Välekipperat och välspelat drama
FILMENFör ganska exakt tio år sedan såg jag det första samarbetet mellan regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson och karaktärsskådespelarnas karaktärsskådespelare nummer 1, Daniel Day-Lewis - "There will be Blood". Det var sannolikt med den Oscarsvinnande gestaltningen som Day-Lewis på allvar klev in under min radar på allvar. Han blev nominerad även för rollen som skräddaren Reynolds Woodcock i "Phantom Thread", men förlorade mot Gary Oldman i "Darkest Hour".
Day-Lewis har ju en förmåga att gå in i sina roller totalt. Filminspelningarna föregås av månader och år av förberedelser (här, till exempel, lärde han sig att sy kläder enligt de metoder som ges i filmen - vad annars?) och det landar alltid i minnesvärda gestalter. När han spelade Abraham Lincoln så var han den gamla presidenten trots att vi inte vet något om hur Lincoln rörde sig eller lät. På samma sätt är det lätt att tro att Reynolds Woodcock är en verklig person vars liv fångats i den här filmen. Men så är det inte. Karaktären är Andersons påhitt och Day-Lewis gestaltning.
Vi befinner oss i 50-talets London. House of Woodcock är ett modehus och leverantör av exklusiva klänningar till kungligheter, filmstjärnor och andra som kan betala för sig. Vanliga människor drömmer om att en gång få bära Woodcocks plagg. Woodcock är en självutnämnd evig ungkarl med mycket specifika önskemål och rutiner kring det mesta. Han jobbar tillsammans med sin syster Cyril (Lesley Manville) som vet precis hur hon ska agera för att hennes bror ska må bra. Just därför fungerar deras relation ypperligt.
På en restaurang träffar Woodcock en servitris som han blir förtjust i. Alma (Vicky Krieps) uppskattar Woodcocks intresse och blir snabbt en del av hans vardag. Först som modell och sedan som en del hans team och som en personlig partner. Alma finner sig inte helt i rollen och går emot hans rutiner. Det slutar illa eftersom Woodcock menar att det är hans liv som han format precis som han vill ha det och passar inte galoscherna så kan hon packa och dra. Men trots de uppenbara olikheterna finns det ändå en ömsesidig respekt och en kärlek, vilket inte hindrar Alma från att ta till drastiska åtgärder för att göra sig själv synlig för Woodcock.
Filmen startar som ett drama där en relation långsamt tar form, men kliver sedan vidare in i ett psykologiskt spel med tydliga thrillertendenser. Det överraskar mig och jag överraskas även av var filmen hamnar till slut.
Skådespelet är förstås något alldeles extra. Luxemburgfödda Vicky Krieps är för mig ett nytt ansikte (även om jag har sett henne tidigare i "Hanna") och spelar delikat mot veteranen Daniel Day-Lewis. Tydligen träffades skådespelarna inte innan de gjorde sin första scen och då var Day-Lewis redan så djupt inne i sin karaktär att Krieps ombads tilltala honom som Reynolds. Möjligen lite pretentiöst men jag inbillar mig att det haft en viss påverkan på deras kemi. Välmeriterade Lesley Manville ska inte glömmas bort heller. Hennes insats är mycket betydelsefull för helheten.
"Phantom Thread" är ännu en fascinerade film från Paul Thomas Anderson. En film som inte enbart smeker tittaren medhårs utan som placerar några stickande knappnålar i tyget där man minst anar det.
Day-Lewis har ju en förmåga att gå in i sina roller totalt. Filminspelningarna föregås av månader och år av förberedelser (här, till exempel, lärde han sig att sy kläder enligt de metoder som ges i filmen - vad annars?) och det landar alltid i minnesvärda gestalter. När han spelade Abraham Lincoln så var han den gamla presidenten trots att vi inte vet något om hur Lincoln rörde sig eller lät. På samma sätt är det lätt att tro att Reynolds Woodcock är en verklig person vars liv fångats i den här filmen. Men så är det inte. Karaktären är Andersons påhitt och Day-Lewis gestaltning.
Vi befinner oss i 50-talets London. House of Woodcock är ett modehus och leverantör av exklusiva klänningar till kungligheter, filmstjärnor och andra som kan betala för sig. Vanliga människor drömmer om att en gång få bära Woodcocks plagg. Woodcock är en självutnämnd evig ungkarl med mycket specifika önskemål och rutiner kring det mesta. Han jobbar tillsammans med sin syster Cyril (Lesley Manville) som vet precis hur hon ska agera för att hennes bror ska må bra. Just därför fungerar deras relation ypperligt.
På en restaurang träffar Woodcock en servitris som han blir förtjust i. Alma (Vicky Krieps) uppskattar Woodcocks intresse och blir snabbt en del av hans vardag. Först som modell och sedan som en del hans team och som en personlig partner. Alma finner sig inte helt i rollen och går emot hans rutiner. Det slutar illa eftersom Woodcock menar att det är hans liv som han format precis som han vill ha det och passar inte galoscherna så kan hon packa och dra. Men trots de uppenbara olikheterna finns det ändå en ömsesidig respekt och en kärlek, vilket inte hindrar Alma från att ta till drastiska åtgärder för att göra sig själv synlig för Woodcock.
Filmen startar som ett drama där en relation långsamt tar form, men kliver sedan vidare in i ett psykologiskt spel med tydliga thrillertendenser. Det överraskar mig och jag överraskas även av var filmen hamnar till slut.
Skådespelet är förstås något alldeles extra. Luxemburgfödda Vicky Krieps är för mig ett nytt ansikte (även om jag har sett henne tidigare i "Hanna") och spelar delikat mot veteranen Daniel Day-Lewis. Tydligen träffades skådespelarna inte innan de gjorde sin första scen och då var Day-Lewis redan så djupt inne i sin karaktär att Krieps ombads tilltala honom som Reynolds. Möjligen lite pretentiöst men jag inbillar mig att det haft en viss påverkan på deras kemi. Välmeriterade Lesley Manville ska inte glömmas bort heller. Hennes insats är mycket betydelsefull för helheten.
"Phantom Thread" är ännu en fascinerade film från Paul Thomas Anderson. En film som inte enbart smeker tittaren medhårs utan som placerar några stickande knappnålar i tyget där man minst anar det.
EXTRAMATERIALET
För den aspirerande filmmakaren rekommenderas det första extramaterialsinslaget varmt. Det är tester där olika ljuskällor och filmtyper testas. Det hela går att ses med Paul Thomas Andersons kommentarer för extra fördjupning. Anderson är filmen okrediterade fotograf. Klippet slutar okommenterat med ett matkrig mellan Daniel Day-Lewis och Lesley Manville. Lite oväntat.
Ett kollage av bortklippt material ges med musik, vilket gör kollaget till en liten kortfilm i sig själv. Vi får även en kort modevisning av gammalt snitt med käcka kommentarer ungefär som det brukade låta i gamla journalfilmer, och slutligen finns en samling med stillbilder från inspelningen som även detta ljudsatts av filmens kompositör Jonny Greenwood.
Ett kollage av bortklippt material ges med musik, vilket gör kollaget till en liten kortfilm i sig själv. Vi får även en kort modevisning av gammalt snitt med käcka kommentarer ungefär som det brukade låta i gamla journalfilmer, och slutligen finns en samling med stillbilder från inspelningen som även detta ljudsatts av filmens kompositör Jonny Greenwood.
TRE SAKER
1. Paul Thomas Andersons favoritreplik i filmen är "The tea is going out; the interruption is staying right here with me." och jag är böjd att hålla med. En syrlig kommentar som säger mycket om karaktären Reynolds Woodcock.
2. Idén till filmen kom när Anderson var sjuk och sängliggande och noterade hur hans fru Maya Rudolph tittade på honom med en ömhet och kärlek han inte sett på länge.
3. Möjligen är detta Daniel Day-Lewis sista film. Han har i alla fall meddelat att han ska dra sig tillbaka från agerandet.
2. Idén till filmen kom när Anderson var sjuk och sängliggande och noterade hur hans fru Maya Rudolph tittade på honom med en ömhet och kärlek han inte sett på länge.
3. Möjligen är detta Daniel Day-Lewis sista film. Han har i alla fall meddelat att han ska dra sig tillbaka från agerandet.
KOMMENTARER -
Inga kommentarer än
DELA ELLER TIPSA
Blu-ray
