två scener presenteras i utökat utförande och åtminstone den första blir avsevärt sämre på detta vis.
Det finns även ett kommentarspår gömt i "setup"-menyn.
Lustigt nog kommer även skådespelare som gör minimala biroller fram i ljuset och berättar om sina karaktärer, vilket egentligen inte är speciellt intressant. Ännu mer chockerande är att höra hur skådespelaren som spelar den minst intressanta polisen som förhör Cruz haft långa samtal med filmmakarna om sin karaktärs bakgrund, vilken musik han tycker om etc. Jisses, vad det inte hade någon som helst effekt på slutresultatet.
Två scener presenteras i utökat utförande och åtminstone den första blir avsevärt sämre på detta vis.
Det finns även ett kommentarspår gömt i "setup"-menyn.
TRE SAKER
1. Originaltiteln på filmen är "The Big Bang".
2. Musiken är gjord av Johnny Mars från The Smiths.
3. För att vara ett av omslagets stora namn så är Snoop Dogg med väldigt lite i filmen. Två scener får jag det till och mindre än fem minuters tid i rutan.
2. Musiken är gjord av Johnny Mars från The Smiths.
3. För att vara ett av omslagets stora namn så är Snoop Dogg med väldigt lite i filmen. Två scener får jag det till och mindre än fem minuters tid i rutan.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
Antonio Banderas (15)
Antonio Banderas (15)
