Tragisk och vacker animation för vuxna
FILMENDen franska filmmakaren Jacques Tati dog 1982 men lever vidare i dubbel bemärkelse i "Illusionisten". Dels är filmen baserad på ett delvis självbiografiskt manus Tati skrev 1956 och dels är filmens huvudperson, illusionisten Tatischeff (vilket för övrigt är Tatis riktiga efternamn), helt och hållet designad efter Tati, och kanske främst efter hans paradroll Monsieur Hulot. Något annat vore otänkbart eftersom Tatis vision var att göra filmen själv tillsammans med sin dotter.
Den moderna filmskaparen Sylvain Chomet tog på sig uppgiften att adaptera och regissera manuset och han har gjort ett gott jobb. Har man sett några Tati-filmer tidigare så känner man igen ganska många drag, även om det i detta fall handlar om en animerad film. Det ska dock sägas att det inte direkt är någon barnfilm. Det är en ganska tragisk historia, men vackert gjord.
Tatischeff hankar sig fram i Paris under slutet av 50-talet. Hans traditionella underhållningsform hotas av den allt växande rockmusiken och det är inte direkt fulla hus när han trollar fram en kanin ur en hatt eller får saker och ting att försvinna och komma tillbaka. Med hopp om större lycka på annan plats tar han sig över till England och så småningom vidare upp till en liten by på en skotsk ö där de moderna vindarna inte blåst in än. Här träffar han en ung kvinna som fascineras av illusionistens trick som hon tror är på fullt allvar, och när han reser vidare till Edinburgh följer hon med. Tatischeff fortsätter att hanka sig fram, och det mesta av pengarna går till att förse kvinnan med gåvor för att hålla liv i illusionen om att magi faktiskt existerar.
Men det blir svårare och svårare. Den här formen av traditionell underhållning lockar inte någon publik och plånboken krymper.
Filmen är förhållandevis kort (77 minuter) och känns rätt snabb, men är ändå ganska långsam. Förvirrande? Ja, en smula. Det är kanske så att Chomet använt ungefär samma typ av berättartempo som filmer hade för 50-60 år sedan då "Illusionisten" skrevs och kanske borde ha gjorts. Jag känner att filmen blir lite utdragen och kanske till och med överdrivet tragisk med ett melankoliskt pianoplink i bakgrunden och karaktärer som är ensamma och inte mår speciellt bra.
Men den är vackert gjord och berättas väl trots att det inte finns någon riktig dialog, och - visst - den är faktiskt lite rolig emellanåt.
Den moderna filmskaparen Sylvain Chomet tog på sig uppgiften att adaptera och regissera manuset och han har gjort ett gott jobb. Har man sett några Tati-filmer tidigare så känner man igen ganska många drag, även om det i detta fall handlar om en animerad film. Det ska dock sägas att det inte direkt är någon barnfilm. Det är en ganska tragisk historia, men vackert gjord.
Tatischeff hankar sig fram i Paris under slutet av 50-talet. Hans traditionella underhållningsform hotas av den allt växande rockmusiken och det är inte direkt fulla hus när han trollar fram en kanin ur en hatt eller får saker och ting att försvinna och komma tillbaka. Med hopp om större lycka på annan plats tar han sig över till England och så småningom vidare upp till en liten by på en skotsk ö där de moderna vindarna inte blåst in än. Här träffar han en ung kvinna som fascineras av illusionistens trick som hon tror är på fullt allvar, och när han reser vidare till Edinburgh följer hon med. Tatischeff fortsätter att hanka sig fram, och det mesta av pengarna går till att förse kvinnan med gåvor för att hålla liv i illusionen om att magi faktiskt existerar.
Men det blir svårare och svårare. Den här formen av traditionell underhållning lockar inte någon publik och plånboken krymper.
Filmen är förhållandevis kort (77 minuter) och känns rätt snabb, men är ändå ganska långsam. Förvirrande? Ja, en smula. Det är kanske så att Chomet använt ungefär samma typ av berättartempo som filmer hade för 50-60 år sedan då "Illusionisten" skrevs och kanske borde ha gjorts. Jag känner att filmen blir lite utdragen och kanske till och med överdrivet tragisk med ett melankoliskt pianoplink i bakgrunden och karaktärer som är ensamma och inte mår speciellt bra.
Men den är vackert gjord och berättas väl trots att det inte finns någon riktig dialog, och - visst - den är faktiskt lite rolig emellanåt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I en sekvens rusar Tatischeff in i en biograf som visar Tatis "Min onkel" och det blir faktiskt ganska roligt när Tatischeff i princip tittar på sig själv.
2. Det blev lite olika kontroverser kring filmen. Tatis manus var ett ångerfyllt kärleksbrev till sin äldsta dotter som han hade lämnat när hon var barn. Sylvain Chomet fick manuset av en annan av Tatis döttrar och menar att manuset handlar om henne, och det är även hennes namn som dyker upp sist i filmen. Mycket rörigt. Vidare anser vissa att Tati framställs på ett negativt sätt i filmen, medan andra tycker att det är en kärleksfull hyllning.
3. Chomet låg även bakom "Trion från Belleville" som även den, precis som "Illusionisten", Oscarsnominerades.
2. Det blev lite olika kontroverser kring filmen. Tatis manus var ett ångerfyllt kärleksbrev till sin äldsta dotter som han hade lämnat när hon var barn. Sylvain Chomet fick manuset av en annan av Tatis döttrar och menar att manuset handlar om henne, och det är även hennes namn som dyker upp sist i filmen. Mycket rörigt. Vidare anser vissa att Tati framställs på ett negativt sätt i filmen, medan andra tycker att det är en kärleksfull hyllning.
3. Chomet låg även bakom "Trion från Belleville" som även den, precis som "Illusionisten", Oscarsnominerades.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
DVD
